Tick tack tick tack tick tack
Var jag än är, och vad jag än gör, så hör jag det. Det eviga tickandet. Jag började lite smått höra den kring 20 års åldern och har sedan hört det allt högre och högre. Det är förstås den biologiska klockan jag pratar om. Hate it!!! Och den kommer väl aldrig tystna kan jag gissa. Stress är bara förnamnet för vad jag känner på grund av den. Så mycket som jag vill hinna med.
Egentligen känner jag mig inte alls gammal. Inombords känner jag mig likadan som jag gjorde som 25:åring. Det är det som är så underligt. Det trodde jag inte när jag var yngre. Då trodde jag att alla äldre hade ett så vuxet sätt att tänka, medan jag nu i ganska "mogen" ålder kommit att bli klart medveten om att så inte alls är fallet. Jag har i princip likadana tankegångar som jag hade som 25:åring. Ja tom kanske som 20:åring. Enda skillnaden är att jag har lite mer erfarenhet, som förhoppningsvis påverkar mitt resonerande och agerande litegrann. Men för övrigt kan jag ha lika fjantiga känslor och tankar som förr. Minns bara hur det var när jag mötte PV. Hur jag grubblade och plågade en kompis med oändliga diskussioner kring vad PV kunde mena och vad saker och ting kunde betyda. Vännen var ju ändå en man....alltså borde han väl förstå. De är ju av samma släkte ;). Vad innebar det där han sa, vad innebar den där kramen, han höll ju i mig lite längre, tycker han om mig då eller var det bara kamratligt? Vad tror du, vad skulle du ha gjort, hur ska jag göra? Osv. Känslan av hur det var att vara fjorton år igen gjorde sig kraftigt påmint. Vissa saker verkar hålla i sig likadant, hur gammal man än är. =)
En av de mest störande sakerna med åldrande, och klockan som tickar, är att jag känner att tiden bara går snabbare och snabbare och att jag redan känner att slutet trots allt inte är några oceaner bort. Ja faktum är ju att allt kan komma att vara till ände vilken dag som helst, vilket man väldigt tydigt med åren och erfarenheterna har kommit att bli otrevligt medveten om. Det går inte att ta något för givet. En annan mycket störande sak med klockan, och tiden som går, är att vissa saker trots allt behöver ske inte bara innan tiden här är slut, utan dessutom inom en ganska kort tid utav detta. Detta med barn. Det finns en klart begränsad tid för det.
Detta tänker jag på och stressas jag ofta inför. Man kanske kunde tro att jag inte skulle göra det. Jag märker hur ofta människor gör alltför snabba slutsatser när de får veta att jag har två barn. Alla verkar tänka i ramar av två barn. Innan man fått två barn, tror alla man vill ha en till. Och när man har två barn, så kan det väl inte finnas någon önskan om någon mer. Då verkar alla ta för givet att man är klar. Men jag är inte klar. Eller rättare sagt, jag hoppas jag inte är klar. Jag hoppas på fler, liksom min pojkvän också vill ha barn, turligt nog. Jag bara hoppas hoppas innerligt att det inte är försent. Även om jag rent åldermässigt säkert av många kan sägas ha en hel del tid kvar, så hör jag inte till den gruppen som vill ha barn alltför sent. Dessutom innebär det ju större risker, och fler svårigheter, desto äldre man blir. För att inte förglömma att även om man aldrig tidigare haft några problem att bli gravid, så kan man aldrig ta för givet att det kommer vara likadant även nästa gång.
Egentligen känner jag mig inte alls gammal. Inombords känner jag mig likadan som jag gjorde som 25:åring. Det är det som är så underligt. Det trodde jag inte när jag var yngre. Då trodde jag att alla äldre hade ett så vuxet sätt att tänka, medan jag nu i ganska "mogen" ålder kommit att bli klart medveten om att så inte alls är fallet. Jag har i princip likadana tankegångar som jag hade som 25:åring. Ja tom kanske som 20:åring. Enda skillnaden är att jag har lite mer erfarenhet, som förhoppningsvis påverkar mitt resonerande och agerande litegrann. Men för övrigt kan jag ha lika fjantiga känslor och tankar som förr. Minns bara hur det var när jag mötte PV. Hur jag grubblade och plågade en kompis med oändliga diskussioner kring vad PV kunde mena och vad saker och ting kunde betyda. Vännen var ju ändå en man....alltså borde han väl förstå. De är ju av samma släkte ;). Vad innebar det där han sa, vad innebar den där kramen, han höll ju i mig lite längre, tycker han om mig då eller var det bara kamratligt? Vad tror du, vad skulle du ha gjort, hur ska jag göra? Osv. Känslan av hur det var att vara fjorton år igen gjorde sig kraftigt påmint. Vissa saker verkar hålla i sig likadant, hur gammal man än är. =)
En av de mest störande sakerna med åldrande, och klockan som tickar, är att jag känner att tiden bara går snabbare och snabbare och att jag redan känner att slutet trots allt inte är några oceaner bort. Ja faktum är ju att allt kan komma att vara till ände vilken dag som helst, vilket man väldigt tydigt med åren och erfarenheterna har kommit att bli otrevligt medveten om. Det går inte att ta något för givet. En annan mycket störande sak med klockan, och tiden som går, är att vissa saker trots allt behöver ske inte bara innan tiden här är slut, utan dessutom inom en ganska kort tid utav detta. Detta med barn. Det finns en klart begränsad tid för det.
Detta tänker jag på och stressas jag ofta inför. Man kanske kunde tro att jag inte skulle göra det. Jag märker hur ofta människor gör alltför snabba slutsatser när de får veta att jag har två barn. Alla verkar tänka i ramar av två barn. Innan man fått två barn, tror alla man vill ha en till. Och när man har två barn, så kan det väl inte finnas någon önskan om någon mer. Då verkar alla ta för givet att man är klar. Men jag är inte klar. Eller rättare sagt, jag hoppas jag inte är klar. Jag hoppas på fler, liksom min pojkvän också vill ha barn, turligt nog. Jag bara hoppas hoppas innerligt att det inte är försent. Även om jag rent åldermässigt säkert av många kan sägas ha en hel del tid kvar, så hör jag inte till den gruppen som vill ha barn alltför sent. Dessutom innebär det ju större risker, och fler svårigheter, desto äldre man blir. För att inte förglömma att även om man aldrig tidigare haft några problem att bli gravid, så kan man aldrig ta för givet att det kommer vara likadant även nästa gång.
Kommentarer
Trackback
