Mitt liv här och nu...

Så var det dax för midsommar. Efter liten förfrågning och ganska mycket oro så gick pappan med på att jag kunde ha barnen idag på midsommarafton. Jag kan inte minnas att jag någonsin lyckas fått till någon dans kring någon midsommarstång med barnen. Antingen har pappan haft dom, eller så har det spöregnat och vi fått tillbringa högtiden inomhus. Sedan var det inte enbart därför som jag ville ha dom heller. Saken är den att det finns ett ganska allvarligt dilemma som gjort att jag vid alla sådana här tillfällen finner extra stor oro och gör vad jag kan för att undvika att han har barnen, åtminstone på kvällen. Pappan har nämligen alkoholproblem. Detta har jag nog undvikit att berätta om i bloggen tidigare. Men så är det. Och jag vill verkligen varken behöva oroa mig över att det ska hända barnen något, eller ens att de ska behöva sitta och se sin pappa bli "konstig" som han blir ganska omedelbart efter att han intar alkohol. Överhuvudtaget finner jag inte heller att jag vill att barnen ska börja förknippa högtidsdagar med berusade vuxna. Själv har jag inte den uppväxten kan tilläggas. Mina föräldrar drack aldrig någonsin något. Inte mer än vanlig folköl till maten. Det är först på senare år, långt efter att vi flyttat hemifrån som de ibland kunnat smaka på någon likör, eller något glas vin. Fulla har de nog aldrig någonsin varit, och jag vill förstås gärna ge barnen en liknande bild av högtidsdagar som jag själv haft. Där det inte ska behöva kombineras med massa olustkänslor. Med detta menar jag dock inte att jag själv är nykterist, eller att andra inte får imundiga någonting. Men det här snapsandet och supandet, är jag totalt emot när det gäller firanden där barnen ska vara med. Så nu är jag glad, för nu kan jag vara lugn över barnen. Det är annars en ständigt ångest hos mig när han ska ha barnen vid tillfällen då jag vet att risken är extra stor över att han kan dricka. Inte heller hjälper det att prata med honom om det då han ljuger mig rakt upp i ansiktet om hans beteende. Han dricker ju förstås inte.....onej då. Att jag sedan fått bevisat från olika håll att han fortfarande dricker vid olika tilfällen trots de löften han gav mig och trots de löften han gav socialen, ja det talar sitt tydliga språk. Jag vet ju hur svag han är för den där drycken. Och det hjälper inte att prata med honom om det. Det är bara bortkastad tid att be om löften, eller göra utfrågningar när jag ändå aldrig får mer än lögner i ansiktet. Det viktigaste är ändå att jag själv vet hur det står till med det. Så inte ens han känner till vad jag själv fått bevisat, utan tror nog att jag litar på honom.

Nog om det. Nu ska vi snart iväg och fira, och jag är så GLAD över att ha barnen och veta att hag slipper oroa mig över dom, och att de förhoppningsvis ska kunna få bra känslor förknippade med midsommar. Håller nu bara tummarna för att det itne ska regna. PLEASE!  *håller tummarna och tittar uppåt himlen*