Känner skam
Helgen gick och kom och många var de stunder då jag skämdes lite över det inlägg jag tidigare gjort , där jag beklagat min situation och skrivit mycket om PV. Kände skam för att han många gånger under helgen visade så mycket kärlek och ömhet. Alla underbara ögonblick. Men ändå....går det inte bort. Den där nedstämdhetskänslan. Det är som att jag blir en solstråle när han finns här och visar sin kärlek, men när han försvinner bort en stund återgår läget till nedstämdhet och lessamhet. Jag får känslan av att han visar det han visar för att få mig att stå ut ett tag till. Men detta tror jag inte alls. Att han skulle vara beräknelig alltså. Det är bara min känsla av det hela. Att jag hör hur mycket han älskar mig, men sedan inte ser något mer bevis för det. Vi forsätter stå där vi står.
Jag är bara så otroligt trött på stilleståndet. På känslan av att stå fast i dyn. Jag misstänker att det inte hjälper endast med att höra hur mycket han älskar mig, utan behöver få det mer konkretiserat. Det är nog så det är.
Och nu har jag gnällt igen på honom, när jag samtidigt skulle vilja skriva hur galet tokigt mycket jag älskar honom. Det är verkligen blandade känslor man har.
Hej
Jag var tvungen att titta in här för att få veta mer om dig. Tusen tack för alla dina kommentarer hos mig, du ska veta att de var uppskattade. Jag blir alltid barnsligt glad när folk som hälsar på lämnar ett fotavtryck och du gjorde ju mycket mer än så. Käns som jag fått en helt ny vän.
Jag kommer igen och läser mer, det lovar jag, Det var trevligt här och trevligt att få lära känna dig. Tyvärr måste jag säga redan nu att det kanske inte kommer att bli så många kommentarer för jag har bara en viss mängd tålamod med spamfiltret de har på blogg.se, men det kanske du redan vet...
Kramar om, hoppas att ditt humör bättrar sig. Jag kan ju säga så mycket att det där med att humöret svänger nedåt så fort han inte är där, det är det som kallas kärlek och förälskelse, jag är exakt likadan fortfarande... Sedan kan jag förstå att stillestånd inte är så roligt. Ett förhållande behöver utvecklas och växa, även när det liksom blivit vardag...
Hej!
Tack för besöket! Och jag förstår helt och fullt det där med kommentarer. Absolut. Det är spamfiltrets baksida. Eller blogg.se:s baksida ;).
Ja det är inte lätt det där med humöret. Just nu är det verkligen nere under ytan, och jag vet ingen levandes råd just nu till vad jag ska göra åt det. Det som behövs är ju precis det du säger, att förhållandet utvecklas och växer. Precis motsatsen till vad detta gör just nu.=/
