Nu är det slut

Helgen kom. Våndan och ångesten som funnits sedan ett par veckor tillbaks satt som en klump i magen. Tiden var inne för att ha vårt samtal. Samtalet som vi fått vänta så länge med, på grund av närvarande barn, och på grund av att han verkade tro att frågorna som hängde i luften skulle försvinna av sig självt. Bägge var vi spända.

Det gick sämre än till och med väntat. I denna relation har det tyvärr alltid funnits kommunikationsproblem, och detta samtal var inget undantag. Från honom får man aldrig någonsin höra att han gjort fel. Från honom får man aldrig höra "du har rätt" , "jo det är sant", och det är ytterst sällan man får höra ett förlåt. Det spelar ingen roll vad samtalen gäller. Ändå alltid samma sak, och vid detta tillfälle likadant. 

Under samtalets gång togs ett ämne upp som var allra högst känsligt för mig. Som jag redan skrivit i ett brev till honom om, och som han därmed fått möjlighet att betänka. Det handlade om hur ledsen jag var över ett specifikt område i vårt förhållande, där jag bara blivit kritiserad men aldrig fått någon uppmuntran. Aldrig fått höra några bra ord om. Trots att det är ett område jag börjat med enbart för hans skull. Eller för vår skull. Eftrersom det var en så stor del av hans liv, så gav jag det en chans att själv bli involerad. Att själv lära mig. Men vad fick jag för det. Inget annat än att bli nedtryckt som det kändes. Inget annat än att få känna att det inte var något han ville göra med mig.

Som om detta inte redan sårat mig tillräckligt, så kom dolkstöten när han åkte till en gammal tjejkompis för att ägna sig åt detta med henne. Det var som en spark i magen. Som att bli ratad och bortvald, av min egen kille.

Där var gränsen nådd för mig. Där räckte det för mig. De där orden som jag stoppat så många gånger förr på grund av alla bekymmer, lät jag nu falla: "Jag orkar inte mer". Sedan grät vi bägge två.

Jag kan inte nog beskriva hur lessen jag känner mig. Kränkt och förödmjukad. Har gråtit mig igenom hela helgen.



Detta var nästan tre veckor sen, men hann aldrig att postas.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0