Mitt liv här och nu...

Sitter här med ångesten som vanligt. Det går ganska så bra så länge jag är på jobbet under dagarna, men väl hemma igen har ångesten återigen invaderat min kropp. Förstår mig inte på mig själv. Jag har ju själv gjort detta val. Jag vet hur dåligt jag mådde förut. Jag vet att det inte verkar finnas någon chans för honom att förändra sig. Jag vet att vi har för olika behov, som verkar svåra att kombinera utan att den andra mår dåligt. Jag vet allt detta och mer därtill, men likförbannat mår jag dåligt. Likförbannat sitter jag och minns den ljuvliga starten. Sitter och minns den bild jag hade av honom och vilka förhoppningar jag hade om oss. Men det infriades ju inte. Jag borde vara glad över att det snart är över. Jag har ju många gånger längtat hit. eftersom det blev så jobbigt tillslut Och jag har absolut ingen önskan om att fortsätta leva med honom.....på det vis han visade sig vara. Blir riktigt irriterad på mig själv. Visst... jag vet att det är naturligt att det gör ont att gå isär, även fast man själv är den som tagit beslutet. Men med tanke på hur mycket jag trots allt imellanåt längtat till denna stund, så är det förvånansvärt hur jobbigt det nu känns. Får närmast panik imellanåt, och gör allt jag kan för att stilla oron. Önskar jag hade några tabletter att ta så jag bara kunde slippa att känna. Vad det skulle vara för några har jag ingen aning om. Finns det sådana?!  *desperat*

Saknar honom och vårt förhållande så förbannat mycket...från då det fungerade. Från då det kändes bra. 


Och nu sitter han väl hemma i sin lägenhet och bara är glad över sin frihet, över sin nya bostad, över alla sina nya möbler och attiraljer, glad över att slippa mig och de jobbiga ungarna som bara var till besvär. 
 
Ja jag vet att jag är patetisk. Jag vet att jag bara sitter här och tycker synd om mig själv. Vill bara få alla känslor ut ur systemet. Det är ju såhär jag känner det. Jag är förbannad, lessen, besviken, arg, sårad och allt som man kan tänka sig...i en enda sörja. Ja framförallt besviken....med ett stort stort B. Det är det som nog allra mest fyller mig numera... hur besviken jag känner mig. Besviken på honom, på mig själv, och på livet. Och visst vet jag att det finns massor att människor som har det värre på alla sätt och vis, och massor som jag har att vara glad över. Det är jag också. Men det tar ändå inte bort att jag just nu känner som jag gör gentemot honom och det som hänt. och det blir inte bättre av att stänga inne och låtsas som att det inte finns, eller försöka trycka ner för att det inte borde vara synd om mig. Bättre att få ur det....för hur ska man annars kunna nå till den dagen då man blivit befriad från all agg.

Ja det var dagens klagosång. Hoppas det inte ska bli alltför många sådana dagar.