En tanke...
Det slog mig att en anledning till att PV bor hemma hos sig mer och mer kanske kan vara pga barnen och de problem som dykt upp med uppfostran. Det har ju blivit fel några gånger, och han har både själv känt imellanåt att han varit besviken över sin insats, precis som även jag har varit imellanåt. De åsikter som varit ifrån min sida har gällt att jag har tyckt att han har bråkat för mycket med barnen och varit för hård. Han har ibland varit lessen över detta, vilket jag både kan förstå och inte förstå. Han har ju bett mig tala om vad som är fel, men när jag gör det blir han bara lessen och tar det fel.
Jag vill att han ska vara med och fostra barnen, men jag önskar han kunde ta det lite lugnare. Det är en svår omställning för oss båda, där jag ifrån min sida har levt mitt liv med barnen under ett antal år, och under dessa förstås fått mitt sätt att se på fostran. Mitt sätt ligger också väldigt nära det sätt som barnens pappa använder, så när vi har levt tillsammans har uppfostran aldrig varit några problem, eftersom vi haft liknande synsätt. Min PV har däremot ett annat sätt, som skiljer sig från båda våras. Så hur gör man? Jag vill varken köra över honom eller bli överkörd. Samtidigt tänker jag att den person som kommer utifrån, som inte är deras biologiska förälder, kanske borde vara den som får ta det största kompromissandet kring sina åsikter i just uppfostransrollen. Ifall vi en dag fick gemensamma barn, då är det givetvis en annan sak, då har vi ju båda lika stor rätt att påverka hur vi tycker att uppfostran ska se ut. Men när det nu inte är hans barn, och jag som deras mamma samt deras pappa har en annan syn på fostran än han, borde det då inte vara han som får vika sig mest?
Detta är saker jag grubblat på mycket, då jag vill göra rätt åt bägge håll. Det är inte lätt för det finns ingen manual på hur man beter sig i sådana här lägen. Det här är bara mitt sätt att resonera. Kanske är det totalt fel?
Ni som läser får gärna ge input!
För att återgå till det jag började med, så slog det mig somsagt att detta kanske kan vara anledningar till att han alltmer har undvikit att bo här. På ett sätt förståeligt, men på ett annat sätt inte. Att sticka huvudet i sanden gör ju knappast att problemen försvinner. Tar vi inte itu med problemen nu innan en eventuellt ihopflyttning, så kommer de ju finnas där att tas itu med efter ihopflyttning. Och för min del tycker jag det vore bra mycket bättre att göra det nu, så att vi hinner arbeta på det och förhoppningsvis hitta sätt att få det att fungera INNAN vi flyttar ihop än efter. För skulle det i värsta fall inte fungera så är det ju bättre att det visar sig innan försäljning av våra bostäder än sedan när det är föresent.
Ja det var bara lite tankar från mig. Jag tar somsagt tacksamt emot input om detta då jag tycker det är ett svårt ämne.
Jag vill att han ska vara med och fostra barnen, men jag önskar han kunde ta det lite lugnare. Det är en svår omställning för oss båda, där jag ifrån min sida har levt mitt liv med barnen under ett antal år, och under dessa förstås fått mitt sätt att se på fostran. Mitt sätt ligger också väldigt nära det sätt som barnens pappa använder, så när vi har levt tillsammans har uppfostran aldrig varit några problem, eftersom vi haft liknande synsätt. Min PV har däremot ett annat sätt, som skiljer sig från båda våras. Så hur gör man? Jag vill varken köra över honom eller bli överkörd. Samtidigt tänker jag att den person som kommer utifrån, som inte är deras biologiska förälder, kanske borde vara den som får ta det största kompromissandet kring sina åsikter i just uppfostransrollen. Ifall vi en dag fick gemensamma barn, då är det givetvis en annan sak, då har vi ju båda lika stor rätt att påverka hur vi tycker att uppfostran ska se ut. Men när det nu inte är hans barn, och jag som deras mamma samt deras pappa har en annan syn på fostran än han, borde det då inte vara han som får vika sig mest?
Detta är saker jag grubblat på mycket, då jag vill göra rätt åt bägge håll. Det är inte lätt för det finns ingen manual på hur man beter sig i sådana här lägen. Det här är bara mitt sätt att resonera. Kanske är det totalt fel?
Ni som läser får gärna ge input!
För att återgå till det jag började med, så slog det mig somsagt att detta kanske kan vara anledningar till att han alltmer har undvikit att bo här. På ett sätt förståeligt, men på ett annat sätt inte. Att sticka huvudet i sanden gör ju knappast att problemen försvinner. Tar vi inte itu med problemen nu innan en eventuellt ihopflyttning, så kommer de ju finnas där att tas itu med efter ihopflyttning. Och för min del tycker jag det vore bra mycket bättre att göra det nu, så att vi hinner arbeta på det och förhoppningsvis hitta sätt att få det att fungera INNAN vi flyttar ihop än efter. För skulle det i värsta fall inte fungera så är det ju bättre att det visar sig innan försäljning av våra bostäder än sedan när det är föresent.
Ja det var bara lite tankar från mig. Jag tar somsagt tacksamt emot input om detta då jag tycker det är ett svårt ämne.
Kommentarer
Trackback
