Besvikelse
Telefonsamtal med PV, och besvikelse. Han är hemma och gör....ingenting. Varför är han där då? Jag blev så lessen, men klarar inte av att säga vad jag känner. Det tog bara tvärstopp. Orkade knappt prata. Sa att jag behövde sluta för att lägga barnen. Vilket jag förvisso behöver, men allra mest orkade jag inte prata. Han ville inte sluta telefonsamtalet så snabbt...men jag kunde inte fortsätta. Orkar inte låtsas. Är bara så lessen, men vad ska jag säga. Gnälla över att han är där? Då kommer han väl säkert börja vara här mer, men utan att jag känner att han vill det. Så vill jag ju inte ha det. Jag vill ju att han ska vilja vara här. Precis som han ville vara här förut.
För bara några dagar sedan konstaterade han i telefon att han inte hade någon anledning att vara där, när han ändå inte får något gjort. Men varför är han där nu då? Jag förstår inte, och det driver mig bara till vansinne känner jag för varje dag som går. För varje gång detta upprepar sig. Och så var han här i helgen och verkade tycka det var jobbigt att åka härifrån! Likadant idag på telefon så längtade han till i morgon då han kommer hit igen! Jaha han behövde ju inte längta om han åkte hit istället...=/ Vid sådana kommentarer känner jag nästan raggen resa sig. För det känns som tomma ord, när han inte på något vis behöver sitta och längta. Han har ju valt att inte vara här. Alltså kan han väl inte mena någonting med de där orden. Det är ju bara att åka!
Till saken är att hans jobb ligger närmre mitt hem än hans eget. Sisådär 2 mil närmre. Alltså ser jag ingen anledning överhuvudtaget till varför han skulle åka hem istället. Why? Det enda som kvarstår är sådana anledningar som jag rabblade upp i ett tidigare inlägg. Detta. Så vilken är det? Har han någon annan.....har han tröttnat....vill han inte träffa mig....vill han vara själv..... VAD?!! Men varför säger han och visar han då det han gör. Varför hade han så bråttom tidigare till att flytta ihop. Varför tittade han på hus hemma hos mig i helgen då, på sitt eget initiativ?
Jag förstår inte. It drives me crazy! Känner mig så lessen och trött på det här nu att jag bara har lust att avsluta. Det är som om jag vore en älskarinna, som bara sitter och väntar och får ta småsmulorna. När det passar honom. Och då ska man vara uppåt och glad för den lilla tid man får. Fast detta är nästan värre.... Om jag varit en älskarinna hade det åtminstone funnits en förklaring till varför mannen inte kan när han inte kan, medans det i detta fall inte finns någon förklaring alls. Han kan likaväl bo här. Ja faktumet är att det vore långt enklare för honom!
Nej....nu ska jag gå och gråta vidare. Och imorgon, eller kanske redan inatt, kommer jag säkert ångra att jag skrev detta. Jag älskar ju honom! Men fy vad kärleken känns jobbig just nu...
Jag är inte rätt person att ge dig råd, men... en tanke bara...
Det händer ganska ofta att jag liskom går omkring och fantiserar ihop en massa saker, ger min man tankar och känslor som han aldrig haft/känt. Jag inbillar mig och till slut så har jag gått omkring och funderat så länge att jag tror på allt det där och minsta lilla sak han gör blir ett bevis för att jag har rätt. Förstår du hur jag menar?
Men hos oss går det så ett tag och sedan brister allt och vi pratar. Har du provat att berätta exakt vad du känner? För någonstans verkar det som om du behövde tala om för honom exakt det du skriver här...
Samtidgt så... kan det vara så att han kanske bara behöver mer tid, eller en ordentlig knuff i rätt riktning, eller ett ultimatum... Men allt det där är ju bara svammel från mig ,)
Kram
Jag förstår precis vad du menar, och jag har nog mycket riktigt lätt för att göra så. Nu är jag också en ganska konflikträdd människa, och känner även när det gäller denna problematik att det lätt kan bli fel om jag ifrågasätter, för då kanske han börja bo här mer, men av fel anledning sas. Trots detta har jag ändå vid några få tillfällen då vi pratat igenom olika känsliga saker, ändå tagit upp vissa av dessa delar. Jag har bland annat sagt att jag mår dåligt över att det inte händer något med oss. Att vi står still. Och även att jag haft vissa tankar och oro kring varför han bor där så ofta. Men det enda han då gjort är att säga hur mycket han älskar mig, sedan har inget mer hänt.
Vet inte varför han inte gjort mer, om det är för att han inte förstår hurpass dåligt jag verkligen mår över det, eller om han inte vill...
Just det där med mer tid har jag också tänkt ofta under hösten att han kanske behöver, precis som jag behövde i våras när han började prata om flytt. Men nu har det gått ett antal månader sedan dess, och någonstans känner man att det behöver börja hända någonting. Framförallt när man känner att det bara försämras hela tiden. Behöver han ännu mer tid börjar man ju undra om det inte vore bättre att ta en break...
Tack för lite input. Och det var definitivt inte bara svammel ;).
