Mitt liv här och nu...

En sak som jag kommit att reagera över de sista månaderna är folks sätt att automatiskt utgå från att man vill ha en partner. Jag har fått förklara att jag är riktigt nöjd som det är just nu, utan partner. Men jag får ändå känslan av att de inte riktigt tror mig. Är det för att de utgår från sig själva och sina egna känslor. Att de själva kanske inte kan eller vill vara ensamma. Eller har det med vår livsstil att göra, där allt verkar vara upplagt för tvåsamhet. Jag får den där känslan hela tiden. Så fort jag inför någon måste svara att jag är själv. Utan partner. Singel. Ensamboende mamma. Eller hur jag nu väljer att titulera mig just då. De där blickarna. Det antingen snabba avslutandet av ämnet, eller deras svar: "du hittar nog någon snart". Allt med utgångspunkt av att jag borde vara missnöjd nu. Vantrivas med livet. Och att allt ska bli så bra när jag träffar någon igen, och slipper det hemska, och rysliga, med att vara ensam med mig själv. Hm. T.om när jag förklarar att det är bra som det är nu, ser de ändå misstänksamma ut. Suck. Lite tröttsamt faktiskt ibland. Jag ser varken singellivet eller partnerlivet som något ultimat levnadssätt. Bägge har sina för och nackdelar. Just nu är jag singel och njuter faktiskt av att vara utan partner, hur osannolikt det än kan låta för vissa. Sedan kan man ju fundera på varför jag känner så. Jag har på sistone kommit att inse att det eventuellt kan vara en raktion på mitt liv med exet.  Inte för att det på något vis var det mest förskräckliga liv man kan tänka sig. Inte heller är han den partner som behandlat mig sämst. Men jag har kommit att inse hur jobbigt jag ändå upplevde många bitar med livet med honom. Så jag känner en enorm lättnad att det är över. Att jag är ur det där nu. Det är det jag tror delvis är orsaken till min förnöjsamhet nu. Eller så kanske jag helt enkelt mognat. Förändrats. Eller något ditåt. Det känns iallafall riktigt skönt nu. Lugnt. Frid i sinnet. Utomordentligt bra helt enkelt. Hur jag sedan kommer känna längre fram får jag helt enkelt se. Jag har ingen aning om detta är något jag kommer fortsätta känna en vecka, en månad, ett år, 10 år eller ännu längre till.

En sak kan jag ändå erkänna. Jag blev nästintill lite orolig för några månader sedan, över mina likgiltiga känslor kring mansfolket. Jag började nästan undra om jag blivit total tom på känslor. Obenägen att känna något mer. Men så helt plötsligt en dag kände jag något igen ;). Helt plötsligt började jag lägga märke till en man jag sett ett tag tillbaks, på ett nytt sätt. Sedan dess har våra blickar ofta dragits till varann. Det finns något där helt klart från bägge håll. Och nu låter det väl kanske som att jag ändå längtar efter en man. Nja så lätt är det inte. Jag konstaterade kallt och cyniskt som jag ofta kan göra, att det inte var någon bra idé. Men jag njuter av de små höjdpunkter som detta ger precis som det är. Att känna lite fjärilar i magen ändå, bara sådär, är ändå en höjdare att kunna göra ibland. Och det är skönt att veta att jag ändå fortfarande fungerar rent känslomässigt, och inte är helt kall och likgiltig. Gott det.