En riktig gnällis
Nästan så jag glömt under dagarna när barnen varit borta, men minstingen är sannerligen inne i en riktig gnällperiod. Det gnälls och gnälls och gnälls, om än det ena och än det andra. Och så ändras planerna hela tiden. Först titta på film, fem minuter senare ska det pusslas, 2 minuter ytterligare är det ritning som gäller, och seden något att dricka, och sedan är det för varmt, och sedan är det för kallt, and so on....and so on. Och så fort man inte omedlbart reflekterar och gör det som "befalls" så gnälls det och gnälls och gnälls, och säger man nej så hör man "näää men jag får aaaaaldrig det". Fast jag kanske gett/tillåtit det dagen innan *suck*.
Hu! Jobbigt med dessa gnällperioder, och det är allt annat än lätt att minnas det jag sett som står i barnböcker, om att barnet självt säkerligen lider mer än den vuxna i dessa perioder och att det bästa man kan göra är att hjälpa dom igenom dessa perioder. Måste säga att jag misslyckats med det många gånger. Känslorna tar överhanden och man blir bara så trött på detta gnäll, och höjer rösten och snäser åt barnet något. Inte det bästa förstås. Fast å andra sidan har jag aldrig påstått mig vara annat än en vanlig människa, som imellanåt brister i tålamod. Ja inte bara ibland utan ganska ofta för att vara ärlig.
