Så har man fallit dit ändå.
Var börjar man. Saker har hänt. Kände det komma långt innan det skedde. Föll alltså dit trots allt. Kunde man iof kanske gissa med tanke på min tveksamhet. Däremot är troligtvis inte framtiden förändrad. Vi har pratat en del och bägge två kommit fram till att våra behov nog ligger för långt från varandra. Vi är för olika. Har för olika syn på saker. Har bägge två funderat på alternativet med familjerådgivning, men nog bägge två insett att vi inte tror det leder något till. Från min sida känns det som att det är för många problem.
Förnuftet säger att det inte är någon idé att fortsätta detta förhållande längre. Och sedan jag gjorde slut, har även mina känslor många stunder känt detsamma. Det är som att jag känslomässigt har gett upp. Samtidigt som de ändå finns där. Svårt att förklara. Såg en beskrivning en dag som jag kände mig så träffad av.
"När allt känns BRA och RÄTT så kan man inte begripa varför man höll på och ödslade en massa tid med där krångelpettrarna som man försökte ha förhållanden med, i förhoppningen att det var Den Stora Kärleken.
Och när det kanns BRA och RÄTT har man inget som helst behov av att grubbla och vrida och vända på och älta med sina vänner frågor om vad han vill och tänker och menar. Man bara VET."
Det är precis sådär det har känts. Sedan säkert 1,5 år tillbaks så har det varit ett evinnerligt grubblande kring vårat förhållandes vara eller icke vara. Vad man skulle göra åt problemen, och vad jag borde kunna stå ut med och inte. Förvisso syftade skribenten i detta fall till osäkerhet kring känslor, och då kanske allra främst i början av ett förhållande. Men det stämde ändå in så exakt på de problem jag haft också. För det är ju precis sådär det ska vara när det känns rätt, att då känns det bara bra, och där finns inget behov av att älta och grubbla.
Jag tror det iallalfall. Det är så jag vill ha det i alla fall.
Nu väntas bara besked om bostad. Undrar hur lång tid det tar. Har väldigt dubbla känslor. Ibland längtan, och ibland fasa. Hade ju så innerligt gärna önskat att detta hade fungerat och varit rätt för oss bägge. Känslorna för honom var så enormt starka och speciella när vi träffades. Och jag ändrar inte på något sätt det jag tidigare vid tillfällen skrivit om starten av vårt förhållande. Det var enormt speciellt. På ett sätt jag aldrig varit med om förut. Och jag tror även detsamma gäller för honom, ännu idag. Men tyvärr gick det såhär. Och det är ju inte såhär vi vill må tillsammans. Så hur bra och rätt det än kändes i början så var väl ändå inte menade för varann trots allt.
