Omtumlande helg
Skrivet i måndags.
Ännu en helg passerad. På fredagkvällen gjorde jag efter lite tveksamheter den där planerade middagen. Inget blev dock som planerat. Först glömde jag bort löken efter att första lagret i potatisgratängen var lagd. Sedan glömdes saltet så jag fick häva på den längst upp, och hålla tummarna för att den skulle rinna ner när jag hällde på grädden. Och som pricken över i:et så tog jag fel ugnstemperatur, trots att jag mycket väl visste vilken temp det skulle vara. Maten blev väl sådär. Inte så god som jag naturligtvis hoppats. Lite besviket när jag ändå ställt mig och gjort maten samtidigt som jag hade världens huvudvärk, och samtidigt som jag inte direkt var upplagd för att göra något snällt.
Lördagen följde i samma spår. Vi kom försent iväg på resan, så vi tog en genväg som dessvärre är extremt kringelikrokig. Utöver detta svarade jag dumt nog ja till att PV (exet) kunde köra. Och eftersom han inte kör min bil så ofta så blev det därefter -tämligen ryckigt. Detta fick både mig och sonen att må illa. Inte ovanligt för mig, men mer ovanligt för sonen. Trots förmaningar om att han fick hålla blicken på vägen, så fungerade inte detta, utan slutade med att han kräktes rakt ut i bilen lagom framme vid målet. Jag blev närmast chockad när jag såg förödelsen. Eftersom vi hade stannat bilen, och barnen tagit loss sig och krälat runt lite i bilen, så hamnade kräkset både på förarsätet och mellan förar och passagerarsäte. Ska inte gå djupare in på detaljer, men jag stod totalt handfallen och visste knappt var jag skulle börja när jag såg förödelsen. Efter mycket om och men blev det ändå rent och vi kunde fortsätta med det vi planerat. Så resten av dagen blev hyfsad.
Söndagen var av det sämre slaget. Missuppfattningar, återigen en försenad resa, tjurigeter och jag som slutligen kokade över. Inte en dag jag vill minnas eller beskriva ytterligare. Ledsen lade jag mig att sova vid dagens slut. Ledsen över allt som blivit. Ledsen över sidor hos PV (exet) som jag inte kan begripa mig på. Och bitter för saker jag verkligen försökt undvikit ,men där jag lät mig övertalas. Har lärt mig ytterligare några läxor i livets hårda skola.
På väg till jobbet funderade jag en del på vad jag lärt mig från denna relation, och hur jag kan göra för att undvika samma misstag igen. Kunde konstatera att där trots allt fanns en del tecken redan innan vi blev ett par. Tecken på saker jag nu lärt mig att se upp med. Bra åtminstone när det finns sådant. De flesta problemområden går väl annars inte att se förren man tyvärr blivit för djupt involverad.
Och nu sitter jag här på jobbet. PV besvärade sig inte ens med att säga hej då när han åkte i morse. Känslokallt. Trevlig dag på dig du med! Vad vinner han på att göra så? Vet inte ens vad han skulle vara sur på? Vi hade en diskussion igår kväll som slutade med att endel av den besvikelse som jag känt inombords bubblade upp och vällde fram. Besvikelse bland annat över att barnen bara verkar ha varit något som från hans sida enbart är till besvär. Visst förstår jag att det varit en stor omställning för honom att gå från singelskap och ungkarlsliv, till att plötsligt få en hel familj med två barn. Det har väl bara börjat stå mig upp i halsen av att aldrig höra något positivt med mina barn. Visst vet jag att han tycker om åtminstone den ena. Men det känns ändå inte som att han ser något positivt med att hon finns, och framförallt inte att sonen finns. Utan från min sida så uppfattar jag det som att ifall han fick en önskan, så skulle han säkerligen gladeligen önska bort dom bägge två.
Jag kan inte styra över vad han ska känna. Jag är bara lessen över att han verkar känna som han känner. (Alternativt att han inte säger det positiva han känner). Det är lite skillnad mot det mitt ex sa när vi var tillsammans. Inte heller han hade barn. Men trots det så såg han mina barn som en stor bonus, och hade en poäng som jag aldrig tänkt på förut. Han som känt att han kommit så långt på efterkälken mot vänner och andra som skaffat flickvän och barn, fick känna att han helt plötsligt kommit i fas igen. Han fick inte bara en flickvän, utan en hel familj i ett slag. Det tyckte han var perfekt. Han hade ett helt annat intresse för barnen än vad PV (nuv ex) har. Frågade ständigt om barnen när vi var ifrån varann och skrev eller pratade i telefon med varann (vi bodde en bit från varann). Och när han träffade dom hade han bara positivt att säga. Det märktes från bägge håll att de tyckte om varann, både att den äldsta tyckte om exet, och att exet tyckte om sonen. (Dottern var för liten då för att komma med åsikter ;)). Sonen tom sade det rakt ut till honom att han tyckte om honom. Det gjorde verkligen mitt hjärta varmt.
Nu är det inte så att barnen inte tycker om PV. Men inte lika lätt som med exet. Och det kan jag mycket väl förstå, eftersom han inte själv visar något sådant mot dom. Visst busar han med dom, pratar med dom osv. Men att ge dom en kram, säga att han tycker om dom eller visa känslor mer tydligt, har jag aldrig sett. Nu vet jag dock idag efter att jag haft min tid att lära känna honom, att det är sådan han är. Han visar inte sina känslor vidare tydligt helt enkelt. Inte heller till mig. Och detta är en av flera jobbiga sidor hos honom, som jag nog aldrig kommer kunna bli tillfredsställd med. Det hjälper tyvärr inte att jag inser att det nog finns vissa orsaker i hans uppväxt som kan ge förklaringar till att han blivit sådan. Det gör inte mitt behov av att få se, känna och höra hans känslor mot mig och barnen mindre.Tyvärr. Inte så att han aldrig visar mig känslor, men inte alls på samma nivå som jag är van vid från andra förhållanden.
