Smärtsamma känslor
Pratade med exsambon igår, och idag har jag ett antal gånger fått trängt undan tårarna i bilen på väg till jobbet. Varför jag är så labil idag vet jag egentligen inte. Kanske var det på grund av samtalet, eller kanske det faktum att jag sovit på tok för lite på sistone vilket jag ju av erfarenhet vet väldigt lätt leder in mig i depression och dysterhet.
Samtalet var det egentligen inget speciellt med. Inga hård ord eller något sådant. Vet däremot knappt inte längre vad jag ska prata med honom om. Han är en sådan person som knappt aldrig frågar något själv så därför blir det lätt att det mest blir frågor från mig. Sådan var han även innan vi blev tillsammans ska jag kanske tillägga. Ett utav de saker jag tyvärr inte såg upp med.
Hur som helst så frågade jag honom därför hur det gått på dansen några dagar innan, men kände nästan lika snabbt som jag ställt frågan att jag egentligen inte vill veta. Det är ett av de ämnen jag tycker är lite jobbigt att prata med honom om. Förmodligen för att det väl blivit känsligt pga att just dansen blev en sådan besvikelse med honom. Han svarade förstås att den gått bra men även om vilka funderingar och planer han hade om dansen framöver. Han hade tydligen planer på att börja dansa tre gånger i veckan, varav en dubbellektion vid ett av tillfällena. Jag bara baxnade. Under tiden vi var tillsammans hade han på sin höjd en danskurs i veckan, och trots att det inte var fler så var det ändå stora problem för honom att bara komma iväg på den. Antingen kände han sig lite för förkyld, eller så var han för trött, eller så hade han ont någonstans eller så....ja så där höll det på med den ena ursäkten efter den andra. Inte att han på något sätt behövde ursäkta sig inför mig. Jag brydde mig ju varken om han dansade eller inte. Han dansade ju inte i min grupp eller ens samtidigt. Jag hade ju inte kommit så långt ännu. Dansen var något han hållit på med sedan länge innan han ens träffade mig och något han själv valde att hålla på med och drog in mig i också. Så av den anledningen att han inte visade så jättestort intresse av dansen när vi var tillsammans, känns det ganska tydligt för mig att han plötsliga infall till att vilja lägga ner så ofantligt mycket tid till detta måste bero på att han är ute efter att hitta någon. Att han är på jakt med andra ord. Samma intresse för dansen har han ju även haft många perioder innan vi blev ett par, då han var singel. Hm och nu när jag skriver det här så förklarar ju det även ett och annat för mig idag om varför han hade sådant brinnande intresse för detta många perioder innan han träffade mig, och nu efter. På samma sätt som han visade ett ganska stort intresse för nätdejting och att bjuda hem var och varannan tjej på fika som han fick kontakt med innan vi blev ett par. Ja jag var även en av dessa som blev hembjuden på fika även om jag drog till med ena ursäkten efter den andra och aldrig kom. Kände mig ju mest bara som en i högen. Istället tog det 5 år och att han lugnat ner sig betydligt på det där hembjudandet innan jag gick med på att träffas. Då när han inte verkade vara intresserad av ett tjog andra samtidigt. Lite mer speciell än så vill man ju känna sig.
Jaja. Nu kom jag på avvägar.
Förvisso är det väl helt förståeligt att han vill ut och dansa en massa nu. Är man singel så känner man väl ofta en längtan efter att hitta någon. Det gör ju även jag. Och killar är ju inte direkt kända för att lägga sig på sofflocket och ta det lugnt efter en separation för att komma över det som skett. Så egentligen borde det väl närmast vara väntat. Det känns bara ledsamt och jobbigt för mig att höra. Jag är helt på det klara med att han säkert vill ha någon om inte nu, så snart åtminstone. Och han har verkligen sin fulla frihet att göra precis vad han vill. Har givetvis inte sagt något som helst vare sig om vilka tankar jag fick om hans dansplaner, vad jag tycker om det, eller något annat. Mitt svar var bara ett "jaha"....och sen snabbt in på nästa ämne. Allt detta är bara en reaktion inuti mig själv. Det känns jobbigt som sjutton helt enkelt. Jag vill inte veta så detaljerat om hur han lever. Jag vill inte veta när / om han är på jakt. Det är för smärtsamt att tänka på. Det räcker att jag ändå inser att han troligtvis söker (eller önskar finna någon) i mindre eller större skala. Det gör väl de flesta singlar. Mer än så vill inte jag känna till. Av den anledningen har jag även undvikit att ringa honom på sena helgkvällar ända sedan vi flyttade isär. För jag vill inte mötas av en tyst telefon och insikt om att han säkert är på krogen och dansar och "raggar" . Jag vill inte veta och jag behöver inte veta heller.
Med detta menar jag inte att han gjort något fel. Det var ju jag som lett in oss på samtalet om hans dans och eftersom han tydligen gått och funderat och börjat planera för detta så berättade han förstås. Inget konstigt med det. Bara jag som är lite småirriterad på mig själv för att jag råkade leda in oss på det ämnet. Samtidigt är det ganska många saker som jag numera kan tycka känns jobbigt att prata med honom om. Hans lägenhet känns inget kul heller att prata om. Det påminner mig bara om vår isärflyttning och det som hänt. Det känns jobbigt det med. Och vad finns då kvar att fråga honom om. Hans jobb kan jag förvisso prata om. Det gör inte ont, men det är istället så tråkigt så nästan klockarna stannar eftersom det är ett jobb jag inte är det minsta insatt i. Tekniska detaljer och annat som jag inte kan ett dyft om.
Hela händelsen har därför gjort att jag på morgonen för första gången funderat på om det kanske vore bättre att klippa kontakten helt. Inte för att vi har mycket kontakt idag. Men även om den är liten, så verkar den lilla kontakten mest göra ont. Samtidigt känns det så definitivt. Jag har nästan alltid fortsatt vara vän med exare, och kontakten har antingen varit rätt intensiv rätt länge efteråt, eller på ett naturligt sätt gradvis minskat ner. Det sätt som våran brytning hittills gått till på har jag aldrig varit med om förut.
Har så blandade känslor. På ett sätt vill jag ju verkligen ha fortsatt kontakt och vara vänner, men på ett annat sätt känns det för smärtsamt. Och vad har vi att prata om ifall man skulle undvika alla "jobbiga" ämnen?
