Tick tack tick tack
Skrivet i måndags
Tiden går långsamt långsamt just nu. Längtan efter att äntligen få isärflyttningen överstökad har växt sig allt större. Varje vecka känns just nu som en evinnerlighet och tär väldigt mycket på tålamodet. Jobbigare blir det dessutom av att inte heller veta vilken dag han egentligen flyttar ut, och vilken dag han äntligen kommer ha fått ut det mesta av sina saker. Därför går det inte ens att räkna ner dagarna.
Har med viss bävan dessutom börjat märka att denna man mycket möjligt kan bli den svåraste man jag flyttat isär ifrån. Då menar jag inte hur förhållandena varit innan separation, eller vad som föranlett isärflyttning, utan hur man beter sig mot varandra i en separation/skilsmässa, eller i synnerhet samboskap där man flyttar isär. I mitt fall är det så att jag alltid försökt sköta dessa så snyggt som möjligt, även fast det vid ett tillfälle var enormt jobbiga omständigheter som föranledde varför jag och den dåvarande flyttade isär. Jag är inte den som vill börja bråka om saker och ting i onödan, och låter aldrig min vrede över vad som hänt under förhållandet gå ut över vad som sker vid en delningsprocess exempelvis. Det som är hans saker ser jag därmed som självklart att han ska ha, och motsatt, och de man köpt tillsammans delar man. Jag skulle därmed aldrig försöka roffa åt mig något som inte var mitt. Detta har alltid fungerat bra. Med sambon märker jag däremot en viss småaktighet som jag aldrig varit med om förut, och en lite känslokall och avståndstagande attityd. Det är irriterande och sanslöst avtändande. Har enormt svårt att förstå varför man helt plötsligt skulle bete sig som att man inte har någon betydelse alls, efter att ha varit starkt älskande, sambos, och bägge två med starka förhoppningar att dela sitt liv tillsammans. Själv har jag varit vän med mina tidigare sambos under många år efter att vi flyttat isär, så detta agerande är mig helt främmande. Fortsätter det kommer det helt klart leda till att inte jag för min del inte kommer finna något nöje i att ha någon ytterligare kontakt med honom efteråt, men än möjligtvis väldigt distanserat.
Det känns tragiskt och får mig att känna mig väldigt obetydlig. Hade det varit något som hänt så hade jag kunnat förstå det. Exempelvis om jag betett mig väldigt illa gentemot honom. Men något sådant har inte hänt. Vi är nog bägge två rätt besvikna efter vårat förhållande, framförallt över insikten att vi inte passar ihop och att vi är för olika för att få det att fungera. Den som i övrigt blivit mest sårad i det stora hela är nog annars jag. Trots det kände jag i alla fall tidigare att jag gärna hade fortsatt som vänner efteråt. Men nu nej. Inte om han fortsätter så.
