Går det att förändras?
En del av diskussionen som vi hade igår, handlade om att pojkvännen alltmer kommit att inse hur lik han är en av sina föräldrar. Föräldern är extremt envis, säkert över gränsen till tjurskallig. Det är inte en gång pojkvännen har kommit och hävt all sin frustration och irritation över förälderns imellanåt omedgörliga inställning, utan ett flertal gånger. Och jag har å min sida i min tysthet oroligt konstaterat att det finns stora likheter mellan denna och pojkvännen.
Nu drog han själv upp sin likhet, och ställde frågan till mig "Går det att förändras"? Klart det går, var mitt snabba svar. Framförallt när man vet om vilka sidor man har, och vill förändras. Sedan är det väl inte gjort i en handvändning, men nog sjutton ska det gå att ändra sig. Han var däremot inte lika säker, och drog up sin ålder som att det kanske då var försent. "Gamla hunder kan inte lära sig sitta"-brukar man ju säga. Men så gammal är han ju inte, och om det är något han verkligen känner att han vill förändra så borde det ju gå. Så anser jag iallafall, men samtidigt blev jag orolig över den inställning han har. Som att han för alltid kommer vara på samma sätt, oavsett hur gärna han vill förändras.
Han drog upp att det ofta tar en stund för honom att tänka efter, innan han möjligtvis kan inse och eventuellt erkänna att han tänkt fel. Jo jag vet att han är sådan. Han är även sådan att ifall man är två personer där man vill göra något på varsitt sätt, så ger han aldrig med sig utan vill ha det på sitt sätt såvida man inte är beredd att strida för sin sak. Detta har tyvärr alltmer lett till att jag omedelbart ger efter av ren uppgivenhet inför vetskapen om att det ska behövas strid för att få honom att ge sig, trots att jag tycker mitt sätt är bättre, med följd att jag ofta blivit tjurig och känt mig överkörd. Min tanke om lösning är att man i en tvåsamhet måste inse att man är två personer som har tankar och behov, och därmed omväxlande borde låta den ena och den andra få sin vilja fram, oavsett om man tycker den andras sätt är bäst eller inte. Men min pojkvän har inte riktigt det tankesättet, för honom är det istället så att den som är bäst på att utkämpa sin strid får vinna kampen.
En hemskt sak kring detta har slagit mig. Tänk om jag skulle fortsätta mitt liv med honom, och senare få gemensamma barn. Tänk om vi därefter, (hemska tanke), skulle gå isär. Den bild jag har av att dela barn med honom som skilda, är inte vidare angenäm. Jag kan nästan slå vad om att det bara skulle bli en massa problem. Kanske låter hemskt att jag har en sådan inställning till honom. Men just den där envisheten och osmidigheten, gör att jag inte får de bästa bilderna framför mig. Just där måste jag säga att det funkar väldigt bra mellan mig och barnens pappa. Vi är båda väldigt samarbetsvilliga. Om han av någon anledning behöver ändra lite på våra planer, eller ringer och plötsligt och vill ha barnen vid tillfällen när jag inte förväntat mig, så brukar jag alltid säga ja såvida det inte krockar med egna planer, vilket det ytterst sällan gör. Likadant brukar pappan oftast göra från sitt håll. Men jag har redan där känt en skillnad med pojkvännen, då han imellanåt kan irritera sig över hur lättvindigt jag kan ge efter vad jag tidigare har planerat med exet. Han tycker jag ska vara mer nitisk. "Såhär är det!" "Såhär har vi bestämt!" Men jag känner att jag vinner större på att vara böjlig. När det går iallfall. Det tycker jag alla borde vinna mest på. Det får man tillbaks på, när man själv kan behöva ändra något. Likadant barnen vinner mest på att ha föräldrar som är samarbetsvilliga och flexibla.
Den där framtidstanken, ifall det värsta händer, känns inte bra. Jag kan se framför mig hur han skulle stå och säga "Nej såhär har vi bestämt nu", ifall man behövde ändra någon dag, eller behövde hjälp vid något exra tillfälle. Det gör mig verkligen orolig. Förut har jag alltid tänkt att det ordnar sig nog alltid, han måste ju inse att han behöver ändra sig lite kring sin envishet och stolthet. Men när han nu tog upp den där frågan, och öppet ifrågasatte om det verkligen var en möjlighet för honom att ändra sig, så börjar jag undra. Med den inställningen kanske det verkligen är omöjligt.
