Helgäventyr
Ännu en helg förbi men denna gång har den turligt nog inte tillbringats till sängs eller sittande vid datorn med värk, istället har jag varit ute på ett litet äventyr. En helgtripp till en ny stad som jag inte varit i förut. Lite spännande och roligt måste jag säga även om det var lite blandade känslor kring att den företogs ensam. Vet inte om det beror på ovana eller att jag inte är helt trivsam med min ensamhet i sådana här situationer.
Hur som helst var det en spännande resa dit, och lite småläskigt-spännande att gå ut på restaurang på kvällarna. Fast just där tyckte jag ärligt talat att spänningen mer gick över på den negativa sidan. Det var helt enkelt inte så vidare kul att vara ensam just då. Det hade helt klart varit oändligt mycket roligare att ha ett trevligt sällskap med sig. Allra helst ett manligt trevligt sådant ;). Men....ett stort men!. då menar jag verkligen ett trevligt sällskap, och inte vilket sällskap som helst. Minns tex ett restaurangbesök som jag gjorde med exet för några månader sedan och som blev allt annat än roligt, då vi kom att bli osams just under maten. Och då måste jag säga att jag hundra gånger hellre föredrar att vara ensam. Absolut! Det var ingen kul erfarenhet. En av de sämsta restaurangbesök jag haft och jag ångrade mig något ofantligt den gången att jag frågat honom om att följa med på den resa jag var på då. Sådant slapp jag åtminstone denna gång. Det största problemet var väl mest bara att lyckats slappna av och njuta även trots att jag inte hade någon trevlig människa att prata med.
Resan var för övrigt en resa som gick i dansens tecken. Hittade en intensiv-helg-kurs i ett par spännande dansstilar, som jag tyckte lät så intressant att jag valde att åka iväg. Så det var inte direkt en slapparresa, utan det gav en hel del träningsvärk både här och där. Får hoppas det går att minnas de danssteg jag lärde mig nu bara. Det var väl det enda negativa jag kan säga, att eftersom det var två danser som lärdes ut under en och samma helg så hann vi förstås inte gå så väldigt djupt in i de olika dansstilarna utan blev mer en känna-på helg. Sedan gick det kanske lite väl långamt för min smak när det gäller takten som de lärde ut sakerna i, eftrersom det fanns några personer i gruppen som tog lite längre tid att på sig att lära de olika dansstegen på. De andra deltagarna var en lagom grupp av vitt skilda åldrar från dryga 20 års åldern skulle jag gissa, till runt 70 års åldern på den absolut äldsta. Lite roligt att se vilka människor man kan möta vid tillfällen som det här. Det fanns även en annan sak som jag lade märke till framförallt efteråt att jag kom att påverkas av kring de andra människorna. Flera stycken kom nämligen dit som par, och även de i ett antal olika åldrar. Och alla dessa par såg så otroligt förälskade ut. Det var både fascinerande men samtidigt lite småjobbigt att se. Fascinerande att se eftersom det helt uppenbart går att hålla kärleken vid liv, även efter många år tillsammans. Inte så att det var något jag blev förvånad över direkt. Har ju sett kära par förr, som hållit ihop länge. Mina egna föräldrar skulle jag nog vilja kalla att de hör till den gruppen. Det som var mest fascinerande i detta fall var att de allihop verkade ha det så jättefint tillsammans. Så det verkar som att många ändå lyckas få det så. Och det gör mig både glad och lessen. Glad för att det ju är mysigt att se all den kärleken, och för att det på något sätt gör det mer hoppfullt. Men på samma gång känns det ledsamt för att jag inte tror att jag själv någonsin kommer att få uppleva ett förhållande som deras, där man trots många år tillsammans ändå behandlar varann så respektfullt och kärleksfullt. Dessa par drogs ständigt till varann. Satt och smekte varandras ryggar, gav varandra kyssar och kramar imellanåt. Det syntes hur de ständigt söktes til varann och blev glada i varandras sällskap och av att dansa tillsammans. Underbart....men samtidigt skär det som knivar inombords. För det var just det vi misslyckades med . Just det jag inte dög till. Jag dög inte till att vara den där danspartnern till honom. Jag var inte tillräckligt bra för honom. Jag var inte tillräckligt rolig att dansa med. Det gör så otroligt ont att minnas. Varenda gång jag tänker på det så skär det som knivar och tårarna kommer omedelbart. Inte för att han själv sagt de orden, men det behövdes inte då hela hans agerande tydde på det. Alla hans pikanden. Hur han inte verkade vilja dansa när vi var tillsammans på ställen då alla andra dansade. Hur han istället åkte iväg och till och med sov över natt hos sin gamla danspartner, för att få gå ut med henne och göra det där som inte jag dög till att göra med. Hur han även bytt från den dansklubb där vi bägge gick och där han gått i under så många år, bara för att jag då kommit till samma nivå som han och skulle börja i samma grupp, och han därmed förstås kunde "riskera" att behöva dansa med mig. Alltihop är så tydliga tecken. Det hade inte blivit tydligare om han skrivit det med spritpenna på min vägg. Samtiidgt får jag väl säga att det är en lättnad att numera slippa stöta på honom också, för jag skulle ju bara bli nervös och känna mig mindervärdig. Känna mig värdelös och säkert dansa mer uruselt än någonsin om jag hamnade med honom =/. Men sluta göra ont tycks det ändå inte göra.
