Trevliga och otrevliga människor
Åkte mycket motvilligt iväg till "den där" sysselsättningen igår som jag satt igång med bara för pojkvännens skull. Skrev om det här. Motvilligheten låg dock inte i ointresse, utan pga mycket stress på sistone, och stort behov av att få vara hemma mer. Lektionen gick bra. Det som var mer minnesvärt var det som sades i samband med den. Kortfattat var det så att ett samtal med läraren ledde till att både läraren och en elev som stod och hörde på, uttryckte att de tyckte att jag var duktig på detta, och att det gick väldigt bra för mig. Detta framkom helt spontant utan att jag frågat eller sagt något om det. Det var närmast så jag ville börja lipa efteråt. Ja det gjorde jag ärligt talat i bilen hem sedan, Efter historien med min pojkvän där jag kommit att känna mig så värdelös och otillräcklig på detta, så har självförtroendet fått sig en ordenlig törn och gett sig till känna även på dessa lektioner. Har därför fått en ständig rädsla för att andra ska tycka jag är dålig. Så dessa ord som sades kändes otroligt stärkande och glädjande att höra. Har nästan fått tankar om att sluta eftersom det ändå kändes som det gick så dåligt. Men efter detta återkom ändå viljan att fortsätta. Måste bara försöka komma förbi det PV (exet) tidigare också sagt. Även om han efter den tidigare händelsen har ändrat lite på det som sagts, så går det aldrig att få ogjort. Det gör fortfarande väldigt ont. Lättare kanske sedan när vi gått isär. Skulle vi fortsatt skulle det däremot bli väldigt svårt att inte tänka på det vid olika tillfällen. Skulle ständigt ha ifrågasatt i mina tankar att han inte känner att jag "duger" för honom. Att jag inte är bra nog. Att han hellre "gör" detta med någon annan.
Senare på kvällen var det en annan sorts människa jag mötte. Under senaste tiden har det känts som att jag kanske behövde ta ett litet samtal med PV (exet). Samtalet skulle gälla hans sökande av bostad, eller mer specifikt hans krav på den bostad han söker efter. Rädslan hade uppkommit att detta kanske skulle bli enormt utdraget, eftersom kraven var som de var. Ämnet är känsligt. Självfallet vill vi bägge att han ska bli nöjd med sin bostad, men samtidigt är det ett läge där det inte direkt finns tid att leta drömbostad. Att ligga i en separation är påfrestande på många sätt. Man står i ett ingenmansland, där man varken kan vidare eller stå kvar. Det blir bara som en väntan på att få ta nästa steg. Som att sitta i en väntesal och bara se tiden ticka på. Under tiden svajar känslorna. Man kämpar med ångest över att ha tagit fel beslut och imellanåt en känsla av att vilja backa allting. Låtsas som inget har hänt. Samtidigt som man andra stunder knappt kan vänta tills den dagen kommer då man ska dela sig och inte ens knappt vill se den andra partern mer. Därmed är det en tid som oftast känns tillräckligt påfrestande som den är, utan att det ska behöva dras ut mer än absolut nödvändigt i tid.
Tillslut tog jag mod till mig. Tog upp ämnet på ett så försiktigt sätt jag kunde. Han låtsades spela dum, och hävde grinigt ur sig rappa svar på sådant jag inte frågat om. Jag återtog tråden med en större tydlighet men fick samma griniga svar på det jag inte frågat om. Samma sak återupprepade sig igen och igen tills jag hade en sådan tydlighet att tom en treåring skulle förstå, men inte heller det gav något. När jag suttit en stund och försökt få detta tjuriga barn (som det kändes) att vilja ge ett normalt svar så tappade jag orken tillslut jag också. Kände att detta är ju bara sanslöst. Det går inte att föra ett samtal till denna vuxna man. Ämnet må vara känsligt, men det är även en känslig situation för mig med. Jag tycker också detta är jobbigt. Och nog måste det vara normalt att vilja veta dels hur bostadssökandet går för den separerade parten som letar bostad, samt ifrågasättanden om kraven som ställts på bostaden, under sådana omständigheter, är rimliga?!
Efter samtalet kände jag både ledsamhet och ilska. Ledsamhet för att jag trots allt dragit mig för att dra upp detta samtal ett bra tag, och när jag tillslut tagit mod till mig och fört fram det på ett så försiktigt sätt som jag kunde, så hjälpte det ändå inte. Ilska för att det gång på gång visat sig totalt omöjligt att ha normala samtal med den mannan. Har aldrig varit med om maken till person som kan vara så totalt oförstående. Det är många gånger jag undrat om han är rent korkad. Och viljan att förstå det man i olika stunder försöker föra fram, finns där definitivt inte. Han besvärar sig helt enkelt inte med att försöka förstå. I detta fall inte ens något som går att beskylla på att det inte gick att förstå.
Så igår var det en sådan kväll när jag bara önskade han kunde försvinna. Dunsta. Dra dit pepparn växer. =(
Låg sömnlös en lång tid. Glad för att det finns snälla och trevliga människor trots allt, men lessen och arg över den griniga och otrevliga människa som levde i mitt eget hem.
Undrar hur det går ikväll. Planen och tanken som jag haft om att laga lite extra god mat ikväll, kändes inte alls lika angenäm igår kväll. Hann tänka att det är lika bra jag går och slänger den inhandlade fläskfilén i frysen, för lusten att anstränga sig och bjuda honom på något gott hade totalt förstörts.
