Undvikande tid
Tiden har rusat vidare. Mycket att fixa innan jul, och därefter har sambons närhet i hemmet gjort det omöjligt att hinna skriva.
Jul och nyår gick över förväntan. Trodde ett tag det skulle köra sig med jul då det uppstod en besvärlig situation kring hur vi skulle ta oss till och från min familj. Senast vi var iväg var han så otrevlig mot barnen i bilen att jag omedelbart efteråt sa mig vägra åka med barnen i hans bil. När jag sa på julafton att jag inte vågade riskera att det hände en sådan sak igen, så hävde sambon snabbt ur sig att han isåfall kunde strunta i att följa med. Troligtvis trodde han det skulle ta skruv. Men då jag inte hade bett honom om att komma med utan bara sagt att han får om han vill eftersom jag visste att han inte hade mycket till firande på annat håll, och min avsky för att en liknande situation skulle hända igen var alltför stor, så sa jag att det var upp till honom. Jag vill i alla fall inte behöva vara med om något sådant igen. Tillslut löste det sig ganska enkelt genom att jag körde oss i min bil. Även om inte jag heller accepterar vad som helst från barnen, så har jag inte alls i närheten av lika kort stubin som honom, och hanterar oftast problemen på ett annat sätt.
Problemet löste sig i alla fall och det blev en bra jul och likaså nyårsafton, liksom övriga dagar där i mellan. Med detta menat att ingen dag helt igenom bestått av dispyter, även om där stundvis förekommit. Orken varierar verkligen, för det är det som det huvudsakligen hänger på åtminstone från min sida, hur pass jag orkar att undvika att säga min mening och hålla tyst. I mellan åt är det riktigt nervpåfrestande. Han har onekligen en handfull av rätt enerverande personlighetsdrag. Säkert tycker han jag är irriterande också. Så min strategi har blivit att alltmer försöka undvika för mycket samtal med honom. Mer påtagligt blir det dessutom då bägge är hemma under så pass lång period. Så ett ständigt flyende till tvättstuga, toalettbesök, diskning har följden blivit, vilket nog ger en större spändhet än man inser. Idag när han gav sig iväg på lite ärenden, har jag känt mig mer avspänd än på ett bra tag och när jag återigen hörde bilen komma så kom återigen samma spändhet och irritation tillbaks när några av de första saker jag hör då han kommit hem är beklagande över några få leksaker som den yngsta tydligen slängt på golvet.
Nåväl. Flytten närmar sig, vilket jag mestadels känner en lättnad inför. Inte själva flyttögonblicket i sig, men tiden efter. Förvisso inser jag att jag säkert kommer känna mig grymt ensam när väl den stunden är kommen, då jag sitter här ensam med barnen. Men samtidigt blir det inte bättre av att vara med någon som man mestadels börjat irritera sig på och undviker av rädsla för att man inte ska klara av att hålla munnen inför. Troligtvis då bättre att vara avslappnad men utan förhållande.
