Mitt liv här och nu...

Så var det min tur igen att ha barnen hela helgen. Den senaste tiden har jag lagt mig vinn om att försöka göra något tillsammans med barnen dessa helger, som att åka till badhuset tillsammans, något lekland eller liknande. Denna gång hade jag lite sjå att kunna hitta på något. Jag har inte så gott om pengar för stunden, så därmed ville jag undvika ställen med inträden, och det var inte så fint väder att jag tyckte badstranden kändes lockande. Egentligen hade jag också tusen och en saker som jag ville hinna med hemma, men eftersom detta är ett faktum som i princip är konstant, så finns det inget annat val än att ignorera detta imellanåt för att få någon tid överhuvudtaget med barnen. Och jag vet att den där tiden med barnen brukar ge så mycket tillbaks. Så tillslut hade jag bestämt mig. Det fick bli en kortare tur denna gång, till en större lekpark i en större grannstad. Där hade vi inte varit på något år åtminstone, så det skulle nog barnen bli glada över. Den äldsta hade dessutom vid allahelgona bett om att få åka dit snart, då vi råkade vara i närheten så han fick syn på parken.

Ganska sent på eftermiddagen kom vi så äntligen iväg. Egentligen alldeles för sent. Men iväg hade jag bestämt mig att vi skulle.

Det dröjde inte länge innan det kändes fel. Direkt när vi kom fram kutade minstingen glad i hågen iväg före mig och den äldste som på ett mycket ovanligt sätt gick och drog benen efter sig och glodde i marken. Efter en stunds lekande försökte jag dra ut vad det handlade om, varvid jag fick till svar att det ju inte fanns någon som h*n kände där. Lite förvånad måste jag säga att jag blev, då det aldrig tidigare verkar ha bekommit. Kanske något man kommer få höra mer framöver? Efter en stunds lekande blev sedan den älste kissnödig, så jag försökte snabbt samla ihop dom bägge för att gå till toaletterna som ligger en bit bort. Detta gick dock inte så enkelt som jag hoppats. På vägen var de nämnligen bara tvungna att doppa tårna i den breda poolen som ligger där, vilket slutade i att minstingen ryckte av sig kläderna i ett nafs och hoppade i utan en tanke på att det saknades medtagen handduk. Den äldste blev då avundsjuk på att denne inte också kunde njuta av att få bada lite, då denne inte på samma enkla sätt ville visa upp sig naken, och gick därmed och småsurade. Tillslut lyckades jag med med löfte om mer bad få med dom bägge för att gå bort till toaletterna för att undvika att den äldste snart skulle kissa på sig. Återigen struttade minstingen glad i hågen iförväg....naken och dan så att alla mötande både tittade och vände sig om, och den äldste gick som tidigare och drog benen i marken efter sig.

När äntligen kissningen var gjord klagade den äldste över att denne var hungrig. Jaha...visst det var ju inte så konstigt med tanke på att denne varit och lekt med kompisar hela dagen och inte ens tagit sig tid att komma in en stund och äta. Dumt av mig förstås att inte ha sett till att få i mat i alla....oavsett om det var önskat av dom eller ej, för nu blev vi tvungna att avbryta allting för att gå iväg för att försöka få tag på något ätbart. Jag visste att det låg en kiosk a lá miniservering en liten bit längre bort, som i den äldstes släpandes bens takt....tog en hel evighet att ta sig till. Väl framme visade det sig förstås att de inte heller fanns något som dög för den hungrige. Efter lite funderande insåg jag att det inte fanns något mer mataktigt ställe i närheten så återigen fick vi ta en oändligt långsam tur bort till bilen, och nu började jag få en aningens svårare att stå ut med den äldstes släpiga steg. Minstingen och jag hoppade därför in i bilen, och hann trots fastspännande av småbarnet åka en bit och möta upp den äldste på vägen. Vid detta lag hade jag nog inte vidare munter uppsyn.

Iväg for vi så slutligen. Jag tog siktet på MacDonalds en bit bort i stan, och tänkte att ifall vi var snabba eventuellt kunde hinna en liten tur tillbaks igen. Detta fick jag däremot snabbt tänka om då den äldste ville stanna på Macdonals för att leka, varvid jag lät ungarna bestämma hur de ville göra, och de slutligen kom överens om detta. Nåväl....kanske bäst det med tanke på hur sent det trots allt var. Men när vi kommmit fram, parkerat och klivit ur bilen får jag syn på att minstingen inte har sin luvtröja på sig. Efter lite genomsökande av bilen och utfrågning av barnet får jag reda på att den blivit avkastad borta i parken. Suck och stön. In i bilen igen. Den äldste ljudligt beklagande sig över sitt klantiga syskon, varvid jag fick medla och förklara att de ju trots allt bägge två varit skulden till att saker och ting tagit väldigt lång tid denna dag. Efter det blev det tyst.

Efter en snabb färd tillbaks, hade jag turen på min  sida att snabbt hitta tröjan då minstingen med nöd och näppe lyckades komma ihåg var denne lagt ifrån sig tröjan. Så in med den i bilen. Snabbt tillbaka. Parkera på samma ställe och så äntligen in. Beställde maten, men hann knappt sätta mig förren den äldste började beklaga sig över vilket tråkigt lekställe detta MacDonalds hade. Och sådär fortsatte det.

På vägen hem kände jag mig allt annat än nöjd över den viktiga kvalitetstid vi fått tillsammans. Tjurig, trött och lessen var jag, och kunde knappt inte känna mig som en sämre morsa.  Ibland blir allt bara så fel, trots att man velat så rätt. Där bilden om hur ungarna glatt skulle få leka av sig, medan jag kunde sitta och ta det lugnt en stund, borta från all stress från alla krav i hemmet, och bara få njuta av att se barnens glada och nöjda ansikten. Ingenting blev det av det. Det gladaste minnet från denna stund var väl isåfall minstingen spontana nakendopp. Får försöka ha det i minnet.