Mitt liv här och nu...

Ibland kan min PV driva mig till vansinne. Häromdagen stod han och klagade över sin stela rygg, vilket är fullt förståeligt då han är så stel på morgnarna så han knappt kan böja sig för att ta upp kläder ur garderobslådorna. Hans orörlighet får honom att verka dubbelt så gammal mot vad han är, vilket väl torde vara ganska jobbigt och irriterande.

Den dans som vi sysselsätter oss med numera, hjälper tydligen inte heller till fullo för att öka på rörligheten som han trodde. I ett försök att hjälpa föreslog jag därför, för vilken gång i ordningen jag inte kan minnas, att prova något av de träningspass jag har på hemvideo här hemma för att dels stärka musklerna och dels öka rörligheten. Det vore ju ett synnerligen enkelt sätt för att ta reda på om det är mer/annan träning som är lösningen på problemet, eller inte. Han behöver varken ta sig någonstans, passa några speciella tider eller lägga ut några pengar. Några veckors test bara för att se om det gör någon skillnad. Men mitt tips mottogs som vanligt med kalla handen. Jag undrar vad det beror på. Blev faktiskt lite irriterad också. Nästan sådär så jag hade lust att omoget häva ur mig "Jamen ha ont då ocb var stel som en gammal gubbe!. Du vill ju tydligen ha det så! ". Men det gjorde jag förstås inte. Det tänkte jag bara.  

Ibland får jag känslan av att det är stolthet allt hänger på. Att tipsen och råden som kommer från mig inte duger, just för att de kommer från mig. Så kanske lika bra att ge upp om att kunna tillföra något. När det ändå inte ens kan tas till begrundan så känns det meningslöst att ens försöka.
 
Och nu utvecklade inlägget sig till något som inte alls var tänkt ifrån början.

Saken är nog kanske den, att jag inte enbart blev irriterad av hans ringa intresse av mitt tips, utan dessutom lite ledsen över det. Detta för att det inte var första gången, och inte enda områdena som detta sker inom. Jag börjar alltmer få känslan av att det mesta som kommer från mig ska negligeras eller blundas för, och som att allt som tillförs inom vårat förhållande måste komma från honom. Jag som efter jag har träffat honom, har börjat gå kurser inom det som han höll på med tidigare, och visat intresse för detta. Borde han då inte inse efter att själv ha uppskattat det, att det även skulle innebära samma glädje för mig ifall han visade mina intressen här i livet, lite intresse också...? Det behöver verkligen inte innebära att han måste gå kurser inom de olika områdena. Det finns många andra sätt man kan visa det på.

Just my thoughts.