Jobbig helg
I helgen hände det som jag inte tänkt skulle få hända. Lite av den där bitterheten, besvikelsen och irritationen kom ut . Det som jag lagt mig vinn om att stänga inne. I veckor har jag stängt dörren om den ena irritationen efter den andra. Den ena besvikelsen efter den andra. Slängt in det i en skrubb någonstans långt därinne, och nogrannt låst dörren. Lite oroväckande har jag iaktagit hur det sedan blivit alltmer fullagt och dörren börjat bågna. Men vad hade poängen varit med att ta upp allt de där sakerna nu, när det är så kort tid kvar till isärflyttning? Det hade inte varit till någon nytta alls som jag såg det. Snart är det över....rabblade jag istället som ett mantra, varje gång jag snabbt förde över något till den gömda skrubben därinne. Men i helgen höll det inte längre. Dörren bågnade för mycket...och något slank snabbt ut. Det var just irritationen kring vår dåliga uppdelning i hemmet som plötsligt kom över mina läppar. Som en påkommen tonåring stod han där med stel kropp och snäsig uppsyn och försökte till sista blodsdroppen försvara något som egentligen inte gick att försvara. Diskussionen var ganska snabbt avklarat, då jag som tidigare insåg det totalt poänglösa med att ha detta samtal just nu. Dessutom med en människa som inte ens var villig att erkänna att han gjort fel eller ens säga förlåt.
Skulle man jämföra sitautionen mot en arbetssituation där en arbetare kommer och visar sin ilska och besvikelse till en av sina kolleger som mestadels sitter med fötterna på skrivbordet och struntar i sina uppgifter och lämnar allt över till de andra att göra, Då känns det ganska befängt ifall den anklagade i det läget med ilsken uppsyn skulle försvara sin lathet med att arbetskollegorna borde säga åt honom varje dag, eller åtminstone ett antal gånger i veckan, att han måste göra de uppgifter som han redan vet att han har delat ansvar om. Framförallt när de redan haft ett antal möten där det noggrannt gåtts igenom vad som förväntas av alla som ingår i arbetslaget, och hur viktigt det är att alla hjälps åt. De andra kollegorna tar ju sin del av sitt ansvar, så varför gör inte han det.
Något som gör detta än mer irriterande och förvånande, är det faktum att sambon återkommande gånger under vårt förhållande, gått och inför mig framlagt sin ilska och irritation kring några av hans arbetskamrater som är just strålande exempel av detta, som bara försöker glida undan från det de borde göra så att andra får jobba hårdare. Jag tycker därmed det borde ligga honom nära att förstå och inse hur det från min sida måste upplevas. Men nej då. Det ser han inte. Detta tycker jag är ett hyckleri i ganska hög grad. När man starkt klagar över andra beteende, och sedan gör precis detsamma själv. 
Det var många tårar som kom över mig den eftermiddagen. Kände mig fruktansvärt besviken, och mina tankar om sambons kyliga beteende och empatilösthet var inte vidare snälla. Kände just då att detta inte var en människa jag ens vill känna när detta är över. =(
Lite senare mjuknade han dock och erkände att jag hade rätt. Att han borde hjälpt till mer. Men liksom vid ett flertal tidigare tillfällen, där han vid ett första läge betett sig totalt oförstående och känsokall när jag beskrivit saker jag varit besviken över, och inte kunnat mjukna och erkänna sina misstag förren i ett senare läge, så blir det svårt att kasta av sig den otroliga besvikelse man ändå fått av hans omogna svar och beteende.
Så det blev en helg av mycket tårar, besvikelse och djup sorg. Fick ställa in planer jag haft, då jag kände mig totalt orkeslös, och tappat lusten för allt.
