Åååk då!
Exet kom. Han tittade på de där sakerna som han behövde fixa med. Sedan tog vi en fika. Pratade lite smått. Med betoning på smått. Det blev allt tystare. Lagom när samtalen nästan totalt sinat så kom minstingen till undsättning, inkommen från kompisen och sugen på fika som hon missat. Lättad fixade jag fram det till henne och trodde han nu skulle åka. Längtade lite smått. Till att kunna slappna av mer. Jag kan bara inte hjälpa det men känner mig helt enkelt bara så.....så obekväm när han är här. Men inte åkte han. Nej då han satte sig till bords och tittade på medan minstingen fikade...och vi satt tysta. I min obekvämlighet kunde jag inte sitta stilla länge utan började istället plocka undan. Behövde ha något att göra. Kände hur det kröp i kroppen annars. Började dumt nog också sätta igång med maten. Ja vi skulle ju ha mat strax efter. Var till och med lite sen med det. Misstaget var att det kanske gav honom en tanke om att invänta denna, för efter minstingens fika följde han strax efter ut till tvn och satte sig där medan minstingen tittade på Bolibompa. Jag kunde inte låtsas att ha något att säga längre så jag börjde plocka med olika tidningar och annat från posten. Tittade igenom och slängde. Sedan gick jag helt sonika in och lade mig på sängen den lilla stund som var kvar tills maten skulle bli klar. Fick känslan av att han var som en igel som bara sög sig fast och vägrade släppa taget. Kommer hit och sedan inte åker. Sådant gör mig tokfrustrerad. När jag inte vet hur jag ska bli av med honom. När han inte åker trots att det nog står skrivet i mitt kroppsspråk att jag tycker det är dax för honom att åka. Så nu var träffen klar och fikat uppätet. Nu börjar det bli dax för mig och min familj med kvällsproceduren och jag vill faktiskt ärligt talat inte ha dig här då!
Men han fattade somsagt inte det. Eller blundade väldigt hårt för att inte se alla tydliga tecken. Jag fick förstås göra mat så det räckte till honom också. Skulle ha känt mig så otrevlig annars. Men jag satt inte kvar. Han och barnen fick äta själva. Själv bantar jag så jag äter inte samma mat just nu och äter då ibland inte tillsammans vid maten även om jag brukar sitta med. Denna gång orkade jag bara inte ens det. Orkade inte sitta där vid samma bord som honom när jag kände sådan olust över att han var kvar. Sonen blev klar på fem minuter och återtog sedan sitt dataspelande. Dottern skulle efter maten bada, trots att det egentligen var för sent. Men jag gav efter bland annat för att jag tänkte att det åtminstone skulle bli ett bra tillfälle för honom att bryta upp och åka. Inte skulle han väl hänga med och sitta med vid badet(?) Det har han inte gjort förr iallafall. Nog för att hon vill...för hon älskar ju när det kommer människor hit som hon kan få lite extra uppmärksamhet av. Men jag fick tji. Han åkte ändå inte. Istället vankade han mellan badrummet och mig i vardagsrummet. Inte för att säga mig något, utan mest för att.....ja inte vet jag. Kolla vad jag gjorde (?). Och jag satt ju och skrev detta så jag fick ju byta webbsida stup i kvarten så han inte skulle se.
Tillslut blev dottern klar med badet. Och han var förstås.....ja kvar. Var annars. Sucka. Läggningen blev precis som alltid annars när han varit kvar....på tok för sent. Det går liksom inte att få barnen att lugna ner sig som de behöver. De blir för upp i varv av när någon annan är här. Ändå fick jag tillslut ordentligt säga till att barnen nu verkligen behövde sova....och detta vänd mot både barnen och honom, lite övertydlig sådär....med andra ord....nu är det verkligen hög tid för dig att ge dig iväg.
Sådant här gör mig så frustrerad. Det är inte första gången. Inte andra och inte 10:e gången heller som han stannar kvar så länge så att jag slutligen haft lust att sparka ut honom. Jag blir tokfrustrerad av det. När det blir såhär får jag bara ångest inför att träffa honom fler gånger. Känner att jag inte orkar. Känner att jag helt enkelt inte står ut. Han är liksom inte.....inte normal. Han åker inte som normalt folk. Han är kvar och är kvar och är kvar trots att jag vid vissa gånger till och med sagt flera gånger att "nej...nu måste du allt åka för nu måste jag sova" eller "...nu måste barnen sova" etc. Vissa gånger har han stannat kvar så länge så jag nästan lagt mig på golvet framför honom i hallen för att jag knappt inte orkat hålla mig vaken. Ja jag överdriver inte. Jag har ärligt talat satt mig ner på golvet flera gånger förr och kämpat med ögonlocken för att han bara står där och liksom aldrig kommer sig för att GÅ! Det är så jag vill skrika högt!!! ÅÅÅÅK NUU!
Men han fattade somsagt inte det. Eller blundade väldigt hårt för att inte se alla tydliga tecken. Jag fick förstås göra mat så det räckte till honom också. Skulle ha känt mig så otrevlig annars. Men jag satt inte kvar. Han och barnen fick äta själva. Själv bantar jag så jag äter inte samma mat just nu och äter då ibland inte tillsammans vid maten även om jag brukar sitta med. Denna gång orkade jag bara inte ens det. Orkade inte sitta där vid samma bord som honom när jag kände sådan olust över att han var kvar. Sonen blev klar på fem minuter och återtog sedan sitt dataspelande. Dottern skulle efter maten bada, trots att det egentligen var för sent. Men jag gav efter bland annat för att jag tänkte att det åtminstone skulle bli ett bra tillfälle för honom att bryta upp och åka. Inte skulle han väl hänga med och sitta med vid badet(?) Det har han inte gjort förr iallafall. Nog för att hon vill...för hon älskar ju när det kommer människor hit som hon kan få lite extra uppmärksamhet av. Men jag fick tji. Han åkte ändå inte. Istället vankade han mellan badrummet och mig i vardagsrummet. Inte för att säga mig något, utan mest för att.....ja inte vet jag. Kolla vad jag gjorde (?). Och jag satt ju och skrev detta så jag fick ju byta webbsida stup i kvarten så han inte skulle se.
Tillslut blev dottern klar med badet. Och han var förstås.....ja kvar. Var annars. Sucka. Läggningen blev precis som alltid annars när han varit kvar....på tok för sent. Det går liksom inte att få barnen att lugna ner sig som de behöver. De blir för upp i varv av när någon annan är här. Ändå fick jag tillslut ordentligt säga till att barnen nu verkligen behövde sova....och detta vänd mot både barnen och honom, lite övertydlig sådär....med andra ord....nu är det verkligen hög tid för dig att ge dig iväg.
Sådant här gör mig så frustrerad. Det är inte första gången. Inte andra och inte 10:e gången heller som han stannar kvar så länge så att jag slutligen haft lust att sparka ut honom. Jag blir tokfrustrerad av det. När det blir såhär får jag bara ångest inför att träffa honom fler gånger. Känner att jag inte orkar. Känner att jag helt enkelt inte står ut. Han är liksom inte.....inte normal. Han åker inte som normalt folk. Han är kvar och är kvar och är kvar trots att jag vid vissa gånger till och med sagt flera gånger att "nej...nu måste du allt åka för nu måste jag sova" eller "...nu måste barnen sova" etc. Vissa gånger har han stannat kvar så länge så jag nästan lagt mig på golvet framför honom i hallen för att jag knappt inte orkat hålla mig vaken. Ja jag överdriver inte. Jag har ärligt talat satt mig ner på golvet flera gånger förr och kämpat med ögonlocken för att han bara står där och liksom aldrig kommer sig för att GÅ! Det är så jag vill skrika högt!!! ÅÅÅÅK NUU!
Kommentarer
Trackback
