Det blir alltmer mörkt....
Ångesten har kommit. Vet inte om det beror på att jag varit hemma och sjuk, eller att jag varit ensam över dagen, eller att isärflytten ligger riktigt nära. Antar det sista. Det har iallafall känts riktigt jobbigt. Tårarna har legat och lurat bakom ögonlocken mest hela dagen. Känslorna är i ordentlig gungning. Att behöva flytta isär från han som för bara ett par år sedan kändes så rätt. Han som jag hoppades få vara med resten av livet. Han som jag hoppades var den sista. Det känns för jävligt helt enkelt. Att vi står här nu. Och jag har så svårt att få ihop att mannen jag träffade, är densamma som lärde känna och just nu håller på att flytta härifrån. Det känns som två olika personer.
Jag förstår att det är jag som hade fått en felaktig bild av vem han var. Och det var den bilden jag blev förälskad i. Precis som han säkert hade byggt upp en felaktig bild av mig, som han blev förälskad i. Inte konstigt att det kan gå så heller med tanke på att det gick så fort från att vi första gången träffades, tills vi blev ett par. Det är bara att konstatera hur otroligt ont det gör att inse att vi inte var de vi trodde. Att han inte var den jag trodde och ville ha, och jag inte var den han trodde och ville ha. =(
Hur ska jag nu någonsin mer kunna våga hoppas att träffa rätt person? Vill inte ha några fler förhållanden som går i kras. Vill inte gå in i något som kommer sluta en eller några år senare. Vet inte ens om jag någonsin mer orkar börja om. Känns så totalt lönlöst. Och allt detta trots att det var jag som avslutade. Jag som tog beslutet. Men jag kan samtidigt inte fortsätta i något som jag mår allt sämre i. Där jag känner att det negativa starkt och länge börjat överväga det positiva. Men lätt är det inte. Mycket känslor finns kvar, även om mycket samtidigt försvunnit med alla besvikelser. Så länge jag inte tänker på det som hänt, så kan känslorna sjuda precis som förr, men så fort jag påminns det minsta av vem han egentligen är, så ljummar det betydligt. Men helt klart finns mycket kvar. Hade det inte gjort det hade det varit så mycket enklare. Och hade det inte varit så kraftiga känslor och förhoppningar som det var i början, så hade det varit en helt annan sak.
Usch. Just nu känns det verkligen oändligt tungt. =((
