Det närmar sig...

Så var det slutet av året och frågan är vad som hänt med skrivandet. När jag trodde jag skulle lägga ner som mest tid här,  så lade jag ner som minst. Märkligt hur det kan bli ibland. Kanske är det för att jag inte känt att jag haft så mycket att berätta. Eller kanske för att jag mått bra på sistone. Jag är nog lite av den typen som skriver när jag har mycket funderingar och/eller mår lite halvtaskigt. Då måste jag älta och fundera och få ur mig saker ur systemet. Men när jag mår bra...ja då är det nog vanligt att jag inte har så stort behov av att skriva. Jaha...då borde väl allt vara frid och fröjd. Jag skriver när behovet finns, och struntar i det när behovet inte finns. Visst...till viss del är det väl rätt så. Samtidigt känns det så tråkigt när den ena veckan efter den andra lyser tomma härinne. För den största anledningen till att jag skriver är ju för att jag vill kunna ha det här lite som en minnesbank. Se vad jag gjort, tänkt och känt under olika tider. Det svåra är förvisso att jag inte vill skriva vad som helst här. Och vetskapen att andra kan läsa det jag skriver, gör att jag alltid känner mig lite begränsad. Då vill jag inte vara för självutlämnande, och framförallt inte för utlämnande om andra.  

Nåja. Får se om det nya året visar några förbättringar kring skrivandet. Jag hoppas det.

En supersnabb överblick av året då. Det jag från året kommer minnas allra tydligast är min separation från mitt ex. Det är däremot inte några negativa känslor inblandade i det minnet. Tvärtom så är det enbart en lättnad. Det här är nämligen året då jag har mått bättre än på länge. Jag känner mig fri på ett underbart sätt. Fri att göra det jag själv vill utan att behöva kompromissa mig tokig. Jag känner att jag kan göra det JAG vill under den fria tid jag har. Jag behöver inte bry mig om någon killes behov eller önskemål. Jag slipper problemen med att ständigt vilja olika. Jag slipper alla gånger då jag fått förklara mig galen på vad jag menade. Alla dessa kommunikationsproblem. Jag slipper också ha en man som ständigt skällde på mina barn. Ja.... det är nog det allra tydligaste minnet jag hade från vårt förhållande andra året. Ett evigt skällande, domderande och besservissande. Syret höll på att ta slut här hemma och det är som att ett fönster öppnat upp och ny frisk luft virvlat in sedan han försvann ut. Tydligaste känslostämningen sedan vi gick isär är därför - LÄTTNAD!

Obs! Vill bara tillägga att självfallet var det inte enbart en lättnad från början till slut. Självfallet gick jag igenom en period då jag mådde dåligt och var ledsen över att förhållandet blivit som det blivit. Men allt det där hann jag gå igenom från det att jag hade bestämt mig och berättade om mitt beslut, till det att vi separerade. Det tog trots allt flera månader innan han fick tillgång till sitt nya hem. Så vid det laget var det en ren lättnad med separationen. För då hade det blivit så enormt jobbigt och påfrestande att bo tillsammans. Mer än säkert 10ggr värre än normalt. Och perioden därefter, hela året, har det bara känts såååå skönt att vara fri igen. Inte för att träffa någon ny. Är inte det minsta intresserad faktiskt. Utan fri från allt som kommer med ett förhållande. Framförallt förstås vårat förhållande och de problem som vi hade.

Nåväl....detta blev ju väldigt långrandigt. Nu lämnar jag det där och övergår till vad jag mer minns som allra mest från året. Jo frånsett mitt bättre mående pga min nyvunna frihet så är det sorgliga minnet från året - Michael Jacksons död. Jag har inte skrivit om det tidigare, men det var en stor chock för mig. Han har varit en idol till mig ändå från att jag var liten. Hade mitt flickrum därhemma tapetserat med Michael Jackson bilder. Inga andra...utan bara Michael Jackson. Jag har varit och sett MJ en gång också, i Göteborg 1988 tror jag det var. Det gjorde mig så otroligt ledsen att höra om hans död, och det smärtar mig ännu. Tänker på det i stort sett varje dag fortfarande, och det är fortfarande så svårt att greppa att han är borta nu.

Det var iallafall året 2009. Undrar vad 2010 kommer föra med sig.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0