Inte lätt att vara bestämd
Efter helgen var jag mycket vankelmodig. Den tidigare säkerheten kring att detta var rätt beslut, hade stött på inre funderingar. Och detta i kombination med känslor som inte vill följa förnuftet, gjorde att jag inte visste vilket ben jag skulle stå på.
Trots detta hade helgen börjat med en trist lördag. Killen som tidigare varit så varm under dessa veckor, betedde sig efter nattens samtal kyligt och korthugget. Det kändes trist. Jag hade ju bara påmint honom om att jag gjort slut pga jag kände mig borvald, ratad, och inte duglig. Och ihop med detta insåg jag att vi inte hade samma syn och värderingar kring hur man bör vara mot varann i ett förhållande, samt behov som inte verkade gå att sammanföra. Är det så konstigt att jag inte orkade vidare då, och tyckte det vore bättre för oss bägge att gå isär?
Lite senare på dagen åkte vi åt varsitt håll på olika ärenden. Den tysta och kyliga förmiddagen hade slutligen ändå lättats upp något, så vi innan avfärd ändå betedde oss respektfullt mot varann. Lite försiktigt sådär, som att vi var rädda för att råka trampa varann på tårna.
Jag åkte iväg och hade fullt upp hela dagen av att springa runt i affärer, och var totalt dödsslut när jag kom innanför dörren igen. Han var inte väntad hem ännu på ett tag, då han från sitt ärende åkt vidare till någon/några kompisar. (Ja mer än så vet inte jag heller). Hans hemfärd lät sig dock vänta på ända till efter midnatt. Ingen vidare kul lördagkväll med andra ord. Satt och kände mig enormt ensam, och tråkad så till den milda grad. Kände inte för att göra någonting, vilket inte är vanligt för mig, och var allmänt stött på att inte killen kunde ha sagt till tidigare att det var detta som skulle hända, så att även jag eventuellt hade kunnat hitta på något. =/ Mina tankar kring hans beteende mot mig sjönk ännu mer. Så det var detta han tyckte jag var värd. Var det något han ville bevisa?
Söndagen blev dock vändpunkten. Efter en stunds undvikande av varann på förmiddagen, så tog jag modet till mig och tog försiktigt upp att jag dels önskade att han skulle försöka hitta en bostad så fort som möjligt, och att jag hoppades att vi under den tid som återstod skulle försöka undvika att göra separationen jobbigare än den redan var för varann. Som vanligt hade han saker att invända. Märkligt tycker jag. Jag begär inget annat än att visa varann lite förståelse och respekt. Blev tillslut så trött på hans ifrågasättningar så jag tog allt tålamod jag kunde uppbringa och förklarade lika försiktigt och lugnt att det annars kanske vore bättre om han bodde någon annanstans den tid som var kvar.
Senare efter detta samtal var det som att något hände. Vet inte om det var på grund av detta samtal, eller något som kanske bara tagit lite tid för honom att inse och /eller få ur sig. Who knows. Han sökte upp mig i mitt rum där jag mycket lessen satt och undrade hur i hela friden jag någonsin hade kunnat bli ihop med denna okänsliga man, när han plötsligt kom in. Satte sig och strök med sin hand på mig, och började ta upp det där ämnet han tidigare bara nonchalerat. Berättade bland annat att det inte alls var som jag trodde, och hur han egentligen kände. Erkände att han är väldigt dålig på att ge positiv feedback och förstod varför jag blivit lessen av det han gjorde då för några veckor sen.
Efter detta var jag allmänt förvirrad. Hans samtal hade gett mycket mer än jag trodde att han kunde ge, men ändå, ändå är det inte som att bara knäppa med fingrarna så ska allt vara bortglömt. Det som hänt har ju tyvärr hänt, och även om han nu förklarat mycket, så återstår att detta ändå sårat mig mycket och att hans kontakt med den kvinnan efter denna incident nu känns väldigt olustig. Utöver detta ligger vi troligtvis också väldigt långt från varann i synsätt, vilket jag inte tror att vi kan hitta en kompromiss på. Vissa saker som jag tror att han har behov av och inte vill vara utan, skulle jag må för dåligt av, och inte vilja leva med i ett förhållande.
Det jobbiga är också att han efter detta samtal har betett sig som att han tror att allt nu är överstökat. Att allt nu är bra igen. Han har försökt komma intill för att kramas, medan jag känner att jag behöver tid att tänka och inte göra några drastiska beslut. Samtidigt sliter känslorna i mig. Vill inte vara själv och det är ju hos honom mina känslor finns.
