Vissa har för mycket, och vissa för lite...
Sitter på lunchen och pratar lätt kring arbetssökande. Vi diskuterar CV, intervjuer, förhållningssätt och attityder. En person till kommer och hänger på i diskussionen och berättar om intervjuer denne gjort och skojar högt och ljudligt. Han slår sig bildligt talat på bröstet över sin förträfflighet och vilka dårar de är som inte gett honom jobb. Förvisso är väl säkert han och jag arketyper av hur män respektive kvinnor generellt skiljer sig åt i dessa sammanhang. Han med gott självförtroende och ganska hög grad av skrävlande, och jag med sämre självkänsla och mycket större försiktighet i mitt uttalande om mig själv. Men han går ändå lite väl långt. Jag känner hur jag närmast blir kräkfärdig. Det finns liksom ingen hejd på honom. Jag blir nästan äcklad. Jag som annars tyckt han varit en i många sammanhang trevlig person. Min bild har ändrats en aning. Inte så att det kom som någon nyhet att han har gott självförtroende, det har jag allt förstått sedan länge. Inget fel med det förstås. Men uppblåsta människor har jag däremot aldrig riktigt kunnat med. Människor som tycker de själva är så mycket föträffligare än andra....det har jag svårt med.
Samtalet avslutades ganska snabbt efter det. Både jag och den andra person som varit med i samtalet kände oss plötsligt färdiga med lunchen. Inte så att vi avbröt vår lunch. Vi var klara. Men hade diskussionen varit intressant hade vi säklert suttit kvar och pratat ett tag till gissar jag.
