Saknad
Slås idag av saknad efter någon jag ofta saknat genom åren. Ett ex. Han som blev min första sambo. Trots att det är många många år sedan nu, så saknar jag honom fortfarande. Nu kanske ni reagerar och tycker att det är märkligt att jag saknar honom nu, när jag har en ny pojkvän som jag dessutom säger mig älska mycket. Men det jag menar är att det är vissa bitar av honom jag saknar. Inte att byta ut min pojkvän. Jag saknar hans sätt att dela hushållet med mig, på ett så självklart sätt som det borde vara i alla relationer. Själv är jag nämligen periodvis dödligt tråkad på allt vad matlagning heter, framförallt dagar som denna, när man är sjuk och allt är extra tungt. Nu finns det dock ingen här just nu som skulle kunna ta hand om mig. Så detta är bara jag som skriver av mig lite saknad.
Jag saknar också det enorma sätt han hade att ta hand om mig när jag var sjuk, trött eller bara allmänt svag. Jag minns hur han lagade mat som skulle vara extra "närande" till mig när jag låg nerbäddad och sjuk under ett lager av täcken. Jag minns hur han på eget bevåg masserade mina fötter varje gång som jag mitt i natten kom hem efter helg-natt-jobbet där jag hade stått ett antal timmar i sträck. Jag minns hur han kom och satte sig bredvid badkarskanten och masserade mina axlar eller gjorde annat som var skönt bara för att han bara brydde sig om mig.
Nu i efterhand inser jag verkligen vilka fina gester det var. Nu inser jag verkligen att det definitivt inte är något som förekommer i varje förhållande. Det är långt ifrån alla killar som ser det som självklart att dela lika på arbetet i hemmet. Det är långt ifrån alla som bryr sig om när ens tjej är sjuk. Det är långt ifrån alla som finner ett nöje i att visa omtänksamhet. Minns med viss bitterhet hur det var med ett annat ex, och vilken oempatisk inställning han hade när man var sjuk. Att han skulle komma och säga att han skulle laga mat till mig, och ta hand om mig, var något man kunde se sig i stjärnorna efter. När han däremot själv var sjuk så skulle han självfallet bli ompysslad.
Kanske blir ni fundersamma över de känslor jag har över detta ex som jag saknar, och det får erkännas att jag många gånger genom åren har ältat om det verkligen inte finns en chans. Jag saknar ju så många bitar av honom. Men varje gång jag i huvudet har berört ämnet har jag fastnat vid samma problematik....jag har inte de känslorna kvar för honom längre. Han är en vän och mer än så har jag inte känt för honom på åratal. Och hur många fina bitar han än hade som pojkvän, även om där givetvis fanns endel svåra bitar också, så kan jag inte påverka känslorna. Han är bara en vän. En mycket älskad vän.
