Mitt liv här och nu...

Idag en bättre dag. Men ändå finns det där. Det där som bränner. Tankarna som gör ont, över våra svårigheter, och alla andra hinder och besvär med flyttar och renoveringar och alla andra bitar som fattar eller ska fixas. Det känns som vi har backat återigen några steg, och jag mår dåligt. Ibland är det så psykiskt påfrestande med dessa backningar så jag har lust att hänga in hatten. Eller åtminstone få en paus i hopp om att kunna hjälpa igång allt sedan igen. Jag undrar om det någonsin återigen blir riktigt bra, väl medveten om att jag är lite pessimistisk just nu. Går det att få allting på rätt köl igen. Få allting att fungera. Inte nödvändigtvis perfekt, för något sådant tror jag knappt existerar, men bra. Det enda som fungerar riktigt bra just nu, är våra känslor. Dom är det inget fel på iallafall. Tur det.

Har pga händelserna igår (sorry förrgår blir det  ju), haft allmänt svårt att komma igång idag. Sov längre än jag borde i morse, och har sedan haft svårt att koncentrera mig på det jag borde. Och nu borde jag egentligen ligga och sova, men istället sitter jag här och mår halvtaskigt.

Känner bara sådan ledsamhet över alla problem. Det har kommit att kännas att det nästan är övermäktigt många problem. Det blir till en inre stress som hela tiden sitter där och gnager, och påverkar både i vaket och sovande tilstånd. Ständigt håller jag tummarna för att något bra ska hända. Det är så många bitar nu som det behöver hända något med. Men för tillfället står det mesta still. Som det gjort länge nu.