Fullspäckad dag, och tänk vad olika man är.
Så har ännu en helgdag gått förbi som varit fullspäckad från morgon till kväll. Vaknade hyfsat tidigt vid 8 tiden, som jag ofta gör på lediga dagar, och satte igång att städa efter frukosten. Även barnen var för en gångs igång och tog sitt ansvar för att inte missa sin veckopeng som i annat fall inte blir utdelat. Deras ansvar är ändå bara att städa deras egna rum, vilket jag enbart tycker är bra för dom att lära sig ta ansvar för. Dessutom hjälper jag dom med vissa delar, framförallt minstingen som jag inte ställer lika stora krav på.
Efter städningen var det sedan dags för avfärd till våra pappor. Jag skulle iväg till min pappas 70-års firande, och barnen skulle till sin egen pappa. Det var med lite blandade känslor jag åkte till firandet då jag inte kan påstå att jag är så överväldigande förtjust i firanden med massa människor man kanske inte känner till. Det blev dock helt okey, då det inte hann komma så många under den tid jag var där.
Sedan var då dax för tredje delen av dagen. Exsambon hade för ett tag sedan frågat ut mig på en fin middag denna dag, då han av sitt jobb hade fått en middag för två betald med obegränsad summa. Eftersom det dessvärre råkade vara stängt på nästan alla finare ställen denna dag, så fick han slutligen inse att det var bättre att vänta, och frågade istället om jag hade lust att bara komma över på kvällen för att titta på någon film och äta någon "vanlig" mat. Egentligen hade jag nog inte så vansinnigt stor lust till detta. Har blivit alltmer osäker på vad han egentligen vill med våran kontakt, och ofta känt att mötena med honom tyvärr ger mig alltför mycket flaschbacks från vårt förhållande, och sådant jag retat mig på. Jag vågade dock inte riktigt tacka nej då jag trots allt gärna vill fortsätta vara vän, och då kan jag inte jämt ha dåligt med tid och dåligt med lust. Kom på att det också kunde bli lite roligare om vi istället för "intim" hemmafilmsstund istället gick på bio. Hade länge tillbaks velat se filmen "Män som hatar kvinnor". Så så blev det tillslut. Filmen var jättebra, och så tyckte även han. Vilken tur med tanke på att han inte varit så jätteintresserad när jag föreslog det filmvalet. Sedan köpte vi med oss pizza och traskade hem med till honom. Dessvärre var det den absolut sämsta pizzan jag någonsin ätit. Osten de använde jag har aldrig någonsin ätit på en pizza förr. Passade inte alls in på en pizza. Fattar inte vad de använde för någon sort. Köttfärsen sedan blir jag fortfarande närmast äcklad av när jag tänker på. Vet inte vad de gjort med den. Den smakade kokt köttfärs *urk*, och såg så även ut. Totalt färglös. Försökte till en början få i mig det hela genom att häva på en massa stark krydda, men det hjälpte föga. Kände tyvärr fortfarande den äckliga "kokta" köttfärsen. Så efterhand försökte jag peta bort allt mer av den och funderade flera gånger på att helt sonika inte äta något mer, utan köpa med något från macDonalds på vägen hem sedan. Det gjorde jag dock inte då jag var alltför hungrig och inte heller ville att han skulle tro att jag överspelade bara för att det var ett pizzaställe som han tydligan (av någon allra högst märklig anledning) tyckte var bra. Inte ens pizzasalladen smakade ju något! Och själv svarade han sedan att han brukade ta pizza med tonfisk för att den tydligen till skillnad mot de andra pizzorna smakade lite mer! Varför skulle det vara en bra pizzeria då!? Är det inte meningen att pizzor ska smaka, och dessutom smaka bra?
Jaja. Tyvärr blev det en kväll, som liksom 99% av alla de gånger vi träffas eller pratas vid, återigen visade hur extremt olika vi kan vara. Vi har totalt olik smak. Vi har totalt olika åsiker. Och tyvärr retar jag mig ständigt på en massa saker. Det var första gången jag var hemma hos honom sedan vi separerade. Och ja det har tagit lång tid. Men som jag nämnt tidigare i bloggen så erbjöd jag mig mer än en gång att hjälpa honom att flytta över sina saker till lägenheten när han flyttade ut, och då hade jag ju sett lägenheten för länge länge sedan. Ja då hade jag ju sett den direkt från att han fick den. Men då verkade han totalt ovillig till att jag skulle åka dit. Fick känslan av att han helt enkelt inte ville ha mig där. Och eftersom mitt erbjudande om hjälp totalt ratades, ihop med att han i början betedde sig rätt kallsinnigt och imellanåt idiotiskt, har inte direkt gjort att jag senare fått någon lust att åka för att hälsa på. När han senare har verkat intresserad av att ändå få dit mig, så har det enbart känts som att det bara handlat om att han velat visa upp och skryta om vad han skaffat eftersom han skaffat typ det värsta som finns i teknikväg på både det ena och andra hållet. Dessvärre är det sådant som jag alltid varit ganska obotligt ointresserad av. Teknikprylar alltså. Inte heller är jag vidare fascinerad av lägenheter nu för tiden. Sedan barnen kom in i mitt så har jag totaltförändrats på den fronten. Nog för att jag kände att jag någon gång ville ha hus, när jag som 20:åring eller 25:åring tänkte på min framtid. Men längtan efter det fanns då inte ännu. Men nästan direkt från att första barnet kom, så kom den där längtan över mig. Kan inte förklara hur det kommer sig. Det var ingen medveten grej. Jag har aldrig suttit och tänkt att när jag får barn minsann, då ska jag skaffa hus. Utan helt plötsligt fanns bara den där trånande längtan där. Och när jag sedan slutligen flyttade hit till mitt hus, så var det som ett tungt ok av jobbigheter lyftes från mina axlar. För det var många saker jag upplevde som enormt jobbigt med att leva med barn i lägenhet. Direkt när jag kom hit kände jag "Aldrig mer lägenhet!". Det var en sådan enorm frihetskänsla att komma hit. Att slippa folk vägg i vägg, eller under golvet, eller över taket, som kunde störas över alla läten ens barn gav, det är så fruktansvärt skönt. Att slippa allt detta bärande av tvätt och barn upp och ner i trappor när det var tvättdax. Att slippa det där bokandet av tvättid överhuvudtaget, där det fanns noll flexibilitet över att barnen kunde smutsa ner sina kläder bra mycket snabbare än beräknat. Eller där man ganska bråttom kanske var tvungen att tvätta upp de två par jackor som barnet hade. Och alla dessa kånkanden med matkassar, antingen upp och ned från barnvagnen som inte heller fick plats i trappuppgången, eller upp och ned från bilen som hade sin parkeringsplats en bra bit bort. Detta ihop med att barnet också skulle bäras upp. Och var skulle man lämna barnet medan man kånkade kassar? Skulle man lämna kvar honom i bilen medan jag bar upp kassarna, eller skulle jag lämna honom ensam i lägenheten medan jag gick mina turer med kassarna, eller skulle man kånka med honom varje varv och bara ta en kassa i taget i andra handen, vilket alltså skulle ta dubbelt så många varv?! Jag HATADE det där! Precis som jag avskydde instängdhetskänslan när det var sommar och solen sken och enda sättet att njuta av det var att packa hela vagnen full med pryttlar som jag fick släpa iväg till en park med. Men väl där hade jag alltid glömt något, och så behövde ju vid olika tillfällen springa på toan, och under tiden man var där så stod ju precis alla göromål som man hade därhemma stilla. Och detta ändå bara några av alla de saker som kändes jobbigt med lägenhetslivet efter att barnen kom. Även på denna punkt skiljer vi oss åt. Exet hade hus men ville ha lägenhet. Förvisso kan jag förstå önskan av att slippa alla de där göromålen som ändå hör ihop med husägande. Som att klippa gräset, ta hand om frukt och bär i trädgården och underhålla saker och ting. Men allt är ju inte ett måste. Det finns ju trots allt ett frivilligt val om hur nogrannt man vill sköta det där, och exet var ju rätt petig med allt och gjorde därför ägandet jobbigare än det behövde bli. Sedan har han ju inte heller samma erfarenhet som mig. Han har ju adlrig bott med barn i lägenhet. Ja han har ju aldig bott med egna barn i hus heller. Han har ju bara en tid bott här i mitt hus med mina barn. Han har inget att jämföra med, och inga egna barn som han haft eget ansvar för. Jag inbillar mig iallafall att ifall man själv växt upp i hus så kanske man då med känslan för sina egna barn, oftare då också får en känsla av att vilja ge dom endel av de bra upplevelser man själv haft som barn. Som att slippa växa upp med gator, trafik, avgaser och höghus på alla håll och kanter, och ha mer natur, lugn och närhet till andra småbarnsföräldar. Det är vad jag inbillar mig iallafall. Men jag kan ju ha fel...
Hur som helst så har jag märkt att han nog tror att mycket av hans nuvarande liv är något andra skulle bli imponerade av. Att bo mitt i centrum, att ha en relativt fräsch lägenhet, att ha lyxiga teknikprylar, och nära till uteliv. Och visst finns det säkert de, ja kanske till och med många som gör det. Men vad han konstigt nog inte verkar inse är att jag inte alls tillhör den gruppen, eftersom jag har helt andra känslor kring sådant än han. Så när han gick runt där och visade sin egen lägenhet, pratade om olika lägenheter i höghusen runtomkring, om vilken utsikt de kunde tänkas ha, och vad bra till de låg, och man riktigt kunde höra och förstå hur häftigt han tycker det är, men inte själv känna en gnutta av det, ja vad gör man då (?). Själv har jag så fruktansvärt svårt för att låtsas vara och tycka något som inte är jag. Men samtidigt kände jag att han nog skulle bli uppretad om jag råkade säga något av vad jag själv kände och tyckte. Att jag för egen del inte skulle kunna tänka mig bo i hans lägenhet, eller i någon av de andra lägenheter han visade mig. Att det för mig kändes totalt ointressant. Likgiltigt. Att det för mig är helt andra saker som känns intressant eller imponernade. Inte heller sade jag förstås något om att jag skulle känna mig totalt inlåst och som en fånge, om jag bott i hans hem, där utsikten bara är en "död" innegård där man inte ser varken liv eller rörelse. Inte ens i något fönster! När jag själv bodde i lägenhet som ung ville jag alltid bo så till att jag kunde se lite folk runtomkring mig för att känna mig mindre ensam. Men i den där lägenheten skulle jag nog få spader, och känna mig totalt avskuren från allt liv. Annars var det väl inget större fel på lägenheten. Men inget speciellt med den heller. Det var en planlösning som jag väl inte tyckte var den bästa.Men det är inte jag som ska bo där, och huvudsaken är ju att han trivs som ändå bor där. Att det är ett liv som passar honom.
Det kan kanske tyckas att jag har en massa åsikter om mycket kring hans boende nu. Men inget av det här har jag sagt till honom. Och för min del funderar jag nog ofta hur jag själv skulle tycka om hem man besöker, även om jag oftast inte säger så mycket om det, frånsett om det är positivt ;). Ibland förstår jag ju inte hur folk kan ha velat flytta dit de flyttat, och ibland kan man ju närmast bli avundsjuk. Smaken är olika, den saken är klar. Och med exet finns det väl dessutom extra stor anledning att registrera ens egna känslor, när vi ju levt tillsammans, och där våra känslor kring boende gått så mycket isär. Att då få se hur han valt att leva, har ju ändå varit intressant, såtillvida att jag fascineras över hur totalt olika vi är. Detta också samtidigt med en liten bitter ton. Jag visste aldrig att det var såhär han kände kring boendet innan vi träffades. Det var först under vårt förhållande som han alltmer började visa mer och mer trötthet kring husägande. Men även när vi diskuterade ett framtida gemensamt boende, så föreslog han aldrig någonsin en lägenhet. Om det sedan berodde på att det närmast varit en omöjlighet att hitta en lägenhet i den storlek vi hade behövt, eller om det berodde på att han visste vilka känslor jag hade, eller om det berodde på att han kunde tänka sig det när vi ändå var två vuxna som skulle äga huset tillsammans. Ja det vet jag inte. Jag har dock insett att jag kommer vara mer nogrann med ifall jag någonsin mer träffar en man, så att inte även han ska känna samma ovilja till hus och de arbeten som hör ihop med det. Jag har varken lust att tvinga på någon ett liv som inte passar min partner, eller själv bli påtvingat det. Utan när det gäller sådant här är det nog lika barn leka bäst som är säkrast. Jag drömmer om en man som gillar husliv lika mycket som mig, och som gillar saker som det medför. Det är verkligen drömmen med en man som gillar att påta i trädgården, och med iver vill sätta igång med olika renoveringar och annat jobb med huset. Sedan kan jag inte säga hur jag kommer föärndra mig med åren. Den dan då barnen inte bor kvar hemma tex. Kommer jag då fortfarande vilja bo i hus? Ja det är nog omöjligt att säga idag. Men dit är det iallafall långt kvar.
Efter städningen var det sedan dags för avfärd till våra pappor. Jag skulle iväg till min pappas 70-års firande, och barnen skulle till sin egen pappa. Det var med lite blandade känslor jag åkte till firandet då jag inte kan påstå att jag är så överväldigande förtjust i firanden med massa människor man kanske inte känner till. Det blev dock helt okey, då det inte hann komma så många under den tid jag var där.
Sedan var då dax för tredje delen av dagen. Exsambon hade för ett tag sedan frågat ut mig på en fin middag denna dag, då han av sitt jobb hade fått en middag för två betald med obegränsad summa. Eftersom det dessvärre råkade vara stängt på nästan alla finare ställen denna dag, så fick han slutligen inse att det var bättre att vänta, och frågade istället om jag hade lust att bara komma över på kvällen för att titta på någon film och äta någon "vanlig" mat. Egentligen hade jag nog inte så vansinnigt stor lust till detta. Har blivit alltmer osäker på vad han egentligen vill med våran kontakt, och ofta känt att mötena med honom tyvärr ger mig alltför mycket flaschbacks från vårt förhållande, och sådant jag retat mig på. Jag vågade dock inte riktigt tacka nej då jag trots allt gärna vill fortsätta vara vän, och då kan jag inte jämt ha dåligt med tid och dåligt med lust. Kom på att det också kunde bli lite roligare om vi istället för "intim" hemmafilmsstund istället gick på bio. Hade länge tillbaks velat se filmen "Män som hatar kvinnor". Så så blev det tillslut. Filmen var jättebra, och så tyckte även han. Vilken tur med tanke på att han inte varit så jätteintresserad när jag föreslog det filmvalet. Sedan köpte vi med oss pizza och traskade hem med till honom. Dessvärre var det den absolut sämsta pizzan jag någonsin ätit. Osten de använde jag har aldrig någonsin ätit på en pizza förr. Passade inte alls in på en pizza. Fattar inte vad de använde för någon sort. Köttfärsen sedan blir jag fortfarande närmast äcklad av när jag tänker på. Vet inte vad de gjort med den. Den smakade kokt köttfärs *urk*, och såg så även ut. Totalt färglös. Försökte till en början få i mig det hela genom att häva på en massa stark krydda, men det hjälpte föga. Kände tyvärr fortfarande den äckliga "kokta" köttfärsen. Så efterhand försökte jag peta bort allt mer av den och funderade flera gånger på att helt sonika inte äta något mer, utan köpa med något från macDonalds på vägen hem sedan. Det gjorde jag dock inte då jag var alltför hungrig och inte heller ville att han skulle tro att jag överspelade bara för att det var ett pizzaställe som han tydligan (av någon allra högst märklig anledning) tyckte var bra. Inte ens pizzasalladen smakade ju något! Och själv svarade han sedan att han brukade ta pizza med tonfisk för att den tydligen till skillnad mot de andra pizzorna smakade lite mer! Varför skulle det vara en bra pizzeria då!? Är det inte meningen att pizzor ska smaka, och dessutom smaka bra?
Jaja. Tyvärr blev det en kväll, som liksom 99% av alla de gånger vi träffas eller pratas vid, återigen visade hur extremt olika vi kan vara. Vi har totalt olik smak. Vi har totalt olika åsiker. Och tyvärr retar jag mig ständigt på en massa saker. Det var första gången jag var hemma hos honom sedan vi separerade. Och ja det har tagit lång tid. Men som jag nämnt tidigare i bloggen så erbjöd jag mig mer än en gång att hjälpa honom att flytta över sina saker till lägenheten när han flyttade ut, och då hade jag ju sett lägenheten för länge länge sedan. Ja då hade jag ju sett den direkt från att han fick den. Men då verkade han totalt ovillig till att jag skulle åka dit. Fick känslan av att han helt enkelt inte ville ha mig där. Och eftersom mitt erbjudande om hjälp totalt ratades, ihop med att han i början betedde sig rätt kallsinnigt och imellanåt idiotiskt, har inte direkt gjort att jag senare fått någon lust att åka för att hälsa på. När han senare har verkat intresserad av att ändå få dit mig, så har det enbart känts som att det bara handlat om att han velat visa upp och skryta om vad han skaffat eftersom han skaffat typ det värsta som finns i teknikväg på både det ena och andra hållet. Dessvärre är det sådant som jag alltid varit ganska obotligt ointresserad av. Teknikprylar alltså. Inte heller är jag vidare fascinerad av lägenheter nu för tiden. Sedan barnen kom in i mitt så har jag totaltförändrats på den fronten. Nog för att jag kände att jag någon gång ville ha hus, när jag som 20:åring eller 25:åring tänkte på min framtid. Men längtan efter det fanns då inte ännu. Men nästan direkt från att första barnet kom, så kom den där längtan över mig. Kan inte förklara hur det kommer sig. Det var ingen medveten grej. Jag har aldrig suttit och tänkt att när jag får barn minsann, då ska jag skaffa hus. Utan helt plötsligt fanns bara den där trånande längtan där. Och när jag sedan slutligen flyttade hit till mitt hus, så var det som ett tungt ok av jobbigheter lyftes från mina axlar. För det var många saker jag upplevde som enormt jobbigt med att leva med barn i lägenhet. Direkt när jag kom hit kände jag "Aldrig mer lägenhet!". Det var en sådan enorm frihetskänsla att komma hit. Att slippa folk vägg i vägg, eller under golvet, eller över taket, som kunde störas över alla läten ens barn gav, det är så fruktansvärt skönt. Att slippa allt detta bärande av tvätt och barn upp och ner i trappor när det var tvättdax. Att slippa det där bokandet av tvättid överhuvudtaget, där det fanns noll flexibilitet över att barnen kunde smutsa ner sina kläder bra mycket snabbare än beräknat. Eller där man ganska bråttom kanske var tvungen att tvätta upp de två par jackor som barnet hade. Och alla dessa kånkanden med matkassar, antingen upp och ned från barnvagnen som inte heller fick plats i trappuppgången, eller upp och ned från bilen som hade sin parkeringsplats en bra bit bort. Detta ihop med att barnet också skulle bäras upp. Och var skulle man lämna barnet medan man kånkade kassar? Skulle man lämna kvar honom i bilen medan jag bar upp kassarna, eller skulle jag lämna honom ensam i lägenheten medan jag gick mina turer med kassarna, eller skulle man kånka med honom varje varv och bara ta en kassa i taget i andra handen, vilket alltså skulle ta dubbelt så många varv?! Jag HATADE det där! Precis som jag avskydde instängdhetskänslan när det var sommar och solen sken och enda sättet att njuta av det var att packa hela vagnen full med pryttlar som jag fick släpa iväg till en park med. Men väl där hade jag alltid glömt något, och så behövde ju vid olika tillfällen springa på toan, och under tiden man var där så stod ju precis alla göromål som man hade därhemma stilla. Och detta ändå bara några av alla de saker som kändes jobbigt med lägenhetslivet efter att barnen kom. Även på denna punkt skiljer vi oss åt. Exet hade hus men ville ha lägenhet. Förvisso kan jag förstå önskan av att slippa alla de där göromålen som ändå hör ihop med husägande. Som att klippa gräset, ta hand om frukt och bär i trädgården och underhålla saker och ting. Men allt är ju inte ett måste. Det finns ju trots allt ett frivilligt val om hur nogrannt man vill sköta det där, och exet var ju rätt petig med allt och gjorde därför ägandet jobbigare än det behövde bli. Sedan har han ju inte heller samma erfarenhet som mig. Han har ju adlrig bott med barn i lägenhet. Ja han har ju aldig bott med egna barn i hus heller. Han har ju bara en tid bott här i mitt hus med mina barn. Han har inget att jämföra med, och inga egna barn som han haft eget ansvar för. Jag inbillar mig iallafall att ifall man själv växt upp i hus så kanske man då med känslan för sina egna barn, oftare då också får en känsla av att vilja ge dom endel av de bra upplevelser man själv haft som barn. Som att slippa växa upp med gator, trafik, avgaser och höghus på alla håll och kanter, och ha mer natur, lugn och närhet till andra småbarnsföräldar. Det är vad jag inbillar mig iallafall. Men jag kan ju ha fel...
Hur som helst så har jag märkt att han nog tror att mycket av hans nuvarande liv är något andra skulle bli imponerade av. Att bo mitt i centrum, att ha en relativt fräsch lägenhet, att ha lyxiga teknikprylar, och nära till uteliv. Och visst finns det säkert de, ja kanske till och med många som gör det. Men vad han konstigt nog inte verkar inse är att jag inte alls tillhör den gruppen, eftersom jag har helt andra känslor kring sådant än han. Så när han gick runt där och visade sin egen lägenhet, pratade om olika lägenheter i höghusen runtomkring, om vilken utsikt de kunde tänkas ha, och vad bra till de låg, och man riktigt kunde höra och förstå hur häftigt han tycker det är, men inte själv känna en gnutta av det, ja vad gör man då (?). Själv har jag så fruktansvärt svårt för att låtsas vara och tycka något som inte är jag. Men samtidigt kände jag att han nog skulle bli uppretad om jag råkade säga något av vad jag själv kände och tyckte. Att jag för egen del inte skulle kunna tänka mig bo i hans lägenhet, eller i någon av de andra lägenheter han visade mig. Att det för mig kändes totalt ointressant. Likgiltigt. Att det för mig är helt andra saker som känns intressant eller imponernade. Inte heller sade jag förstås något om att jag skulle känna mig totalt inlåst och som en fånge, om jag bott i hans hem, där utsikten bara är en "död" innegård där man inte ser varken liv eller rörelse. Inte ens i något fönster! När jag själv bodde i lägenhet som ung ville jag alltid bo så till att jag kunde se lite folk runtomkring mig för att känna mig mindre ensam. Men i den där lägenheten skulle jag nog få spader, och känna mig totalt avskuren från allt liv. Annars var det väl inget större fel på lägenheten. Men inget speciellt med den heller. Det var en planlösning som jag väl inte tyckte var den bästa.Men det är inte jag som ska bo där, och huvudsaken är ju att han trivs som ändå bor där. Att det är ett liv som passar honom.
Det kan kanske tyckas att jag har en massa åsikter om mycket kring hans boende nu. Men inget av det här har jag sagt till honom. Och för min del funderar jag nog ofta hur jag själv skulle tycka om hem man besöker, även om jag oftast inte säger så mycket om det, frånsett om det är positivt ;). Ibland förstår jag ju inte hur folk kan ha velat flytta dit de flyttat, och ibland kan man ju närmast bli avundsjuk. Smaken är olika, den saken är klar. Och med exet finns det väl dessutom extra stor anledning att registrera ens egna känslor, när vi ju levt tillsammans, och där våra känslor kring boende gått så mycket isär. Att då få se hur han valt att leva, har ju ändå varit intressant, såtillvida att jag fascineras över hur totalt olika vi är. Detta också samtidigt med en liten bitter ton. Jag visste aldrig att det var såhär han kände kring boendet innan vi träffades. Det var först under vårt förhållande som han alltmer började visa mer och mer trötthet kring husägande. Men även när vi diskuterade ett framtida gemensamt boende, så föreslog han aldrig någonsin en lägenhet. Om det sedan berodde på att det närmast varit en omöjlighet att hitta en lägenhet i den storlek vi hade behövt, eller om det berodde på att han visste vilka känslor jag hade, eller om det berodde på att han kunde tänka sig det när vi ändå var två vuxna som skulle äga huset tillsammans. Ja det vet jag inte. Jag har dock insett att jag kommer vara mer nogrann med ifall jag någonsin mer träffar en man, så att inte även han ska känna samma ovilja till hus och de arbeten som hör ihop med det. Jag har varken lust att tvinga på någon ett liv som inte passar min partner, eller själv bli påtvingat det. Utan när det gäller sådant här är det nog lika barn leka bäst som är säkrast. Jag drömmer om en man som gillar husliv lika mycket som mig, och som gillar saker som det medför. Det är verkligen drömmen med en man som gillar att påta i trädgården, och med iver vill sätta igång med olika renoveringar och annat jobb med huset. Sedan kan jag inte säga hur jag kommer föärndra mig med åren. Den dan då barnen inte bor kvar hemma tex. Kommer jag då fortfarande vilja bo i hus? Ja det är nog omöjligt att säga idag. Men dit är det iallafall långt kvar.
Kommentarer
Trackback
