Mitt liv här och nu...

Vart går gränsen?

Det hände innan jag hann reagera. Ett nära samtal. Lite smålulliga blickar efter ett antal vinglas. Där satt vi och pratade om våra partners och barn, och jag passade på att stoppa lite mer mat i munnen, när det plöstligt hände. Den där smekningen, över min mage. Som höll sig kvar en liten stund för länge för att det skulle kännas naturligt och normalt. Tusen tankar slog mig på en gång. Att magen knappast lär har varit platt eftersom jag satt böjd framåt medan jag åt, och att jag tyckte det var lite pinsamt att han kände på mig just då. Och vad gör han? När ska han ta bort handen? Är det inte lite pinsamt lång tid nu?  Vilka tittar? Jag var så förvånad och chockad att jag inte ens vågade titta upp, utan fortsatte äta som om inget hänt. Som att det var värdens naturligaste sak. Och kanske var det det. Kanske var det bara för mig som det kändes väldigt intimt. För närgånget när han smekande förde handen några gånger fram och tillbaks över min mage där jag satt i en klänning med bara det tunna tyget imellan. Inte gjorde det lättare heller när han konstaterade att jag nog kunde få i mig lite mer mat med min hårda mage som han kallade det. Ska man skratta eller gråta....Min mage som numera känns som rena degklumpen. Samtidigt kan jag inte hjälpa att orden och gesten fick mig att känna mig lite åtrådd. Inte förminskades det heller av att han senare på kvällen försökte ta tillfället i akt att ta upp min värkande fot för att smeka och knåda denna. Men då hann jag reagera och dra mig undan.

Tankarna har snurrat sedan dess. Har jag gjort något fel? 

Jag har känt mig lite smått skyldig, fast ändå inte. Det var ju hans initiativ och jag som drog mig undan och avbröt det från att utvecklas. Men ändå...känner jag mig skyldig för att känslan av att vara lite åtrådd, om än helt oskyldigt, trots allt fick mig att bli lite upprymd.




.