En tid av turbulens
Det har varit en turbulent tid på sistone. Både trevliga och jobbiga saker som hänt. Det började med att exsambon var hos mig på besök i veckan för att hämta saker, och då skulle lämnat tillbaks den garage & förrådsnyckel som han lånat och som jag utförligt förklarat i mail att jag ville ha tillbaks senast den dagen. Efter att han uträttat sitt ärende så drog han dessvärre lika snabbt och fräckt ifrån mig ändå trots att jag vid samma tillfälle påmint om att jag ville ha min nyckel, och med desperation tillslut då jag märkte att han var på väg att dra ändå även varnade om att jag då skulle bli tvungen att byta lås och att det i sådant fall var han som skulle få betala. Det enda han svarade på det var ett nonchalant och surt "gör det då!" innan han snabbt drog iväg med bilen med mig ståendes i strumplästen ute i snömodden. Jag var så förtvivlad, förbannad och tillintetgjord så jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Tog luren i hand direkt jag kom in men ångrade mig direkt. Tog istället mobilen i hand och började knappa in ett surt sms, innan jag ångrade det också och raderade. Och så där höll jag på flera gånger under kvällen utan att något blev ivägskickat utan bara bortraderade. Inget blev jag nöjd med. Ena sidan av mig ville bara skälla ut honom och be honom dra dit pepparn växer, medan andra sidan ville ta det lugnt och metodiskt i ett försök att inte göra allt ännu värre. Det var en riktigt riktigt jobbig kväll. En gigantisk huvudvärk satte in nästan omedelbart efter att han varit där, och som jag fått brottats med i flera dagar efteråt med flertal värktabletter. Jag var så förkrossad av att känna mig så överkörd att jag grinade mig igenom stor del av resten av kvällen. Tur i allt eländet är ändå den stöttning jag fick och har fått i samband med allt detta, av folk runtomkring mig. Vet inte vad jag tagit mig för annars.
Dagen efter fick jag ta itu med att byta lås då jag kände att det fick vara nog, och att det ju tydligen inte fanns någon annan utväg. Men fy vad mycket ångest alltihop gav mig, och vad jobbigt det kändes att behöva gå så långt. Skrev tillslut även ihop ett mail som jag slutligen skickade. Mailet innehöll ingen hämnd till honom för alla otrevliga och osanna saker han hävt ur sig mot mig eller sitt beteende med nyckeln, utan bara en förklaring om hur saker kändes för mig, att jag bytt låset och vad jag tyckte han skulle tänka på framöver i kontakten med mig. Mitt i natten vaknade jag av att något ringde. Trodde först det var väckarklockorna och började famla runt på allt möjligt som stod på nattugsbordet, innan jag grumlig i huvudet slutligen förstod att det var telefonen som ringde. Svarade och fick en mycket uppretad exsambo i örat som inte hade annat än en massa otrevligheter att häva ur sig. Återigen fick jag höra osanna och taskiga beskyllningar, som jag inte ens visste om jag skulle skratta eller gråta åt, och hotelser om att jag bara skulle veta hur han kan bli när han blir arg =(, Det hela avslutades med att han krävde att jag satte tillbaks de gamla låsen nästa dag och dängde sedan luren i örat på mig. Jag bara satt och skakade efteråt, och var närmast i chocktillstånd, och efter det var det förstås kört med nattsömnen för den natten.
På något sätt började ändå en liten vändning komma till under den där natten. Dels skickades några sms imellan oss under nattens gång där jag trots otrevligheter ändå fortsatte hålla mig sansad och till ämnet med nyckeln. Och på väg till jobbet på morgongen i bilen ringde han ett kortare samtal där han till och med tryckte in en liten kort ursäkt. Om den var menad eller ej vet jag däremot inte, då jag i mailet dagen innan sagt att jag allt tyckte han var skyldig mig en stor ursäkt för sitt beteende. Så kanske var det bara en ursäkt som gavs för att han visste att det krävdes för fortsatt samarbete.
Efter det var det några dagar av trevligare aktiviteter, och bara tillfälliga kontakter med exsambon. Han var fortsatt lite tråkig i tonen, men hade trots allt lugnat sig betydligt. De andra aktiviteterna gjorde också att jag fick en del annat och roligare att tänka på så jag inte blev helt neddragen i dysterhet. Hade bland annat en mycket trevlig lördagkväll hos vännen T som jag inte träffat på sjukt länge, och pratade bort flera timmar i hans mysiga hus. Hade mycket att gå igenom, även om vi förvisso mailat en del under årens gång, och där också dryftat lite om vad som hänt i våra liv. Kändes i alla fall så skönt att få tillbringa en kväll i lugn och ro från alla andra stormigheter och jobbigheter. Förvisso blev det inget melodifestivaltittande som vi planerat då hans tv-sändning bråkade, men det var ändå så jättetrevligt, härligt och mysigt att sitta där uppkrupen i hans soffa i var hörna, insvept i en filt och bara få prata i lugn och ro med en kär vän.=) Och det behövdes nog som en stärkning inför hur söndagen sedan kom att bli...
På söndagen var tanken att vara hemma och pyssla med diverse saker som behövdes göras, eftersom jag varit hemma så liten tid under helgen. Men det mesta gick om intet då exsambon skickade ett malligt sms där han bara drev om den situation han tvingat in mig i på grund av nyckeln, vilket återigen satte igång en sms-diskussion och slutligen fick mig att brista i tårar när han senare ringde. Kände mig bara så fruktansvärt lessen över hur den man jag älskat, blivit älskad av och levt med helt plötsligt bara verkade vilja göra mig illa. Har så svårt för att förstå mig på sådant beteende då jag själv aldrig betett mig så mot tidigare partners. =( Inte ens när jag haft fulla skäl att egentligen vara svinig tillbaks. Så dagen blev istället bara fylld av massa gråt, ledsamhet och kraftlöshet och stor ångest och vånda inför att behöva träffa honom senare på dagen då han skulle komma för att hämta saker. Skulle han lämna tillbaks pengarna för låsen, eller skulle det återigen sluta på samma sätt?
Tiden närmade sig men det hela slutade på ett helt annat sätt än jag kunnat ana. Jag hade försökt avtala att ifall han ordnade med pengarna för låsen, så skulle jag förbereda och ta fram de saker han ville ta med. Sagt och gjort så höll jag som vanligt min del av avtalet, men när han kom satte han bara igång med sitt bärande ut till bilen, och jag fick sitta med min vånda över att han kanske återigen bara skulle dra iväg med bilen sedan när han var klar, utan att stå för sin del av avtalet. Nu blev det turligt nog inte så. Istället hände något jag verkligen inte förväntat eller trott skulle hända. Efter att allt var utlastat kom han in och gråtfärdig bad mig så mycket om ursäkt för den nonchalans han uppvisat på sistone. Jag blev ganska tagen, då det varit det sista jag förväntat mig höra. Samtidigt kände jag mig fortfarande så enormt nedslagen, sorgsen och totalt dränerad på energi efter de senaste dagarnas ledsamheter, så jag stod bara som fastnaglad i marken utan att kunna gå fram och bemöta hans uppenbart menade ursäkt med någon form av kram eller liknande för att visa min välvilja. Vill ju verkligen kunna vara vänner, men det sorgsna känsloläge jag hamnat i av att ha känt mig så trampad på, gjorde att jag samtidigt inte ville komma nära. Istället tog han det initiativet. Och det som följdes efter det var väl om möjligt ännu mer oväntat och kändes väldigt dubbelt ifrån min sida. Jag klarar inte riktigt av att hoppa från ena sinnestämningen till nästa hur plötsligt som helst. Så de kyssar som följdes efter säkert minst någon timmes kramande, kändes inte helt rätt, och ännu mindre det som han efter länge försökte styra oss till. Där satte jag däremot stopp, då det bara inte kändes rätt med de kaotiska känslor jag hade.
Just det där beteendet tycker jag är rätt knepigt. Det har även tidigare hänt med denna man att han ibland har kunnat betett sig rätt illa, och när han sedan bett om ursäkt så är det som att han förväntat sig att allt ska vara borttrollat direkt efteråt som i en fingerknäppning bara på grund av en ursäkt eller ett förlåt. Men riktigt så enkelt är det åtminstone inte för mig. Har jag blivit tillräckligt lessen och besviken på någons beteende så kan det ta ett bra tag innan jag återfår fotfästet igen och fullt ut kan och vill vara nära igen. Men då har det hänt att han blivit sur och tyckt att han ju bett om ursäkt, vad mer kan han göra. =/ Men för min del är det så att det kan ta ett bra tag innan jag ordenligt kan lägga bakom mig vad han gjort. Och ibland räcker det kanske inte heller bara med en enkel ursäkt, utan krävs kanske lite mer...som att han måste arbeta lite mer på att återvinna mitt förtroende igen. Allt förstås beroende på vad som skett. Men det är lite frustrerande just det där....att allt från hans sida förväntas vara bortglömt och förlåtet så snabbt. Fullt så enkelt är det inte, och framförallt kan det bli svårt att lita på en människa som så lätt kan svänga från ena ytterligheten till nästa. Jag drar mig lätt undan då och blir mer försiktigt eftersom jag inte vet vad jag kan förvänta mig från den andra. Och det gäller oavsett om det är partners, vänner eller arbetskamrater. Jag drar mig lätt undan från den typen av människor som är alltför ombytliga i humör och beteende. Jag känner inte att jag kan lita på dom som är så. Så även om jag är lättad över den innerliga ursäkt han ändå verkade ge, så var det ändå väldigt dubbla känslor med att komma honom så nära så snabbt. Kramarna var väl en sak, men kyssarna kändes som lite för mycket. Åtminstone just då.
Pengarna fick jag för övrigt senare. Så nu är slutligen den saken avklarad. Men fy vad det frestat på. =/ Undrar om jag någonsin mer kommer att våga låna ut en nyckel till någon efter allt detta...=/
Så det har varit några riktigt känslomässigt turbulenta dagar. Har känt mig totalt dödsslut efter detta, trots att jag försökt få normalt antal timmars nattsömn på nätterna efter att detta hänt. Det är som att all extraenergi är totalt borta, och att jag måste bygga upp ett nytt lager. Blir slutkörd för minsta lilla. Det är som att ha blivit överkörd av en ångvält. Så nu hoppas jag innerligt att det inte ska hända några mer otrevligheter, utan att livet kan få vara lite lugnare framöver. Och att jag återigen kan få må bra igen, för mitt humör har inte varit detsamma sedan detta hände, utan har plötsligt blivit totalt neddragen humörmässigt.
