Jobbigheter
Sitter på jobbet och försöker arbeta. Arbetar en liten stund. Tittar på klockan. Suckar. Arbetar en stund till. Tittar på klockan igen. Längtar till lunchen, sedan till fikat, sedan till att sluta. Och sedan till att komma hem. Såhär har det varit på sistone. Mitt engagemang är långt borta någonstans. Svårt att fånga för en längre stund. Längtar så till sen, till arbetslösheten, men fruktar och våndas inför det samtidigt. Så dubbla känslor. Lika dubbla som med exet. Han ringde igår när jag satt i bilen och körde hem från jobbet. Frågade om jag kunde hämta honom vid bilverkstan där han precis lämnat sin bil. Visst det kunde jag. Åkte dit och sedan till honom efter en snabb visit på en liten udda möbelaffär dit han inte haft något emot att åka förbi. Framme vid honom blev vi som vanligt ståendes. 10 minuter... 20 minuter... 30 minuter. Tiden tickade på. Det tog över en timme innan han klev ur bilen och jag kunde åka hem. Hade vi mycket att prata om? Nej. Tvärtom. Jag känner sällan att jag har vidare mycket som jag vill prata med just honom om. Många ämnen blir bara fel att prata med honom om. Och även han brukar sällan ha så värst mycket att prata om. Ändå sitter han där och verkar inte ha någon större intention till att vilja kliva ur bilen. Så vi sitter där i stundvis tystnad, och stundvis småprat om något ingen av oss egentligen kanske är vidare intresserade av att prata om, alternativt bara en av oss. Jag önskar att han klev ur så jag kunde få åka hem. Sitter och känner hur hungrig och trött jag är, och längtar hem efter mat och vila. Men han sitter där han sitter, och gör inte minsta ansats till att gå ur.
Det här är något som jag de senaste månaderna fått närmast olidigt svårt att stå ut med. För det här var ingen ovanlig situation, utan sådär är det alltid med honom. Oavsett om vi pratat i telefon eller träffas. Det har gått så långt så jag börjat få smått ångest inför tillfällen då jag vet att jag kan hamna där, väntandes på honom. Det är inga som helst problem de gånger då jag är den som ska gå. Då är det rätt snabbt avklarat. Lite småprat några minuter, sedan säger jag hej då och vi hörs och går. Detta i motsats då han är hemma hos mig och då jag blir ståendes i timmar vid dörren innan han går. Detta trots att jag tillslut har fått börjat trycka på och sagt att jag måste gå och lägga mig, medan jag samtidigt gäspat återupprepade gånger och slutligen satt mig på golvet. Ja exakt det här scenariot har det varit ett antal gånger nu. Ändå åker han inte!! Vad ska krävas egentligen. Att sparka ut honom? När jag står där och gäspar och gäspar och flertalet gånger säger att jag verkligen måste gå och lägga mig, med alltmer skärpa i rösten för varje gång, men han ändå bara står kvar där som fastlimmad i golvet. Jag tycker det är sanslöst jobbigt och får närmast ångest inför gånger då jag kan råka hamna där. Blev orolig för det i lördags. Han hade varit över på dagen för att ge min son ett försenat paket eftersom han fyllt år, och sedan lånat min dotter under några timmar. (Ja han har ju levt tillsammans med barnen och finner därför att det betyder en del för honom att få fortsätta ha lite kontakt med dom imellanåt). Inför att han sedan skulle återkomma med dottern på kvällen, så stod jag och våndades över just det där och hade fler orosmoment. Jag stod och lagade potatisgratäng med pepparbiffar, och blev så fasligt sugen på att ta lite starkcider i ett glas att smutta på under tiden. Det gör ju matlagandet så mycket trevligare ;). Men så slog det mig plötsligt att ifall jag drack så skulle säkert han också vilja ha, och ifall han drack så skulle han ju bli tvungen att sova över eftersom vi inte bor i samma stad. Och det ville jag verkligen inte. Inte heller visste jag hur jag skulle göra med maten. Skulle jag bjuda in honom på det eller bara helt kyligt strunta i det. Om jag vetat att han bara hade kunnat kommit in och ätit med oss andra, och åkt hem strax efter det, utan att behöva stå ut med hans superlånga avsked vid dörren, och kämpande mot att somna ståendes, ja då hade det aldrig varit något problem. Då hade jag nog inte ägnat det där en tanke utan helt självklart frågat in honom. Men eftersom han är som han är, så fick jag ångest bara av att tänka på att behöva bli ståendes där på kvällen.
Turligt nog stannade han inte. Puh. Han stod där vid dörren nån timme, och tittade på medan jag lagade mat och dottern satt vid köksbordet och donade med något. Blev nästan full i skratt då dottern frågade varför han stod där och hängde för. *fniss* Ibland är det nästan skönt med barns rättframhet, för de säger ibland de där sakerna som man själv skulle vilja fråga eller säga. Jag frågade till och med in honom, även om jag kan erkänna att jag inte gjorde det förren efter ett bra tag. Kände så dubbla känslor kring att fråga. Vill ju vara trevlig, och har ju inget generellt emot att han skulle stanna på mat. Men jag orkar bara inte med när han ska hänga sig kvar så fasligt länge sen. Det blir så väääldigt jobbigt. Jag får ju nästan planera in att säga hej då till honom minst någon timme innan jag egentligen behöver sova.
Nä jag känner att jag snart inte kan hantera det där längre. Jag får nervbryt av att bara vänta på att han äntligen ska åka, lägga på luren, kliva ur bilen eller vad det gäller. Måste verkligen hitta något sätt 
.
