Mitt liv här och nu...

Efter den där helgen var det som att han ändå inte förstod vad jag menat. När vi låg där gråtande, och han  omfamnade mig gång på gång, försökte han gå ännu längre. Vet inte vad sådant handlar om. Ett sista desperat försök att vända beslutet? En önskan om en sista älgskog.? För mig skulle det kännas hjärtskärande att komma så nära. Då skulle jag inte klara av att stå fast vid mitt beslut.  Så jag försökte parera hans närmanden så gott det gick, och drog mig efter en stund undan.

Efter det har jag sovit i ett annat rum. Insåg att risken fanns att detta skulle återupprepas, och med rädslan för att jag kanske inte alltid skulle klara av att stå emot, så var det bäst så. Eftersom mycket av min sorg också handlar om att jag känner mig förnedrad och felaktigt behandlad, så har det inte känts så bra att bli tröstad av honom. Av honom som gjort mig illa. Behövde därför mitt eget space, där jag kunde få gråta ifred.


Tiden har gått vidare, och under denna skedde plötsligt en förändring. Jag som i vårt förhållande bland annat beklagat frånvaron av närhet, beröring, kyssar och dylikt finner helt plötsligt att pojkvännen som tidigare aldrig brytt sig om dessa klagomål, helt plötsligt gång efter annan smeker mig på armen, foten och annat han kommer åt. Vet inte hur jag ska reagera. Känns både ledsamt och skönt. Skönt för att det ju varit detta jag önskat så länge, men ledsamt för att det kommer för sent. Och detta var inte den enda ändringen. Han har ansträngt sig extra mycket på flera områden. Helt plötsligt har han tagit till sig saker jag sagt tidigare. Saker jag beklagat. Men ett stort problem är ändå den, att det problem jag trots allt gjorde slut över, fortfarande står olöst och orört. Det problemet har han inte ens berört, och det försvinner ju inte, oavsett hur han förbättras på det andra.