Mitt liv här och nu...

Skrivet 7 januari men inte haft möjlighet att publicera förren nu.

Så har jobbet satt igång igen. Segt och tröttsamt att vara uppe så tidigt trots att jag ägnat sista veckan åt att dra tillbaks dygnsrytmen. Verkar dock aldrig fungera för att få mig pigg. Jag är trött på morgonen hur van jag än är vid att gå upp tidigt. Dessbättre har det fungerat för mitt äldsta barn, som fått väckarklocka i julklapp och lyckats ta sig upp på egen hand nästan varje dag sedan jag startade omställningen av vår dygnsrytm. Förvisso kanske inte pigg direkt, men ändå galant klarat av att gå rakt upp när klockan ringt för andra gången. Det tycker jag är riktigt beundransvärt med tanke på vilka gener han fått  ;).

Att åka till jobbet har annars trots allt gått bättre än jag trott. Den sista veckan var det nästan med ångest jag såg fram emot att börja jobba igen. Ville inte alls tillbaks till tidiga morgnar, långa dagar från hemmet, att arbeta igen och stressa för att hinna med barn, mat och läggning när jag kommit hem. Så på grund av min oro så satte jag mig ner och gjorde ett riktigt utförligt och noggrant strukturerat schema över hur veckorna och framförallt vardagarna behöver vara upplagda för att hinna med det som behöver hinnas med. Inte så jättekul att leva efter, men trots allt bättre än det kaos, stress och för korta nattsömn som annars blir följden. Så nu blir det istället att hålla sig hårt disciplinerad till det planerade, men som förhoppningsvis bör få följden att allt flyter på bättre, det hinns med mer och vi (barnen och jag) får mer ork. Nu återstår bara att se hur det kommer gå att hålla. Hoppas på det bästa och återkommer fler gånger om det framöver.

En annan sak som jag också strukturerat upp är maten. Inte första gången jag gjort det, utan något som inträffar ett antal perioder om året. Vissa år oftare än andra. Jag vet att detta är det bästa sätt för att få till ordentlig matlagning, ordenliga handlingar och därmed slippa stressa kring att inte veta vad man ska äta när hungern börjar sätta igång och slippa åka massa onödiga gånger till affären på grund av att man missat köpa saker man inte vetat om innan. Det enda problemet med detta upplägg är sambon som bor därhemma. Inte att han är emot det eller så. Nej tvärtom så är han säkert jätteglad över all god mat med vettig variation som det kommer bli framöver. Och det är det som är just problemet med det hela. Att det är jag som får laga, jag som får planera och jag som handla. Det är förvisso något jag gjort under många år då jag levt som singel eller i särboförhållande. Men i läget där man lever med någon som bara åker gratistur på allt jobb som man lägger ner, så blir jag lessen och irriterad. Det är givetvis en annan sak med barnen som är för små för att själva ställa sig att laga mat, men med den vuxna sambo som jag bor med är det en helt annan femma. Det är få saker som kan få mig så avtänd som en vuxen sambo som verkar utgå från att vissa sysslor tydligen är lagda på mig som kvinna. Nu kanske ni tycker att jag borde säga till. Och det finns det många svar på. Dels sade jag mycket noggrant till honom långt innan vi ens blev tillsammans att jag absolut inte kunde tänka mig ett förhållande där man inte lever som jämlikar och delar på arbetsuppgifterna. Lite diskussioner följde om vad vi ansåg som jämlikt följde, exempelvis om man måste diska hälften var, laga mat hälften av tiden var, trots att en gillar det ena bättre och den andra det andra bättre. Men vi var samstämda om att det självfallet inte behövde vara på det viset, utan ifall det var så att någon gillade en arbetsuppgift bättre än en annan och tvärtom, så kunde man givetvis fördela det så bägge vann på det. Klurigt förklarade han då snabbt att han gärna kunde göra mindre av matlagning och mer av något annat, men det gick jag inte med på, utan talade tydligt om att jag inte heller tycker matlagning är sådär väldigt kul, framförallt inte när det ska göras så ofta, så det ville inte jag göra mer än hälften heller. Däremot kunde jag också gärna tänka mig göra mindre av det ;).

Det fanns inga frågetecken om var jag stod kring detta med jämlikhet och uppdelning av arbetsuppgifter i hemmet efter dessa diskussioner. Jag ville inte ha ett sådant förhållande igen helt enkelt. Trots detta så var det precis så det blev. Att det kunde vara så enkelt att hamna i samma fälla igen, hade jag inte kunnat drömma om. Jag som tyckte att jag varit så noga med att tydligt förkunna vad jag krävde och förväntade mig. Det som dock kom som en överraskning och inte var så genomtänkt var att det blev ett annat sätt att starta relationen på när barnen nu fanns. Jag har aldrig tidigare blivit sambo med någon efter att barnen blivit en del av mitt liv. Problemet bestod i att det blev svårt att kräva jämlikhet så länge som han inte bodde helt och hållet med oss. Och man flyttar ofta inte ihop lika snabbt och enkelt när man har barn, utan gör det oftast kanske mer stegvis. Vilket vi gjorde. Och under hela den perioden så kändes det dels inte som att han riktigt bodde med oss och att detta var hans hem, och dels åkte han ofta över till sitt eget hem eller iväg på olika ärenden direkt efter jobbet, och kom inte hem förrän maten redan var lagad, och vi ofta redan ätit.

Omständigheterna gjorde helt enkelt att det aldrig kändes som rätt läge. Inte ens efter att han gjort sig av med sitt egna hem, pga att en stor del av hans bohag inte fick plats i mitt hem utan fick magasineras i väntan på att vi skulle hitta något gemensamt, större hem. Alltså kändes det fortfarande som mitt hem, där han bodde med mig i väntan på vårt "riktiga" hem. Svårt att förklara allt detta så det inte ska bli kilometer långt. 

Sedan fanns det även en annan sida av problemet med hans matlagning, och det var att jag ärligt kan erkänna att jag inte heller kände mig vidare manad att äta hans mat hälften av dagarna i veckan heller, för de gånger då han ändå lagade mat så var det sådant som inte direkt fick smaklökarna att hoppa jämfota. Den mognad hans matlagningskunskaper står på är helt enkelt på samma läge som mina stod på det första året efter att jag flyttat hemifrån för gott och hade börjat laga mat för första gången. Skillnaden är bara att jag var 18 år då, och därmed inte krävde mer från min dåvarande sambos matlagning än jag gjorde av mig själv. Vi var mer nybörjare bägge två då, istället för som nu då jag lagat maten i bra många år tillbaks, och därmed har bra mycket större variation än jag hade som 18 åring men lever med en sambo som har en repertoar ungefär lika stor som antalet fingrar på en hand,  där en består av köpt pizza en annan av färdigköpt söt fruktyoghurt, en tredje av färdigköpt gröt på tub och resterande två av ett par enklare lagade maträtter. Och nu låter jag verkligen gnällig. Men tyvärr blir det ett trist läge, där man står och får välja mellan att laga all mat själv, eller att dela vilket allra först skulle inkludera en hel del tjafs vilket jag avskyr och sedan att få stå ut med så tråkig mat att jag imellanåt har svårt att få ner den (ja det har hänt fler gånger).

Nu blev detta bra mycket längre än jag tänkt att det skulle bli, och om ett helt annat ämne än jag började med. Men allra sist vill jag bara avsluta med att intyga att det verkligen inte är så att jag jämt lagar käck, varierad och nyttig mat. Absolut inte. Jag har många perioder då jag blir stupless på all matlagning, inte tycker det är ett dugg kul utan mest för överlevnads skull får fixa och ställa fram en massa tråkiga enklare rätter, som fiskpinnar, den räddande risgrynsgröten på tub osv osv., Skillnaden är just bara den att de trista perioderna ändå avlöses av de bättre perioderna då jag skärper mig mer, och säkerligen skulle de tråkiga perioderna även bli kortare och färre om jag inte tvingades laga mat mer än hälften av dagarna i veckan, för då hade jag trots allt inte blivit så vansinnigt trött på det som jag ofta blir nu.

Nog skrivet om det. Skulle jag någonsin igen träffa en ny karl. Vilket jag har svårt att tro, så har jag nu lärt mig att bli ännu noggrannare. Framförallt i kollandet om han brukar laga mat eller inte, för har han inte brukat gjort det tidigare så är det nog stor fara å färde att han inte kommer börja med det senare heller, och troligtvis i sådant fall inte utan tjat och tråkiga maträtter som följd.