Tacksamhet
PV borta under kvällen, och själv satt jag nyss vid köksbordet med barnen och åt. Bredvid alla tankar som ständigt kretsar kring vår separation och mitt mående och livsleda på grund av detta, hörde jag ändå deras tjatter och såg deras glada miner. OCh det slår mig som så många gånger förr, hur oändligt och intensivt mycket jag älskar dom! Vad skulle jag göra utan dom?! 
Jag tänker på hur jag sedan, när han har flyttat ut, skulle vilja flytta in barnen i dubbelsängen bredvid mig. En på var sida kanske vore lösningen på ensamheten och tomheten.
Minnet kommer över mig hur det var en annan gång. En annan period i mitt liv, då jag var rätt under isen. Eller deprimerad med andra ord. Jag minns hur jag varje kväll när barnen skulle sova, lade mig på en madrass inne i deras rum. Egentligen var det en önskan ifrån dom. För att de skulle kunna somna lättare. Men det visade sig tillfredsställa ett lika stort behov hos mig. Jag låg där på golvet, mellan deras sängar, och hörde deras andetag i det dunkla rummet. Sömnen svepte då alltid över mig på bara några få minuter. Sedan vaknade jag lite senare och kunde släpa mig in till mitt rum. Till min egen säng. Det var en ren överlevnad kändes det som.
Ja jag är verkligen tacksam. Enormt tacksam över mina älskade barn! inte bara för den trygghet jag känner med dom, och den gemenskap jag ingår med dom, utan även för att jag älskar dom så fullständigt. Älskar deras små ansikten. Älskar deras roliga miner. Älskar deras tokigheter. Ja inte alla kanske men....;). Ja jag älskar dom verkligen, och är så fruktansvärt glad för att dom finns i mitt liv!
