Tiden efter
Nu har den slutligen kommit. Tiden efter. Efter vår isärflyttning och separation. Det inträffade redan för en vecka sedan. Lite senare än jag däremot trott i tidigare inlägg, men eftersom tiden rinner på så snabbt så har redan en vecka hunnit gå sedan dess. Kan bara konstatera att det inte alls har känts som jag trodde. Jag som befarade att jag skulle dippa den första tiden efter, har istället mått riktigt bra. Skulle nog vilja sammanfatta det med att jag fått frid. Frid i sinne och i mitt hem. Det känns lugnt och skönt och rofyllt återigen. Det har varit ganska oväntat. Samtidigt kanske det inte är så förvånande när jag tänker efter. Dels var det ju rätt länge sedan jag tog beslutet att gå isär. Närmare bestämt 4 månader sedan. Så under den tiden har jag förstås kommit en bit med mitt sorgearbete. Sedan vet jag också med mig sedan förr att jag är en människa som sörjer väldigt mycket direkt i samband med att jag tar ett beslut. Därefter lättnar det allteftersom. Och slutligen inser jag nu hur påfrestande det varit att dagligen gått och känt mig lessen, besviken, arg, irriterad och utnyttjad av den man jag levde med. Sedan vet jag inget om framtiden. Så även om jag mår bra just nu, så är det inget som säger att jag kommer gör det nästa vecka eller nästa månad. Rätt övertygad är jag trots allt om att det kommer bli fler dalar längre fram. Så desto viktigare att njuta av det psykiska välbefinnandet jag har just nu.
Frånsett upplevelsen av frid, harmoni och glädje så har däremot inte denna tid efteråt inneburit så mycket mer. Den första halva veckan var jag nämligen magsjuk och orkade inte med mer än att bara göra det mest enkla. Första ensamma helgen innebar därför inga träffar med några vänner, utan bara att vara hemma och ta det lugnt. Helt ensam var jag däremot inte, då sambon helt plötsligt frågade om han kunde komma, då han vid ett telefonsamtal visade sig vara i en affär i närheten och sade sig vilja komma över för att hämta saker. Då han varit den som smittat mig med magsjukan så behövde han inte direkt oroa sig över att smittas heller. Så värst mycket hämtande blev det däremot inte. Så frågan är om det enbart var ett svepskäl, eller om de där två enstaka påsarna som han tog med sig efter vårt musikfestivalstittande verkligen var den huvudsakliga anledningen. Säg den som vet. En liten tanke slog mig också om han enbart ville kolla upp mig. Precis just det jag är rädd för om han ska försöka göra fortsättningsvis, så att han ska riskera att sedan dra massa felaktiga slutsatser ifall jag vid något tillfälle träffar någon manlig vän. Hoppas inte det är så. Jag måste ju trots allt någon gång få gå vidare med mitt liv, och jag har precis som alla andra också ett behov av vänner som jag inte längre tycker ska fortsätta förvägras mig nu när vi inte ens längre lever i ett förhållande. 
Håller tummarna för fortsatt välmående, och att det jag oroas över inte kommer slå in.
I helgen är det min barnhelg. Så imorgon blir det myskväll framför Let´s dance, och på lördag ska vi iväg på lite firande till min familj. Ska bli härligt att vara med barnen, se dom glatt dansa framför tv:n och få sitta och kramas i soffan. Längtar!! 
