Måndag igen
Så har ytterligare en helg passerat. Den var helt okey. Inga jobbiga diskussioner. Ingen tryckande tystnad. Däremot en stunds ledsamhet över det oundvikliga slutet som vi bägge två har så ambivalenta känslor kring. Beroende på hur man definierar ett par, så kan man nästan för stunden kalla oss ett sådant. Men även om vi så skulle fortsätta som det fram tills den dag då han flyttar ut, så lär det troligtvis sluta ganska snart efter det. Ingen av oss ser någon framtid som särbos. Det är inte vad jag önskar eller ens skulle stå ut med. Och tydligen inte vad han vill heller. Tidigare blev jag lite osäker på vad han hade för tankar kring det. Han uttryckte vid något tillfälle att det stora problemet med hans hanterande med barnen troligtvis skulle försvinna och funka så mycket bättre efter isärflytt. Jag blev då lite orolig inför att han kanske såg en lösning mellan oss ifall vi fortsatte som särbos istället. Efter att han sluppit ha den dagliga kontakten med barnen. För mig blir det nämligen aldrig en lösning. Det är ungefär detsamma för mig som att säga att man löser sexproblem genom att sluta ha sex med varann. Att leva som särbos är för mig bara något jag står ut med under den inledande period som alla har när de träffar någon ny. Innan man vet om man är rätt för varann, och beredda att flytta ihop. Det skulle möjligtvis också på sin höjd vara en tillfällig lösning ifall man för stunden behöver komma ifrån varann. För att ta en paus om det krisar rejält och man behöver se vad man vill. Men annars är det inte det. Att det är en form som numera blivit allt vanligare för "moderna" människor att välja, gör ingen skillnad för mig. Det må passa en del andra, men det passar inte mig. Därmed var det så kluvna känslor för oss bägge när han tittade runt på olika bostäder. Att sitta där och hålla varandras händer och vara kärvänliga, medan vi bägge planerade inför tiden efter "oss". Fullt medvetna om att det där steget troligtvis är slutet. Samtidigt som det inte går att säga att vi ska fortsätta efter isärflyttning, för ingen av oss vill ju det heller. Och på samma gång kan vi inte fortsätta som vi gör nu heller.
Svårt sådant här. Oändligt svårt. Att gå isär när man fortfarande har så mycket känslor för varann. Hans hållande med sina händer runt mitt ansikte, och smekande över håret, medan han beskrev hur omöjligt han känner inför att lämna mig, sitter kvar på näthinnan. Hans förklarande av att ifall han inte kan ge upp mig sedan, så bara måste han få detta att fungera. Hur svårt det än må vara. Då tyckte han att vi skulle flytta till gemensam villa och satsa järnet.
Jag hörde orden. Kände trösten. Men ändå kan jag inte se det scenariot. För mig går det inte bara att blunda och köra. Jag behöver se att det fungerar först, och det kommer jag aldrig se ifall vi bor som särbos. Därför ser jag tyvärr bara att särboskapet kommer sluta på ett sätt. Och det blir med ett adjö. Men det har jag inte sagt högt. Det har jag bara tänkt. Högt säger jag istället att vi får flytta och se tiden an. Vem vet vad som händer. Säkert kan man förstås aldrig veta. Det tröstar onekligen att tänka så, även om jag innerst inne har svårt att tro att det blir någon annan utgång än ett adjö.
