Känslor
Vaknade inatt av att sambon skakande låg och grät tryckt emot mig. Inte så ofta han gråter och visar sig så djupt ledsen, så jag blev rörd men kunde för egen del inte gråta. Undrar om han tycker jag är känslokall. Inte så att jag inte känner mig ledsen, för det gör jag verkligen i stor grad och ofta. Det är bara som vanligt så att jag grät ur mig väldigt mycket av min sorg under den tid närmast då jag tog beslutet om att gå isär (ofast så jag reagerar). Efter det har jag förvisso haft många stunder då gråten helt plötsligt vält över mig, men detta har nästan alltid inträffat när jag varit ensam. Därmed har han inte en aning om det. Resten av tiden går jag istället runt med en stor och djup sorg inombords, över att det inte blev vad vi hoppats. Men det är sådant som inte syns utåt så mycket, utan påverkar mest mig. Därmed kanske han tror att jag inte bryr mig så mycket, eller tar det mycket lättare än jag gör.
Önskar så fruktansvärt mycket att allt hade gått bra mellan oss. Att vi skulle fortsatt vara sådär otroligt rätt tillsammans som det kändes att vi var i början. Men det blev inte så dessvärre. Han var helt enkelt bara inte den jag trodde, och jag är inte den han trodde. Vi passar tydligen inte ihop hur mycket jag än önskat det.
Min framtid ser just nu dyster ut. Ser bara ensamhet, ensamhet, ensamhet. Frånsett det sällskap jag självfallet får från barnen då vill säga. Men det är inte riktigt samma sak, och tar inte bort de behov man ofta kan ha av närhet, intimitet och sällskap med en annan vuxen. Det kommer att vara borta och jag har ingen som helst tro om att lyckas träffa någon annan. Ja inte på bra bra länge isåfall. Och det känns som broarna är totalt nedbrunna om att någonsin igen kunna komma så långt som att bli allvar igen med någon annan. Med åldern har jag ju märkt, att det blivit allt svårare att kunna hitta någon. Kraven blir värre och värre. Från bägge håll. Man samlar på sig sina erfarenheter och lägger till några saker för varje relation som man ska undvika till nästa relation. Det gör att det blir allt svårare att träffa någon som skulle kunna passera allt detta, och dessutom få ihop det med att man själv ska gå igenom den krav och önskelista som den andra personen satt upp för sig.
Det var inte riktigt den här vändningen jag hade tänkt mig att detta blogginlägg skulle ta. Samtidigt kan jag inte låtsas vara någon annan än den jag är. Det är såhär jag tänker och såhär jag känner. Jag är djupt ledsen och ser bara dystert på min framtid. På samma gång känns det jobbigt att vara med sambon också, eftersom jag gett upp vårt förhållande och jag alltsedan den dagen känslomässigt bara gått åt ett håll. Sedan den dagen har jag drastiskt fått allt svårare att stå ut med olika sidor hos honom. Många har stunderna därmed varit sedan dess då jag känt riktig ångest över hur jag ska kunna stå ut tills han flyttar. Hans sätt att imellanåt köra med barnen, att styra över oss som familj, att visa sina tjuriga sidor och mycket annat. Men på samma gång har jag somsagt ångest över min framtid utan honom också.
Så enormt ambivalent.
Önskar så fruktansvärt mycket att allt hade gått bra mellan oss. Att vi skulle fortsatt vara sådär otroligt rätt tillsammans som det kändes att vi var i början. Men det blev inte så dessvärre. Han var helt enkelt bara inte den jag trodde, och jag är inte den han trodde. Vi passar tydligen inte ihop hur mycket jag än önskat det.
Min framtid ser just nu dyster ut. Ser bara ensamhet, ensamhet, ensamhet. Frånsett det sällskap jag självfallet får från barnen då vill säga. Men det är inte riktigt samma sak, och tar inte bort de behov man ofta kan ha av närhet, intimitet och sällskap med en annan vuxen. Det kommer att vara borta och jag har ingen som helst tro om att lyckas träffa någon annan. Ja inte på bra bra länge isåfall. Och det känns som broarna är totalt nedbrunna om att någonsin igen kunna komma så långt som att bli allvar igen med någon annan. Med åldern har jag ju märkt, att det blivit allt svårare att kunna hitta någon. Kraven blir värre och värre. Från bägge håll. Man samlar på sig sina erfarenheter och lägger till några saker för varje relation som man ska undvika till nästa relation. Det gör att det blir allt svårare att träffa någon som skulle kunna passera allt detta, och dessutom få ihop det med att man själv ska gå igenom den krav och önskelista som den andra personen satt upp för sig.
Det var inte riktigt den här vändningen jag hade tänkt mig att detta blogginlägg skulle ta. Samtidigt kan jag inte låtsas vara någon annan än den jag är. Det är såhär jag tänker och såhär jag känner. Jag är djupt ledsen och ser bara dystert på min framtid. På samma gång känns det jobbigt att vara med sambon också, eftersom jag gett upp vårt förhållande och jag alltsedan den dagen känslomässigt bara gått åt ett håll. Sedan den dagen har jag drastiskt fått allt svårare att stå ut med olika sidor hos honom. Många har stunderna därmed varit sedan dess då jag känt riktig ångest över hur jag ska kunna stå ut tills han flyttar. Hans sätt att imellanåt köra med barnen, att styra över oss som familj, att visa sina tjuriga sidor och mycket annat. Men på samma gång har jag somsagt ångest över min framtid utan honom också.
Så enormt ambivalent.
Kommentarer
Trackback
