Långa dagar
Skrivet igår, måndag.
Sitter på jobbet och gäspar så käkarna håller på att gå ur led. Ögonen hänger, ryggen vill inte hålla sig upprätt, tankarna går ständigt till annat än jobbet. Det är måndag och veckans jobbigaste dag. Trots att jag bara har ett fåtal dagar kvar på mitt jobb innan mitt vikariat slutar och arbetslöshet tar vid, längtar jag ändå hem. Faktum är att arbetsintresset snarare minskat på sistone. känner viss meningslöshet med mina uppgifter och har fått vissa delade känslor kring arbetet. Jag som tidigare kände sorg över att vikariatet snart skulle vara slut, har plötsligt fått en viss längtan dit. Troligtvis beror det till stor del på den stress jag känner i mnitt liv. Så mycket som ständigt ska hinnas med. Ständig ångest över alla måsten. Och ständig längtan efter att ägna mer tid med barnen och mig själv. Olusten kring all stress har växt sig så stark på sistone så jag kan likna det till rent hat nu för tiden. Är det verkligen såhär livet ska se ut. Att tillbringa 11 timmar på jobb och resa till och från arbete. Sedan ynka 2 timmar med barnen innan lamporna behöver släckas. Det känns fel. Tokfel. Ännu mer när de där ynka 2 timmarna ska stressas sönder. Middag fixas, läxor göras, matbord dukas och duklas av, mat ätas, disk fixas, barn tjatas på så att de tar av sig kläder, borstar tänder och lägger sig i sina sängar, och läggning med läsning hinnas med. Bästar stunderna på de där dagarna är när vi sitter vid matbordet med tända ljus, äter vår mat och pratar lite smått om dagen, samt läsningen vid läggningen. Enda stunderna då man har en möjlighet till stillhet och att bara få vara. Åtminstone en liten liten stund.
Sitter på jobbet och gäspar så käkarna håller på att gå ur led. Ögonen hänger, ryggen vill inte hålla sig upprätt, tankarna går ständigt till annat än jobbet. Det är måndag och veckans jobbigaste dag. Trots att jag bara har ett fåtal dagar kvar på mitt jobb innan mitt vikariat slutar och arbetslöshet tar vid, längtar jag ändå hem. Faktum är att arbetsintresset snarare minskat på sistone. känner viss meningslöshet med mina uppgifter och har fått vissa delade känslor kring arbetet. Jag som tidigare kände sorg över att vikariatet snart skulle vara slut, har plötsligt fått en viss längtan dit. Troligtvis beror det till stor del på den stress jag känner i mnitt liv. Så mycket som ständigt ska hinnas med. Ständig ångest över alla måsten. Och ständig längtan efter att ägna mer tid med barnen och mig själv. Olusten kring all stress har växt sig så stark på sistone så jag kan likna det till rent hat nu för tiden. Är det verkligen såhär livet ska se ut. Att tillbringa 11 timmar på jobb och resa till och från arbete. Sedan ynka 2 timmar med barnen innan lamporna behöver släckas. Det känns fel. Tokfel. Ännu mer när de där ynka 2 timmarna ska stressas sönder. Middag fixas, läxor göras, matbord dukas och duklas av, mat ätas, disk fixas, barn tjatas på så att de tar av sig kläder, borstar tänder och lägger sig i sina sängar, och läggning med läsning hinnas med. Bästar stunderna på de där dagarna är när vi sitter vid matbordet med tända ljus, äter vår mat och pratar lite smått om dagen, samt läsningen vid läggningen. Enda stunderna då man har en möjlighet till stillhet och att bara få vara. Åtminstone en liten liten stund.
Kommentarer
Trackback
