Senaste tiden
Oj så har tiden runnit iväg. En sak som ofta händer, är att jag kan ha massvis att skriva om, men om jag inte hinner med att skriva det just då av den ena eller andra orsaken, så är det som att jag tillslut inte vet vad jag ska skriva. Ska jag liksom välja ut något av alla dessa händelser och inlägg jag under 1-2 veckor tänkt att jag skulle skriva om. Där många saker med andra ord kan ligga en viss tid tillbaks i tiden. Eller ska jag strunta i allt sådant och skriva det senaste. Blir allmänt ställd över det, och därför blir det svårt att komma igång igen när det råkat blivit ett uppehåll.
Tar väl det senaste den här gången. Har varit mycket i mina tankar på sistone. Står i köptagen och har så mycket grubbel och känslor kring detta. Och då menar jag lite större köp än routrar som jag köpte sist ;). Letar bil och letar husvagn. Det förstnämnda har jag eventuellt hittat, och har lite smått ångest över det. Är det rätt köp? Gör jag något förhastat nu? Kanske jag borde prova lite annat först. Hjäp....hoppas ingen hinner ta den först! Osv osv. Det maler och maler. Husvagn har jag däremot inte hittat. Inte lätt att hitta något vettigt i den prisklassen. Ja nästinpå omöjligt. Så jag stuckar, stönar och frustar inombords. Tänk om hela min plan om vår semester nu ska gå i stöpet för att jag kanske inte hittar någon....SUCKA!. Och jo jag vet....jag är allt lite sent ute. Varför tänkte jag inte på det här i höstas. Fast kanske lika så bra. Då var jag ju sambo och då hade vi väl kanske köpt något gemensamt. Och då hade det väl bara blivit strul med det. Då hade det väl säkert blivit något jag inte haft råd att ta över.
Skönt väder har det också varit på sistone. Framförallt under påsken förstås. Då var det ju riktigt strålande! Skriver bara detta för att jag själv vill minnas det efteråt. Påsken...det var då vädret vände ordentligt =). Det var då det äntligen började bli vår. Dessvärre fick jag sitta inne stora delar av påsken för att jag behövde plugga. Men lite hann jag känna av vädret iallafall. Här ett kort från en promenad jag tog. Det promenadstråk jag så ofta gjorde förr.
Det satte igång mycket minnen hos mig. Mindes hur jag gått där så ofta under vårt första år tillsammans och känt sådan förhoppning inför framtiden. Tankar om flytt till gemensamt och större hus. Tankar om att kanske få barn tillsammans.....om allt gott vägen. Tankar om en framtid tillsammans. Det kändes därför rätt bitterljuvt att gå där och inse hur allt bara är raserat. Ljuvt för att det var en så härlig dag, och härlig vecka, och känslan hur den varma årstigen är på gång. Men bittert eftersom det fick mig att känna och tänka på hur inget blev som jag hoppats.
Har svårt att finna något att se fram emot nu. Något där jag inte blir den som ensam ska bära allt på mina egna axlar. Och detta lät kanske lite dubbelt. Det jag menar är att även om jag exempelvis ser fram emot semester med barnen, så blir jag den ensamma föräldern som ska bära allt ansvar för allt det praktiskta på mina egna axlar. Jag har ingen att dela det med. Inte heller de roliga stunderna. Utan jag är ensam om allt. Från stort till smått och från jobbigt till roligt. Och det kan jag många gånger känna är enormt påfrestande och sorgligt. Det är en av de saker jag haft allra mest svårt att vänja mig med under åren som singel. Känslan att alltid vara den ensamma vuxna. Att aldrig själv ha någon att luta mig mot. Samtidigt känner jag som en vän till mig sa, att han inte orkar börja om från början igen. Börja att leta igen. Börja om med någon ny igen. Det är precis så jag känner också. Visst är det många gånger underbart i början, med alla de där pirrande känslorna, och berusningen. Men samtidgt så jobbigt och osäkert. Och jag känner bara ingen ork för det. Jag vill inte bara börja om på nya historier gång på gång, som alla efter en tid känns fel och som man sedan måste krångla sig ur igen. Jag vill få hitta hem. Det är det jag vill. Jag vill få hitta hem en gång för alla. Hitta hem till den rätta. Spelar sedan ingen roll om det finns en enda rätt, eller fler. Jag vill bara hitta hem till någon som är rätt för mig. En gång för alla. Få ett förhållande där vi bägge trivs och mår bra tillsammans. Där det positiva vida överväger det negativa. Ett förhållande där jag känner mig trygg. Och nej...jag behöver ingen för att bli trygg. Jag är trygg i mig själv. Men jag vill inte ha ett förhållande med någon som raserar den trygghet jag från början har. Som får mig att tappa bort mig själv. Som får mig att bli någon jag inte gillar. Och som får mig att inte gilla honom.
Mycket tankar blev det den där promenaden. Och mycket tankar är det stundvis. Men fortfarande har jag inte känt mig mogen att börja titta efter någon. Inte ens någon tillstymmelse till lust. Just eftersom jag inte känner något hopp om att någonsin träffa någon som skulle bli rätt. Och då tappar jag hela lusten för det.
Men en fin dag och fin helg var det.
Tar väl det senaste den här gången. Har varit mycket i mina tankar på sistone. Står i köptagen och har så mycket grubbel och känslor kring detta. Och då menar jag lite större köp än routrar som jag köpte sist ;). Letar bil och letar husvagn. Det förstnämnda har jag eventuellt hittat, och har lite smått ångest över det. Är det rätt köp? Gör jag något förhastat nu? Kanske jag borde prova lite annat först. Hjäp....hoppas ingen hinner ta den först! Osv osv. Det maler och maler. Husvagn har jag däremot inte hittat. Inte lätt att hitta något vettigt i den prisklassen. Ja nästinpå omöjligt. Så jag stuckar, stönar och frustar inombords. Tänk om hela min plan om vår semester nu ska gå i stöpet för att jag kanske inte hittar någon....SUCKA!. Och jo jag vet....jag är allt lite sent ute. Varför tänkte jag inte på det här i höstas. Fast kanske lika så bra. Då var jag ju sambo och då hade vi väl kanske köpt något gemensamt. Och då hade det väl bara blivit strul med det. Då hade det väl säkert blivit något jag inte haft råd att ta över.
Skönt väder har det också varit på sistone. Framförallt under påsken förstås. Då var det ju riktigt strålande! Skriver bara detta för att jag själv vill minnas det efteråt. Påsken...det var då vädret vände ordentligt =). Det var då det äntligen började bli vår. Dessvärre fick jag sitta inne stora delar av påsken för att jag behövde plugga. Men lite hann jag känna av vädret iallafall. Här ett kort från en promenad jag tog. Det promenadstråk jag så ofta gjorde förr.
Det satte igång mycket minnen hos mig. Mindes hur jag gått där så ofta under vårt första år tillsammans och känt sådan förhoppning inför framtiden. Tankar om flytt till gemensamt och större hus. Tankar om att kanske få barn tillsammans.....om allt gott vägen. Tankar om en framtid tillsammans. Det kändes därför rätt bitterljuvt att gå där och inse hur allt bara är raserat. Ljuvt för att det var en så härlig dag, och härlig vecka, och känslan hur den varma årstigen är på gång. Men bittert eftersom det fick mig att känna och tänka på hur inget blev som jag hoppats.
Har svårt att finna något att se fram emot nu. Något där jag inte blir den som ensam ska bära allt på mina egna axlar. Och detta lät kanske lite dubbelt. Det jag menar är att även om jag exempelvis ser fram emot semester med barnen, så blir jag den ensamma föräldern som ska bära allt ansvar för allt det praktiskta på mina egna axlar. Jag har ingen att dela det med. Inte heller de roliga stunderna. Utan jag är ensam om allt. Från stort till smått och från jobbigt till roligt. Och det kan jag många gånger känna är enormt påfrestande och sorgligt. Det är en av de saker jag haft allra mest svårt att vänja mig med under åren som singel. Känslan att alltid vara den ensamma vuxna. Att aldrig själv ha någon att luta mig mot. Samtidigt känner jag som en vän till mig sa, att han inte orkar börja om från början igen. Börja att leta igen. Börja om med någon ny igen. Det är precis så jag känner också. Visst är det många gånger underbart i början, med alla de där pirrande känslorna, och berusningen. Men samtidgt så jobbigt och osäkert. Och jag känner bara ingen ork för det. Jag vill inte bara börja om på nya historier gång på gång, som alla efter en tid känns fel och som man sedan måste krångla sig ur igen. Jag vill få hitta hem. Det är det jag vill. Jag vill få hitta hem en gång för alla. Hitta hem till den rätta. Spelar sedan ingen roll om det finns en enda rätt, eller fler. Jag vill bara hitta hem till någon som är rätt för mig. En gång för alla. Få ett förhållande där vi bägge trivs och mår bra tillsammans. Där det positiva vida överväger det negativa. Ett förhållande där jag känner mig trygg. Och nej...jag behöver ingen för att bli trygg. Jag är trygg i mig själv. Men jag vill inte ha ett förhållande med någon som raserar den trygghet jag från början har. Som får mig att tappa bort mig själv. Som får mig att bli någon jag inte gillar. Och som får mig att inte gilla honom.
Mycket tankar blev det den där promenaden. Och mycket tankar är det stundvis. Men fortfarande har jag inte känt mig mogen att börja titta efter någon. Inte ens någon tillstymmelse till lust. Just eftersom jag inte känner något hopp om att någonsin träffa någon som skulle bli rätt. Och då tappar jag hela lusten för det.
Men en fin dag och fin helg var det.
Kommentarer
Trackback
