En prekär situation
Idag hände något jag väl aldrig trott skulle hända. Jag hamnade i en lite märklig situation.
Jag var iväg med barnen på simning, och på grund av vissa oplanerade omständigheter kom det att bli så att min pojkvän fick ta hand om barnens avklädning på badhuset när vi kom dit, medan barnens pappa fick ta hand om barnens påklädning efteråt. Jag behövde inte göra annat än att gå in och bänka mig, och sedan åka därifrån, medan de båda männen tog hand om allt kring barnens bestyr. Märklig känsla...
Men ifall detta kändes lite udda och märkligt, så var det inget mot vad jag kände när jag som åskådare under simlektionen råkade hamna mitt mellan min pojkvän och mitt ex (barnens pappa). En mycket mycket märklig känsla! Där satt jag mellan han som blev min nya, och han som jag haft mitt senast längsta förhållande med, barnens pappa. Jag tittade på folket runtomkring och funderade på vad de tänkte. Ifall de förstod att detta var en man från förut, och en man från nu, vad tänkte de då? Tänkte de att vi var en sådan där modern familj där man kan träffas nya partners med exare och barn och allt, och pratas vid allesammans utan att det är något konstigt med det. Som i den där filmen: "Tomten är far till alla barnen". De skulle bara ha vetat isåfall. De skulle ha vetat vad som hänt tidigare. Att min pojkvän och mitt förhållande startade på ett väldigt turbulent sätt, pga barnens pappa. Såpass turbulent så jag just då faktiskt till och med letade och skrev upp telefonnumren till både polis, brottsofferjour och flera kvinnohus. Jag var rädd...för någon jag själv levt med. För han som var barnens pappa. Jag var rädd både för deras och min skull.
Att denna stund som hände idag någonsin skulle inträffa, var långt mer än jag då trodde. Hade någon sagt det då, så hade jag säkerligen skrattat och trott denne drivit med mig. "Nej det går aldrig" hade jag sagt. Men nu satt vi ändå där...och det gick. Faktiskt rätt bra för att vara ärlig, även om jag kände mig spänd som en fiolsträng. Sådär så man sitter som på nålar....färdig att rusa upp ifall något skulle hända. Men utåt sätt såg jag säkert lugn ut, där jag satt och omväxlande pratade och skrattade åt saker med exet och omväxlande gjorde detsamma med PV.
Kan knappt smälta det....men det var en MYCKET märklig känsla.
Jag var iväg med barnen på simning, och på grund av vissa oplanerade omständigheter kom det att bli så att min pojkvän fick ta hand om barnens avklädning på badhuset när vi kom dit, medan barnens pappa fick ta hand om barnens påklädning efteråt. Jag behövde inte göra annat än att gå in och bänka mig, och sedan åka därifrån, medan de båda männen tog hand om allt kring barnens bestyr. Märklig känsla...
Men ifall detta kändes lite udda och märkligt, så var det inget mot vad jag kände när jag som åskådare under simlektionen råkade hamna mitt mellan min pojkvän och mitt ex (barnens pappa). En mycket mycket märklig känsla! Där satt jag mellan han som blev min nya, och han som jag haft mitt senast längsta förhållande med, barnens pappa. Jag tittade på folket runtomkring och funderade på vad de tänkte. Ifall de förstod att detta var en man från förut, och en man från nu, vad tänkte de då? Tänkte de att vi var en sådan där modern familj där man kan träffas nya partners med exare och barn och allt, och pratas vid allesammans utan att det är något konstigt med det. Som i den där filmen: "Tomten är far till alla barnen". De skulle bara ha vetat isåfall. De skulle ha vetat vad som hänt tidigare. Att min pojkvän och mitt förhållande startade på ett väldigt turbulent sätt, pga barnens pappa. Såpass turbulent så jag just då faktiskt till och med letade och skrev upp telefonnumren till både polis, brottsofferjour och flera kvinnohus. Jag var rädd...för någon jag själv levt med. För han som var barnens pappa. Jag var rädd både för deras och min skull.
Att denna stund som hände idag någonsin skulle inträffa, var långt mer än jag då trodde. Hade någon sagt det då, så hade jag säkerligen skrattat och trott denne drivit med mig. "Nej det går aldrig" hade jag sagt. Men nu satt vi ändå där...och det gick. Faktiskt rätt bra för att vara ärlig, även om jag kände mig spänd som en fiolsträng. Sådär så man sitter som på nålar....färdig att rusa upp ifall något skulle hända. Men utåt sätt såg jag säkert lugn ut, där jag satt och omväxlande pratade och skrattade åt saker med exet och omväxlande gjorde detsamma med PV.
Kan knappt smälta det....men det var en MYCKET märklig känsla.
Kommentarer
Trackback
