Dum jag kände mig
Var i affären idag med barnen. Inte hade jag någon lust, och inte hade jag någon ork. Låg och vred mig i magplågor sista halvtimmen innan vi for iväg, så hår och sminkning såg nog inte alltför roligt ut. Trodde överhuvudtaget det var kört att hinna iväg, men då magplågorna tillslut gav efter för den värktablett jag tagit, så gjorde vi ett försök. 1 timme hade vi på oss att åka till affären, handla och åka tillbaks innan den äldste skulle iväg på träning. Inte så lätt att hinna det med två barn i släptåg.
Väl i affären var jag så stressad så jag halvsprang runt med vagnen samtidigt som jag snabbt rafsade till mig de saker jag var tvungen att ha. Men vem möter jag då just denna enstaka gång, om inte en kille jag tidigare var lite förälskad i och som jag inte heller fortfarande kanske känner mig neutral inför. Jo då...där stod han, och såg oss, och hejade. Jag hejade förstås tillbaks innan jag generat skyndade vidare, men tror ni inte han strax efter korsade våran väg igen medan han berättade om att han tydligen fått en kram av min minsting samma dag. Jag småskrattade lite, fullt medveten om att mitt hår, sminkning och hållning knappast visade sig från sin bästa sida just då, och inte heller hade jag tid att snacka eller någon aning om vad jag skulle säga. Försökte tillslut säga något, men halvvägs in i meningen tappade jag ett ord jag skulle säga, så i ren panik tar jag ett annat som gör att meningen inte får den betydelse jag hade tänkt. Känner mig totalt puckad, och som en stammande lolla. Blä! Så jag skyndar återigen vidare. Bråttom har jag ju, och det var ju en bra anledning för att komma därifrån.
Märkligt sådant där. Det är som en oskriven lag om att de gånger då man ser som fulast ut, och har som allra allra minst lust att träffa på någon person, så träffar man självfallet på inte bara vem som helst, utan dessutom de personer man allra allra minst vill bli möta på just då.
Känner mig riktigt skamsen över hur han såg mig, och för det jag sa. Hade varit bättre om jag varit tyst istället.
Väl i affären var jag så stressad så jag halvsprang runt med vagnen samtidigt som jag snabbt rafsade till mig de saker jag var tvungen att ha. Men vem möter jag då just denna enstaka gång, om inte en kille jag tidigare var lite förälskad i och som jag inte heller fortfarande kanske känner mig neutral inför. Jo då...där stod han, och såg oss, och hejade. Jag hejade förstås tillbaks innan jag generat skyndade vidare, men tror ni inte han strax efter korsade våran väg igen medan han berättade om att han tydligen fått en kram av min minsting samma dag. Jag småskrattade lite, fullt medveten om att mitt hår, sminkning och hållning knappast visade sig från sin bästa sida just då, och inte heller hade jag tid att snacka eller någon aning om vad jag skulle säga. Försökte tillslut säga något, men halvvägs in i meningen tappade jag ett ord jag skulle säga, så i ren panik tar jag ett annat som gör att meningen inte får den betydelse jag hade tänkt. Känner mig totalt puckad, och som en stammande lolla. Blä! Så jag skyndar återigen vidare. Bråttom har jag ju, och det var ju en bra anledning för att komma därifrån.
Märkligt sådant där. Det är som en oskriven lag om att de gånger då man ser som fulast ut, och har som allra allra minst lust att träffa på någon person, så träffar man självfallet på inte bara vem som helst, utan dessutom de personer man allra allra minst vill bli möta på just då.
Känner mig riktigt skamsen över hur han såg mig, och för det jag sa. Hade varit bättre om jag varit tyst istället.
Kommentarer
Postat av: Monica
ja det är typiskt att sånt händer när ,man känner sig som en apa .
men jag tror du tänker på det mer än han;)
vi brukar ju analysera o och skämmas mera! ;)
Postat av: Tindra
Jo man får ju hoppas det är så. Men inte känns det ju bra. =/
Trackback
