Kylslaget
Vägen fortsätter ofrånkomligen neråt. Jag kan inte låtsas. Är värdelös på att spela. När PV kom igår klarade jag inte ens av att möta upp med en kram i dörren, utan fortsatte koncentrerat med middagen. PV lär ha märkt av min stämning, men vad han trodde eller varför han inte frågade vet jag inte. Det enda som blev under kvällen var i stort sett ett par kramar från honom som han gav mig när jag stod och lagade mat och diskade. Natten fortsatte på samma sätt, och det blev mycket vändande i sängen innan jag äntligen kunde komma till ro. Känner stor sorg i hjärtat.
Jag insåg igår att vi verkligen behöver prata snart för detta går snart inte längre. Men inte just då. Det passade inte. När det passar vet jag inte. Nästa vecka kommer PV vara bortrest....kanske vore det passande då, när han inte har så mycket för sig på hotellrummet om kvällarna, så att han kan få lite tid att fundera. Kanske vore det bästa att skriva ett mail, så att jag kan fundera igenom hur jag ska uttrycka mig.
Jag vet inte. Helst vill jag bara skjuta på det. Vill inte ta detta. Vill inte säga vad jag känner. Vill inte beklaga mig. Men samtidigt verkar det inte finnas någon annan utväg.
