Mitt liv här och nu...

PV ringde igår, när han var på väg dit han skulle. Vi pratade om lite ditt och datt. Han erkände att han knappt inte hunnit eller orkat att göra någonting i sitt hem denna vecka. Trots att han alltså bor där enkom för att hinna arbeta där. Denna gång konstaterade han iallafall precis detsamma som jag tänkt i tysthet oändligt många gånger, att när han inte hinner eller orkar med att göra något därborta, så finns det ju ingen anledning att han bor där. Nä det är exakt min tanke också. Eller finns det någon anledning ?!

Just den här saken har kommit att bli en riktigt jobbig sak, som har satt sig som en stor klump i min hals. Det känns som vi har gått 10 steg bakåt i vårat förhållande istället för framåt som vi borde. Ska förklara varför:

Det började som det så ofta gör. Vi träffades, barnen blev inblandade efter en tid, han sov över på en madrass i vardagsrummet ett bra tag innan han avancerade in till mitt sovrum. Sedan blev det utökning med fler och fler nätter för varje vecka som gick. Tillslut bodde han här helt och hållet. Var bara hemma nån gång ibland och hämtade posten och vattnade blommorna. Sådär som det brukar gå. Samtidigt, i detta ganska tidiga skede, tog han upp flyttfunderingar vilket jag först kanske inte var helt beredd på, även om jag var jätteglad över oss och blev glad över hans säkra känslor. Han tittade på hus, funderade på försäljning av sitt nuvarande hem, och vi gick på lite visningar. Hans föräljning var något han då trodde bli klar med innan semestern. Det är över ett halvår sedan nu! 

Som ni förstår blev det aldrig någon försäljning då, för han hade fullt upp av annat. Skulle ta itu med det sedan. Men när "sedan" kom så beslutade han istället  plötsligt att han skulle renovera en massa saker på sitt hem innan försäljning. Vissa saker kan man ju förstå om man vill fixa innan en försäljning, men vissa gränser tycker jag det kan finnas. I detta fall kan jag väl bara kortfattat konstatera att det var såpass mycket saker så jag tyckte det låg över gränsen. Så jag hade både en och annan åsikt om saken, men höll det mesta för mig själv, då jag inte vill lägga mig i det han beslutat för sitt hem. Det är ju hans hem, inte mitt. Likadant förväntar jag mig att han inte gör när jag kommer få sälja mitt hem, att inte lägga sig i vad jag beslutat att fixa här. 

Tiden har sedan gått. Den ena veckan och månaden efter den andra har kommit och gått, och det har segat sig otroligt långsamt framåt. Förvisso något jag kunnat gissa, då han är en extremt trögstartad person, och då det dessutom var endel saker som han tycker är väldigt tråkigt att göra, så gick det knappast fortare. Under tiden har han förstås bott allt mindre hos mig vilket undan för undan fått mig att på alla sätt och vis börjat tvivla på hans känslor. Funderingar kring om han kanske bor där för att han tycker det är skönast så, har självfallet slagit mig oändligt många gånger. Det måste ju vara en stor omställning att gå från ungkarl till att plötsligt vara tillsammans med en tjej med två barn. Andra funderingar som slagit mig är om han ångrat sig kring att flytta ihop, och kanske hellre vill vara särbos och bara träffas ibland. Eller att han tvivlar på vårat förhållande och testar hur det är att vara irån varandra, och kanske har funderingar på att göra slut på oss. Det har även funnits funderingar på om han har varit otrogen, och haft någon annan bredvid mig. 

Det har med andra ord knappt funnits en fundering som jag inte har slagits av,  och mycket tid har gått åt till att fundera över vart jag står. När han inte heller visat lika stora känslor, längtan och behov som mig, och inte heller har verkat vara intresserad av att "stadga" eller ta vårat förhållande vidare till nästa nivå, så har jag tagit det som bevis för att hans känslor inte är som mina, och att något har hänt. Pga detta har jag pendlat mellan nedstämdhet och försök att få mina egna känslor på distans för att orka med. Imellanåt har jag också haft mina stunder då jag känt mig färdig att lämna relationen, då det konstanta vänteläget fått mig att närmast krevera.

Nu var vi somsagt inne på diskussionen, och jag kände hur klumpen i halsen bara växte. Det finns en stor lessamhet och numera bitterhet över hur han inte anstränger sig bättre för att snabbt bli klar. Om han älskade mig borde han väl tycka det var jobbigt att vara ifrån varandra. Om han älskade mig borde han väl längta efter att flytta ihop. Han var ju beredd på det långt tidigare... Det finns även fler skäl som jag kunnat räkna upp här till att jag har svårt att förstå varför han inte skyndar sig mer, som han är mycket väl medveten om. Samtidigt har jag inte velat tjata på honom, eller pressa honom, eftersom jag inte vill att han ska flytta ihop med mig av fel anledningar. Har han av någon anledning ångrat sig, eller börjat känt sig osäker, så ska han självfallet inte tvingas eller känna sig pressad till det. Vem vill dessutom flytta ihop med någon som inte önskar det lika hett. Därför har detta grubbel och min nedstämdhet varit något som pågått i tysthet, och jag har gett honom full frihet att komma och gå som det passat honom. Men samtidigt som jag går runt och håller det inom mig, så växer det, och känns många gånger vara på väg att snart minera.

Detta vänteläge är något jag har kommit att närmast hata, och har därför många gånger känt det som att jag hellre väljer att dra mig ur, än att bara fortsätta att vänta. Då kan han ju höra av sig när han eventuellt blir klar med sitt. Det är själva osäkerheten som gör mig färdig att sprängas. Det gör det också svårt att komma nära honom. För när han har varit borta, och jag har haft min svacka med diverse grubbel och känslor av nedstämdhet, som blandats med avståndtagande, blir det inte så lätt att över en handvändning svänga till att vid hans ankomst plötsligt  kramas, pussas och vara nära, utan då känner man lite känslor av "vad gör du här?" när han kommer.

Det är jobbigt att bara duga....när det passar den andra. Som att man är någon som omdelbart ska finnas och vara på rätt humör så fort den andra dyker upp. Jag är trött på den rollen.

Det ska också erkännas att jag har svårt för hans inställning, då jag tididgare haft en man som var raka motsatsen. En man som hellre tog obekvämligheten med att få en viktig timme mindre sömn, om han bara fick sova bredvid mig. En man som hellre tog obekvämligheten att bo i väska, än att vara ifrån mig. En man som hellre tog obekvämligheten att få åka några mil extra, för att få tillbringa mer tid med mig. Även om det så bara var på nattetid. Självfallet är dessa jämförelser orättvisa. Orättvisa därför att det knappast är min pojkväns fel att han inte är som ett tidigare ex, och han dessutom har en massa andra bra kvalitéer som inte denna hade. Men inte desto mindre finns de där i mina tankar och känslor, och påverkar mig även om jag försöker att inte tänka på det.

För att återgå till det jag började med, så fick samtalet mig att bli nedstämd, och har så varit sedan dess. Känner en sådan stor ledsamhet över hur det har blivit. Över hur något som var så oändligt rätt....ifrån bägge håll, fortfarande i princip står på samma ställe som för ett år sedan. Jag står på samma punkt.

Snart kommer han också, vilket inte längre enbart är en glädje, helt enkelt för att det är svårt att låtsas. Låtsas att man mår när man inte gör det. Låtsas att allt enbart är roligt, när det inte är det. Låtsas att det är kul när han bara kommer på kortare visiter, när det börjat bli jobbigt. Låtsas som att jag är nöjd med att vara en använd-när-det-passar-mig vara när jag inte är det. =(

Vet inte hur länge jag ska orka fortsätta.