Krux
(Skrivet igår måndag)
Inför den stundande ensamtiden, har jag funderat lite på hur jag vill lägga upp min egentid. Vardagarna kommer det inte blir någon skillnad med, då det redan varit jag som tagit hand om det mesta. Det går i ett från morgon till kväll så de blir bara att hänga i och fortsätta som jag redan gör. Där blir det bara mindre förändringar. Som att jag kommer meditera mycket oftare eftersom jag nu inte på samma sätt riskerar att bli störd eller påkommen. Inte för att jag inte skulle ha fått mediterat förr, utan för att jag av någon anledning tyckte det kändes lite pinsamt. Under tidigare yogakurs lade jag märke till att jag väldigt fort både längtade efter och blev närmast beroende av den meditation som ingick, Har aldrig varit med om det förr, trots att jag tidigare i mitt liv testat på. Det är som jag upplever någonting nu i samband med meditationen som jag aldrig tidigare varit med om. Ska bli enormt skönt att få sätta igång igen med det. Längtar!
När det däremot kommer till helgerna, så är det förstås där den största skillnaden kommer bli. Åtminstone under mina barnfria helger. Eftersom inte min sambo längre kommer att finnas där, och jag varken har ett förhållande att lägga tid på, eller partner att behöva ta hänsyn till, så blir det upp till mig hur jag vill spendera den tiden. Detta oavsett om det handlar om att ligga i sängen hela helgerna igenom eller vara ute på äventyr. Det känns lite smått spännande. Inte att det är mycket tid, då jag har barnen den mesta tiden, men ändå lite, där jag kan göra vad jag vill, utifrån vilka möjligheter jag har. Ännu har jag väl inte kommit fram till exakt hur denna tid kommer se ut, och det kommer bli att prova mig fram. Jag är varken en människa som vill sitta hemma själv hela tiden, eller vara ute på olika evenemang ständigt. Det behöver vara lagom. Har ett ganska stort behov av lugn och stillhet, ensamtid, och tid i hemmet, så några stora omvälvande förändringar kommer det inte bli. Trots detta känns det ändå ganska stort och spännande. Lite konturer utav hur jag vill ha det har jag nog kommit fram till, sedan får jag se hur det kommer stämma mot de behov jag har, och i annat fall ändra efterhand. Det stora dilemmat består bara i hur jag ska göra nu i början. Känner mig ivrig i att få sätta igång med att leva mitt "nya liv", och inser också att jag mycket möjligt kanske kommer att känna mig ganska ensam till en början utan min sambo, och att det därmed kanske kan finnas ett större behov av att träffa människor som jag mår bra tillsammans med nu till en början. Det är bara just där kruxet kommer in. Eftersom jag som tidigare skrivits tyvärr tappat kontakten med de flesta vänner jag haft, så har det blivit desto viktigare för mig att skaffa nya vänner. Detta har inte varit helt oproblematiskt för mig under mitt förhållande, då de jag alltid lättast fått kontakt med har varit med män. De människor jag därmed under tiden som mitt förhållande pågick fick närmre kontakt med och kände intresse av att bli vän med var inga som min PV skulle acceptera som vänner. Därmed blev möjligheten att utveckla dessa vänskaper satta på "hold", och jag fick nöja mig med den lilla kontakt jag kunde få med dom på andra sätt, som via mail, snabba och korta samtal när man möts på jobbet etc. Det var väl ärligt talat något som var både jobbigt och frustrerande, och detta trots att PV hade mängder av egna kvinnliga vänner. Skillnaden menade han på, låg i att han varit vän med dom sedan tidigare. Men tyvärr försatte det mig därmed i positionen att såvida de vänner jag träffade och kunde få inte var kvinnor, så blev jag dömd att vara helt utan vänner. =( Vilket väl kändes en aningens orättvist med tanke på alla de kvinnliga vänner han hade och som han fick träffa för mig.
För att återgå till ämnet så står jag nu här och inväntar den första helgen som fullt ut singel, dessutom en barnfri sådan, med en längtan efter att få påbörja mitt "nya liv", och längtan efter att få träffa de jag hoppas ska bli mer ordentliga vänner, och samtidigt en farhåga om att jag kanske inte kommer att må toppenbra såhär till en början och därmed gärna undviker att sitta själv hela helgen, framförallt lördagen. Men....nu till kruxet. Vågar jag verkligen träffa någon av dom redan första helgen? Jag tänker tanken att om han skulle råka ringa när någon av dom är hemma hos mig, eller vilja komma över och hämta saker, och jag måste tala om att vännen x av manligt kön är hos mig, så skulle han säkert tro både ett och annat som inte är sant. Vilket inte alls känns bra. Inte heller skulle det kännas bra att ljuga. Detta har försatt mig i en del grubbel. Ett tag tänkte jag att lösningen vore att jag åker hem till någon av dom istället, tills jag insåg att inte heller det löser problematiken. Skulle han då försöka nå mig med mobilen så kvarstår ju samma problem som från början, nämligen att antingen svara och behöva erkänna var jag är, eller att ljuga, eller att inte svara alls vilket skulle uppfattas lika misstänkt det under kanske flera timmar på en lördagkväll då jag normalt brukar svara. Suck!! 
Så vad göra?? Jag förstår förstås vad folk skulle råda mig till ifall jag frågade, nämligen att göra som jag vill. Jag är ju singel och har ingen att ta hänsyn till längre, och jag har dessutom rent mjöl i påsen...har inte tänkt gå till sängs med någon av dom utan enbart träffas som vänner. Men ändå är det så sablans svårt. Jag mår illa bara vid tanken bara på att han eller andra skulle tro saker och ting. Men å andra sidan blir jag förbannad bara av tanken att jag återigen, som jag alltid gjort i liknande situationer, ska tänkte på andra före mig själv. Sätta mig ensam enkom för att inte uppröra eller få andra att tro fel saker. Jag vet ju hur han skulle göra. Han skulle göra precis vad han själv vill, oavsett vad jag kan tänkas tro om det. Varför är det då så svårt för mig att göra detsamma?! Att nöja mig med att JAG åtminstone vet att det inte föreligger så som han och ev andra kan tro.
