Känslosam period
Veckorna som gått sedan förra inlägget skulle kanske kunna sammanfattas till en tid av mycket känslor av olika slag. Årsdagen sedan jag och exet flyttade isär har gått förbi. Tänka sig! Detta känns bara skönt att tänka på. Förvisso var det inte en positiv tid just de veckorna när han höll på att flytta sitt pick och pack pga att han betedde sig rätt illa just då. Gissningen som människor jag pratade med vid denna tid hade var att det berodde på att han förmodligen försökte ge igen lite. Att det var pga stukad självkänsla. Själv vet jag inte vad jag ska gissa. Jag tycker det är märkligt att ge igen när den andra parten bara gett upp för att man inte kunnat leva vidare med de problem som funnits. Hade haft förståelse för vilja att ge igen ifall jag gått iväg och varit otrogen, valt någon annan eller bara gjort slut på ett förhållande som känts jättebra. Men på det sättet var det ju inte. Vi hade problem helt enkelt som vi bägge mådde dåligt av. Vissa var mer problem för min del än för hans. Exempelvis hans beteende mot barnen som inte kändes bra för mig. Men det diskuterades massor, och han kände mycket väl till vilket stort problem det var för mig. Likadant fanns det ett dåligt val han gjorde i slutet av förhållandet som blev själva droppen som fick bägaren att rinna över. Det valet får helt enkelt stå för honom. Det var ett sådant typ av beteende som jag helt enkelt inte kände/känner acceptabelt av den person jag älskar och lever med. Alla har vi våra gränser för vad vi finner acceptabelt. Alla lär vi andra hur vi vill bli behandlade, och det där var inte något jag fann mig i, och sårade mig enormt mycket. Hur som haver. Jag ångrar mig inte ett uns att jag gjorde det valet. Jag borde gjort det mycket tidigare.
Utöver den positiva känslan av att ett år redan gått och att jag mår väldigt bra på just den fronten, så har dessutom exet rest iväg på en längre affärsresa. Såååå skönt! Varför då kanske man undrar. Jo därför att jag helt enkelt har rätt svårt för att orka med honom just nu. Han ringer titt som tätt, och vill träffa oss (mig och ibland barnen) rätt ofta, och jag har helt enkelt bara så svårt att stå ut. Jag vill gärna ha kontakt fortfarande. Men inte alls i närheten av så mycket som han vill ha. Jag ringer aldrig numera. Hinner ju aldrig någonsin uppstå ett sådant behov från min sida. Skulle minst sagt behöva vara ifrån honom på alla sätt och vis i åtminstone några veckor innan det finns en chans att ett behov skulle uppstå hos mig att vilja prata en stund med honom. Och så lång tid dröjer det aldrig. Vi är helt enkelt på så olika nivåer där jag lämnat allt det där bakom mig i mycket högre grad än han. Mitt behov av honom är helt enkelt väldigt litet, och jag kan aldrig känna igen mig det minsta när han uttrycker att han saknat mig, eller tycker det är roligt att prata. Det känns liksom bara påfrestande just nu. Så jag är lycklig över att han är iväg. Han kunde jättegärna få vara borta flera månader i sträck. Men nog om det nu. Känns ju lite taskigt att säga allt det där. Men jag kan inte hjälpa att vi har så olika känslor för varann.
Nog om det.
Det jobbiga som varit under perioden är en hemsk ångest och vånda över att jag inte hittar jobb. Har varit många sömnlösa nätter, trots att jag är en sådan människa som ytterst sällan får problem med sömnen som följd av mitt mående. Så det har varit en väldigt jobbig tid på det området. Mycket tårar och oro. Har inte ens orkat skriva om det. Tillslut fick jag lite panik över mitt mående och har försökt ta ett krafttag för att inte dras ner i depression. Måste bygga upp ett nytt hopp och tro om att lyckas hitta något jobb. Måste bygga upp mig själv så jag kan och vågar tro på mig själv, annars blir det nog kört. Så jag tröskar nu en massa psykologiska böcker och har börjat med självhypnos av olika slag. Måste svänga runt den onda cirkeln så den byts till en god cirkel igen, och det känns väl som att jag åtminstone vänt den onda trenden jag påbörjat.
Och just det. En sak till som definitivt var utmärkande för denna perod och som inte får glömmas. Det har varit en period med sjukt mycket snö och skottande, och ny snö och skottande, och värk i rygg och armar, ny snö och skottande och så vidare. Och nu kan jag verkligen säga att jag för ett bra tag sedan kom till den punkten att jag faktiskt önskar bort snön. Fram för våren!!! Jag orkar snart inte mer snö. Puh!!!
