Mitt liv här och nu...

Tänk om du någon gång kunde stå på min sida. Någon gång tycka och visa att jag gjorde något bra. Någon gång stärka mig. Men istället väljer du andra sidan, och ställer dig emot mig. Och betonar vad som är fel, istället för bra.

Under min frånvaro var jag på resa. Ett firande. Inga förväntningar från min sida, mer än just vad jag kände till, ett firande. Besvikelse kände jag därför egentligen inte heller. Eller det var vad jag trodde, tills tårarna kom i duschen, för det där som uteblev. Det där som jag hade tänkt på, även om jag samtidigt visste att det inte skulle hända. Då skulle jag ha blivit mäkta förvånad. Alltså var det bara ungefär som jag trott att det skulle bli. Varken bättre eller sämre. Det är bara just den där besvikelsen som sitter kvar som en tagg, över det där jag gått och tänkt på, hoppats på, även om jag kommit till slutsatsen att det som betyder mycket för mig, inte verkar betyda något alls för honom. Det hade annars varit perfekt timing, vilket gör att jag blir extra ledsen. Jag vill annars inte ha för bråttom, men inte gå får långsamt fram heller. Känns det rätt vill jag vandra vidare, tillsammans, och känns det inte rätt kan vi lika gärna gå åt varsitt håll. Nu står vi istället still.

Tankarna har inte velat släppa kring besvikelsen. Oron har börjat växa kring att det kanske bara kommer fortsätta såhär. Med att hans behov inte finns där, över det som jag behöver. Istället verkar han längta till andra steg, som för mig känns som sådant som kommer långt senare. Förvisso förståelse för hans längtan, men varför inte vilja till att gå ett steg i taget. Är det rädsla? Ovilja kring att binda sig, och bli upptagen? Men ändå är han inte rädd för sådant som binder mycket mer...

Jag blir förbryllad, och lessen. Jag trodde annat om honom kring detta från början. Åtminstone i relation med mig, efter det han då sade. Dumt förstås att tänka på vad som sägs i början. Kanske rena missuppfattningen också.

Jag undrar.....vad gör man med besvikelse. Andra män har på ett annat sätt tidigare visat uppskattning kring detta, och stolthet över att få göra min till sin. Just nu känns de därför högre i mina tankar än vad han gör. Med detta menar jag dock inte att allt med dom var bättre. Inte alls.  Jag känner bara som en djup vördnad över deras känslor för mig och vad de ville ge och dela med mig, vilket på många sätt då som reaktion inte bara gjorde mig glad, utan även förstärkte mina känslor för dom. Nu har det blivit motsatt reaktion...

Nej det är sent och ingen idé att sitta och älta. Det kommer inte hända ändå, hufr perfekt det än vore. Han är inte sådan. Tyvärr.

Ett antal dagar av sjuka barn, tidsomställning och ledighet, har gjort att jag blivit seg. Svårt att komma igång. Svårt att göra det där man måste. Tankarna  driver bara iväg på annat. På tidigare dagar, tidigare stunder, framtiden och andra människor. 

Det är så mycket jag önskar hände. I mitt förhållande, med min arbetssituation, med barnen, med boendet, med kompisar, med hälsa och träning. Ja alla de där viktiga sakerna i ens liv. Så mycket jag önskar. Så mycket jag inte är tillfredsställd med. Hur kommer man dit man vill? Många saker är man inte ensam att bestämma om, därmed är det inte bara att göra det man vill.

Just nu är det mesta stillastående i mitt liv. Det händer inte någonting. Det känns som att sitta fast i ett gyttjehål. Man  trampar och trampar för att komma loss. För att få till en förändring. Men man kommer ingenstans, eller så lyckas man komma ännu längre ner med någon fot. Det är frustrerande. Så enormt frustrerande. Samtidigt finns det saker jag är glad över. Allt är ju inte bara svart. Jag är glad och tacksam över mina barn. Jag är glad och tacksam för min kille. Jag är glad och tacksam för det hus jag lever i. Jag är glad och tacksam över mina goda grannar, för mina barns lekkamrater osv osv. Det finns egentligen mycket jag är tacksam över. Tur det! Men det tar inte bort den frustration jag känner på andra områden. De där områden jag känner mig färdig att ställa mig upp och bara skrika rätt ut över snart.

Låt det hända något positivt  på dessa områden snart!

Sitter och funderar. När man fått dåliga erfarenheter, riktigt dåliga, blir man då förändrad för alltid? Kommer det alltid att ligga och spöka? Tänker närmast på dåliga erfarenheter ifrån förhållanden, men gäller även livet i övrigt.

Har funderat på detta många gånger då jag varit med om ett förhållande som ledde till så extremt mycket besvikelser, och så mycket sorg, så det inte finns ord för det. Lögner, otrohet och svek var bara några utav bitarna. Innan detta förhållande hade jag inga erfarenheter av sådant. Inte efter heller. 

Efter det förhållandet finns de där, minnena. Även om det slutat att göra ont, märker jag att de finns i mig och påverkar mig. Trots att jag tycker mig ha tillit till min kille, så dyker dessa erfarenheter ständigt upp. När han är några timmar senare än vad han sagt att han ska bli, så dyker de där tankarna ofelbart upp. Träffar han någon annan? Gör han något dumt? Och sedan skam när han efter hemkomst berättat vad han gjort. Förvisso inget han fått lida för då jag hållit det helt för mig själv, och aldrig frågat ut honom, men ändå en skam för mig själv. En skam för att min tillit tappades. För att misstankarna fanns där. För de dumma tankarna.

Är jag förändrad för alltid? För alltid påverkad av det tidigare förhållandet? Blir lessen av den tanken, men kanske är det så. Nu finns inte full tillit till någon längre. En känsla som inte fanns förr, men nu finns.

Så mycket han förstört. Inte bara den tiden vi var tillsammans, utan även med brännmärken som kanske kommer vara endel av mig framöver. 

  

Besvikelsen ligger och lurar. Dålig karaktär som lett till sena kvällar, sömn på förmiddagar när jag borde gjort annat, och seghet som gjort att alltför lite blivit gjort. Skäms över mig själv. Gillar inte när det blir såhär. Avskyr det.

En tagg sitter där också, kring varför killen inte kommit ännu. Han bor fortfarande hemma hos sig. Förvisso ringande i telefon varje dag, och ett skickat sms igår om att han saknar mig, samt även ett gulligt vykort. Men fortfarande därborta. Inte får han något gjort där heller, förvisso mår han inte så bra, men ändå.... En tagg av olust gör att tankarna virvlar runt. Varför bor han kvar när han ändå inte gör något där. Är det för att han mått för dåligt för att flytta på sig. Eller är det för att han behövt en liten break från allt stök och bråk som blir med barn i huset. Eller är det något värre, som att se vad han har för känslor för mig. Eller för att han träffar någon annan. Tankarna går bara runt fortare och fortare från den ena möjligheten till den andra. Fullt medveten om att mycket av oron kommer från tidigare erfarenheter. Erfarenheter av lögner och bittra svek. Men det var inte han. Det var någon annan. Fullt medveten om detta, men likväl finns tankarna och oron där. Även besvikelsen kring att inte samma längtan verkar finnas från hans sida. Känslan sprider sig av att inte vara så betydelsefull. Att inte påverka tillräckligt. Därmed slår jag ner på mig själv och känner hur besvikelsen växer. Önskar jag vore på något annat sätt.

        

Igår visade älsklingen mig sitt fotoalbum. Det var kort alltifrån hans barndom fram tills digitalkameratidens början. Tänk att det fick plats i ett enda album.  

Jag har kommit att undra om han känner någon skam kring att visa sig från sin barndom. Vid ett tillfälle när vi var hemma hos honom och vi var inne i det "överblivna" rummet, så råkade jag få syn på några kort liggande i en hylla. Eftersom jag såg att det var kort ifrån några skolklasser, trodde jag det var kort som var okey för mig att glutta på. Förmodligen trodde jag fel för det märkets att han blev lite nervös och  irriterad när han såg vad jag tittade på. Som om jag hade rotat fram några känsliga kort ifrån någon undangömd låda. Så var det ju nu inte, utan de låg fullt synliga, och av den art de jag inte ansåg dom känsliga. Pga hans reaktion drog jag därefter slutsatsen att han kanske inte kände sig tillfreds med sig själv ifrån korten. Hans reaktion kändes i alla fall tråklig. Eftersom jag älskar honom så finner jag ju stort intresse av att få ta del av hans historia både till bild och berättelse. Jag blev också lite sårad av reaktionen då det fick mig att känna mig utestängd ifrån hans liv. Om han älskar mig som han säger, och vill dela sitt liv med mig, varför då gömma saker om det för mig. Det var min känsla. Självklart måste man kunna få ha vissa saker för sig själv. Allt behöver inte berättas och visas. Vissa saker kan ju tom vara dumt att berätta och visa. Men detta tyckte jag var lite märkligt, för det var inget speciellt med de korten på honom.

Resultatet av denna händelse blev i alla fall att jag blev fundersam, och bestämde mig för att aldrig mer titta på något kort om han inte bett mig.  Jag som annars brukar vara väldigt försiktig med att titta på saker hos andra, kanske tom mer med honom än andra då jag märkt att han har stor integritet. Trots det hade ändå denna enkla händelse tydligen varit över hans gräns.

Igår var tydligen stunden ändå inne för att han kände sig beredd att visa. Fotopärmen hade av hans eget initiativ tagits med ifrån hans hem till mig förra gången han var över, så när jag skulle gå och lägga mig kom han och lade sig bredvid mig i sängen och öppnade pärmen.

Hur beskriver man sina känslor. För mig var det stort att få se dessa kort. Jag känner nu bara ännu mer än förut hur starkt jag älskar honom. Det viktiga var inte om kort var fina eller fula, det viktiga var att se honom som han är med sina sämre och bättre sidor, och se lite av hans historia. När vi närmade oss slutet på pärmen dök det även upp kort från hans tidigare sambo. Den kvinna som han haft längst förhållande med. Jag har länge undrat hur hon ser ut. Tidigare har jag bara sett kort på hans senaste ex. Men hans sambo kändes mycket mer betydelsefull att få se, då de haft ett mycket längre förhållande. Min kille har frånsett detta förhållande nämligen inte haft några långa förhållanden. Vad det kommer sig av har jag ingen aning om, jag kan bara gissa när det gäller vad som varit problemet då tjejerna inte velat fortsätta.

Det kändes verkligen skönt att ha fått se korten, och väldigt skönt att också kunna konstatera att det inte gjorde det minsta ont att titta på hans exsambo.  Inte att jag förväntat mig det, jag brukar inte vara svartsjuk eller avundsjuk på ex. De är ju historia, och ärligt talat skulle det inte ha känts bättre att träffa någon som inte haft några tidigare partners. För de har ju trots allt hjälpt till att ge den partner man träffat den erfarenhet och mognad de inskaffat. Det fick mig däremot att fundera över exsambons känslor. Hon var tydligen väldigt svartsjuk på flera sätt, och klarade bland annat inte av att hennes kille skulle ha kort av tidigare partners. Lite märkligt kan jag tycka. För mig spelar det ingen som helst roll att han har kort kvar från andra. Snarare tycker jag det är kul att kunna få se hur de sett ut, och kul att få veta lite om dom. Självklart måste man få ha kvar sådana. Jag skulle för egen del bli rätt upprörd om någon bad mig kasta dom. Det skulle bli som att kasta mina minnen, eller bevisen från dom i alla fall. Och vad skulle man vinna på det, det som hänt har ju ändå hänt oavsett om korten är borta eller inte. Jag antar att det måste brista mycket i ens självkänsla när man inte klarar sådant.

Det märks att min kille har kvar mycket rester från hennes reaktioner. Han är ytterst försiktig när han berättar något om något ex, och han hade ett tydligt nervöst beteende när han vid ett tidiigare tillfälle råkade komma förbi korten av hans senaste ex.  Det var som han var beredd på att jag skulle slita skivan ur datorn och börja stampa på den. Jag hoppas han lär sig att slappna av och lita på mig. Jag är en annan, jag är inte hon. Jag mår inte dåligt av att höra om resor han gjort med andra och liknande intressanta detaljer. Jag mår inte heller dåligt av att han har kort på sina ex, eller se några av dessa. Han borde nog snart ha lärt sig det också med tanke på att det till och med har hänt att jag frågat om rent sexuella erfarenheter. Har han gjort si eller så någon gång, och sedan skratt ifrån min sida när han blygt och nervöst berättat att han kanske har det.  Det stör mig helt enkelt inte alls att prata om eller tänka på vad han kan ha gjort med andra. Sedan finns det självklart gränser. Det gör det väl alltid. Jag skulle exempelvis aldrig fråga vem som varit den bästa i sängen, eller annat som det skulle kunna finnas risk för att man blir sårad över. Sådant får komma från honom själv i sådant fall, och då förhoppningsvis bara när det är något positivt att säga. Jag känner mig också så pass avslappnad över mig själv rent sexuellt att jag inte känner något behov av att kolla hur jag ligger till i förhållande mot någon annan.

Det känns skönt att man inte har några problem med ens partners förflutna. Det måste vara väldigt jobbig att gå och bära på sådant. Inte sagt att all typ av avundsjuka och svartsjuka skulle vara dålig. För min personliga del tycker jag snarare att det kan vara sunt att det finns lite av det i alla fall. Men när det går för långt, kan det knappast vara roligt för en själv heller.

Det är mina tankar.  

I  väntan på kärestans ankomst efter sin resa har jag varit och gjort en inhandling. Hade även tänkt städa upp härhemma där det på sistone kommit att se ut som en bombnedslag. Men frågan är om tiden och orken räcker till. Oftast vill man så mycket mer än vad som är möjligt. Hade önskat att hemmet hade varit i topp, barnen lugnt sussande i sina sängar och att han skulle se mig som han gjorde de första gångerna. Precis sådär perfekt ni vet som i Ajax-reklam och de där andra. Hemmet skinande rent, frun och barnen likaså. Men jag får inse att det nog knappast blir så, frånsett i min fantasi där tiden, orken och möjligheterna alltid är obegränsade.

Längtar så efter älsklingen, efter hans kramar, hans kyssar, att få andas in hans doft och ha honom nära.  Tyvärr är det dessvärre inte rätt tid för att komma fullt så nära som jag önskar , men får nöja mig med det som kan bli. Önskar och hoppas han skulle känna lika mycket som mig.

Mitt i mina uppspelta känslor kring kärestans ankomst, så fick jag dessvärre annat som lade sordi på känslorna en smula. I affären stötte jag på en bekant. En bekant som jag ifrån allra första stund intuitivt känt att jag inte är uppskattad av. Det gör mig lessen av någon anledning. Jag har varit trevlig, och försökt visat intresse, så jag har svårt att förstå hennes tydligt visade ogillande. Inte att hon direkt är otrevlig, men det var med nöd och näppe hon frampressade ett hej när hon mötte min blick.  Minen till denna gick inte att ta miste på, jag var helt tydligt inte någon hon upplevde som en trevlig bekant.  Det sårar. Kanske har vi inte så mycket gemensamt, mer än antalet barn och ålder på dessa. Men varför så snabbt dömma ut någon som ointressant. Själv tycker jag inte direkt illa om människor såvida de inte är ohyfsade och otrevliga. Sedan är det självfallet så att man tycker mer eller mindre om människor beorende på hur personkemin stämmer överens och hur mycket man har gemensamt. Men att direkt känna att någon med ganska uppenbar tydlighet visar att man inte är uppskattad, från någon som man enbart försökt varit trevlig emot, det gör mig både konfunderad och lessen.  Vad har jag gjort för fel? Eller handlar de om något helt annat...

Projekt på hemmaplan och resor har gjort att tiden inte hunnits med till att även vikas till skrivande. Inte att det är av någon större vikt att det skrivs här, men kan ju vara kul att ha något att gå tillbaks till. Även att få skriva av sig lite. Ibland kommer det stunder då behovet är stort. Men ofta är det mycket som står i ivägen för att kunna sätta sig. Så det får skjutas på och skjutas på, tills det blir bortglömt vad det var som skulle skrivas om.

Mycket är på gång just nu. Sådant som får mig att ligga grubblande på kvällarna. Två hem ska kanske bli ett tillslut. Förvisso något vi varit på gång med länge nu, och i praktiken är det ju egentligen bara ett hem sedan flera månader tillbaks. Men ändå känns det som ett stort steg, att två hem eventuellt ska säljas för att bli till ett gemensamt nytt. Det blir utan återvändo. Visst det går att bryta upp om det skulle vilja sig illa, men till ett mycket högre pris, priset av att ha förlorat de hem vi hade. Det märks verkligen stor skillnad nu, från hur det var när man var yngre. När inga barn fanns. Då fanns ingen sorg över att förlora sitt hem.  Den enda farhågan som fanns var kring att rent praktiskt behöva släpa iväg sitt bohag återigen till ett nytt hem ifall det inte gick vägen, och att det rent känslomässigt skulle bli jobbigt. Men nu...nu känns det verkligen i magen. Ifall det inte skulle gå vägen nu, så skulle barnen ha dragits upp förgäves, och ett hem som varit perfekt på många sätt, med bra grannar, nära till kompisar, nära till skola, nära till barnens pappa osv. Det känns verkligen oroande att göra detta steg, och jag vet inte om jag vågar ännu. Är jag beredd? Tänk om man inte heller blir nöjd med det nya huset och omgivningen. Det finns ju många bitar som är sämre där, men även bättre. Det blir så svårt att välja därför. Killen är fullt upptagen av att fundera på vad vi är beredda att lägga. Men jag är helt upptagen av att fundera på om jag överhuvudtaget vill dit. Är jag beredd? Är det huset det rätta? Kan jag stå ut med de sämre bitarna? Jag känner mig så stressad på att ett beslut snart måste fram. Men samtidigt längtar jag efter ett ordentligt gemensamt hem. Att äntligen kunna få slå ihop oss. Att äntligen komma bort från resorna fram och tillbaks till hans hem, oron kring det och det extrajobb som det medfört. Måste bara besluta mig. Har vi hittat rätt hem, eller ska sökandet fortsätta...

                                    

Många gånger slås jag över hur överraskande livet imellanåt kan vara. På både gott och ont ska kanske tilläggas. En sådan radikal vändning tog mitt liv när jag träffade min pojkvän. Från att ha gett upp om att någonsin träffa någon som det skulle kännas rätt med, så gjorde jag ändå helt plötsligt det . Det känns fortfarande än idag, x antal månader senare, som jag drömmer. Och det märkliga är att han fanns så nära, men ändå så långt bort. Att jag inte träffade honom tidigare berodde dessutom bara på mig. Jag undrar vad som skulle hänt om vi gjort det. Men samtidigt så var det nog bäst som skedde även om det blev sent i livet, annars hade inte min minsting funnits till, och risken hade funnits att det inte hade lett till ett förhållande om vi träffats tidigare,  eller att det inte haft samma möjligheter till att hålla, iom att vi både utvecklats och mognat genom åren. Så det kanske trots allt finns någon slags mening med allt, även om jag under mina singelperioder hade svårt att tro det. Det kändes som att det bara var alla andra som hittade någon. Inte för att jag främst haft svårt att hitta någon, men för att jag främst haft svårt att hitta rätt. Det har kändes som en närmast omöjlig ekvation att hitta någon som man själv skulle få starka och ihållande känslor för, samtidigt som han skulle få det i mig, samtidigt som vi dessutom ska passa och fungera bra ihop. Hur skulle det gå till minns jag att jag tänkte med resignation.  Men det gick. Can´t believe it! Mina tankar om detta med ödet eller vad man nu tror på, har verkligen ändrats till att jag nu känner att det verkar finnas en mening med allt. Och att det finns någon för alla.. Det jobbiga är bara att det kan komma långt senare än man tänkt och önskat. 

Älskar dig min kära pojkvän!!!