Mitt liv här och nu...

Sista tiden har varit en pärs. Under helgen fick alla planer ställas in då jag mådde alltför dåligt för att klara av något. Förvisso skönt att slippa sonens fotboll. Kan inte hjälpa det men det är ju bara så tråkigt så att klockorna stannar. Möjligtvis kan det vara någorlunda uthärdligt och tom lite mysigt på sommaren om det är fint vackert väder, härlig värme, en vettig tid på dygnet, och då dottern sitter skötsamt intill. Men att få allt det där att stämma är ytterst sällsynt. Så det var en himla trist helg. Inte ens laga mat klarade jag av, utan istället fick jag beställa hem en pizza på lördagen som vi även åt av på söndagen. Yeh vad kul !   *not* Tiden tillbringades istället antingen vilandes i sängen eller försiktigt sittande vid datorn. Lugnt lugnt var allt tvunget att gå. Och gåendet i huset fick minimeras så mycket det gick, då det oftast fick göras dubbelvikt och med mycket mer magsmärtor än vid sittande tillstånd. Vet fortfarande inte orsaken till värken. Men tror inte längre det är mensvärk. För värken fortsatte även efter att mensen försvann. Dessutom finns det vissa bitar jag av ren genans uteslöt ur min beskrivning. Nämligen den att jag inte enbart hade ont i magen, utan även baken. Vilket jag tyckte var en allra högst udda kombination. Hur sjutton kan mensvärk göra ont i baken också. Låter ju hur knasigt som helst. Men när jag googlat lite såg jag att det inte var alltför ovanligt. Det är tydligen fler som har. Och det fanns olika sjukdomar med symptom som väldigt mycket liknade just mina. Önskar väl dock nästan att de inte gjort det. =/ Eller hur kul låter det att ha endometrios, eller ännu värre.....ändtarmscancer. Förstår att jag borde undersöka mig. Vet att jag även haft detta förr. Många gånger. Men inte alls såhär långa stunder. Inte i närheten. Tidigare har det bara varit 5-15 minuters-anfall. Och ganska sällan. Dock under många års tid. Men bortsett från att den där kolikkänslan som bakvärken fick mig att känna....ja jag förstår att det låter udda, som jag känner igen sen förr, bortsett detta så liknande inte anfallet alls det jag haft förr. Detta höll ju i så länge så jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Flera timmar. Dessutom fortsatte det ju komma, flera gånger under den ena dagen efter den andra.

Får faktiskt ren panik bara jag tänker på att befinna mig någon annanstans än hemma vid nästa menstillfälle. Vet inte hur jag ska hantera det. Visst jag borde undersöka mig. Måste verkligen det. Har tänkt det många gånger förr. Men undvikit det och undvikit det. År ut och år in. Lyckats förträngt problemet. Skrämmer livet ur mig att undersöka mig där. Rys Men nu när det blev så väldigt mycket värre....så känns det som jag närmast tvingas till det. Kan inte ha det som sist. Så min plan är att jag måste ta mod till mig att göra detta. Och jag ska också försöka skaffa medicin för att få mindre blödning. Tydligen ska det åtminstone lindra om det är endometrios. Och sådan medicin kanske jag borde haft ändå, med tanke på hur mycket blödning det ändå kan bli just den där "andra" dagen i mensperioden.

Så det är min plan. Får se om den håller.

Vet inte vad som hänt med bloggen. Men det här inlägget försökte jag publicera i fredags. Och det stod att det blev det också. Men likförbaskat låg det opublicerat nu. Så nu försöker jag igen....suck.


Idag har det varit riktigt vidrigt. Nog för att jag haft mensvärk förr. Ja i princip varje gång jag haft mens. Men det brukar inte vara värre än att det går att kurera med lite värktabletter. Har aldrig haft några större bekymmer med det. Idag hade det däremot inte tänkt vara så snällt. Det var värsta mensdagen i perioden. Och därmed ingen rolig dag att behöva åka till jobbet. Det gör mig alltid lite smått nervös att vara hemifrån på dagar då jag har kraftiga blödningar. Något som nog sitter i ända sedan den mens jag hade i grundskolan som var så kraftig så det knappt fanns något som stod emot. Vilket var så hemskt så jag alltid skolkade de värsta dagarna. Nu är det däremot så att bortsett från just denna enda dag i mensperipoden, så är resten av mängden som en fis i rymden. Det är som att någon slår på kranen just andra dagen för att sedan skruvas åt igen på tredje så att det bara droppar sedan. Ja på ett ungefär....

Nåväl. Det var somsagt min värsta mensdag och bara att åka precis som vanligt. Hade förvisso värk i morse, och har t.om glömt om jag tog någon tablett redan då. Det är möjligt när jag tänker efter, men någon timme efter att jag kommit hit så var det som att någon osynlig hand tog tag om hela livmodern och började krama, skruva och slita.  Värken skruvades upp från ganska stabil men ändå överlevnadsbar, till att i ett nafs bli så vidrig så jag skakande om händerna fick försöka rycka fram tabletterna så fort jag kunde. Började med en treo då de brukar ha mer effekt på annan typ av värk hos mig. Sköljde snabbt ner och satt som en fiolsträng och spände mig på min kontorsstol, väntandes på att det skulle ge effekt, och höll i skrivbordskanten så fingrarna närmast vitnade. Men inget hände. Minutrarna tickade så plågsamt långsamt så jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Var stört omöjligt att koncentrera sig på någon arbetsuppgift. Efter en stund då jag insåg att treon inte gav den effekt som den behövde ge, så svepte jag även ner en ibumetin. Den kombinationen brukar jag köra med när jag har huvudvärk som inte vill ge med sig. Men det var totalt kört. Trots två olika värktabletter satt jag ändå stel som en pinne, och andades stötigt då det gjorde något så abnormt ont. Frös så jag hackade tänder, vilket är helt galet med tanke på hur varmt mitt rum är med det extraelement jag fått insatt pga min frusenenhet. Har rätt säkert 26-28 grader i mitt rum. Alltihop var så otroligt vidrigt så jag var på vippen att börja grina trots att jag insåg det meningslösa i det. Men det var bara så outhärdligt. Visste inte vart jag skulle ta vägen och ville bara bort bort bort ...., bort från människor som kunde dyka upp närsomhelst i dörren, hem till min säng med mina täcken och filtar och tysthet och ensamhet. Där jag hade kunnat grina och skrika bäst jag ville.

Först efter några fasansfulla timmar lättade det en aning så att jag återigen kunde börja våga röra mig runt på kontoret igen, men det här var verkligen en rysare. Vad är det som händer? Blir det mycket värre när man blir äldre eller vad är det här??!  Ska man behöva sjukskriva sig för att man har mens?? Jag kunde ju inte klara en knop i förmiddags under de där värsta värktimmarna. Jag kunde enbart sitta på min stol, hackande av köld trots extratröja på mig och trots varmt rumsklimat, och spänd som en fiol med händerna knipande om skrivbordskanten se hur minuterna och timmarna låååångsamt lades på varann. Riktiga helvetesminuter!! Vet inte hur jag ska våga jobba under den här mensdagen igen =(. Finns det ingen bättre värkmedicin?!?

Nu är det sen eftermiddag, och jag hade snart tänkt sticka ifrån jobbet. Lite tidigare idag eftersom jag fortfarande mår rätt dåligt. Fryser fortfarande även om det är några gram bättre. Men det värsta av allt är att jag som precis tänkte göra klart mig för hemfärd, återigen känner hur magvärken håller på att öka i styrka igen. Hjälp....hur ska jag ta mig härifrån! =(( Har ungefär 1 timmes bilfärd hem. Hur i helsingland ska det gå om det ska bli värre igen. Måste skynda mig. Har hävt i mig en ibumetin igen även fast jag egentligen tror att det är lite för snart efter föregående. Men vad fan gör man när man får panik!! Tror tom jag har feber....jag som inte har det oftare än vart 5:e år typ. Jaja. Usch...får se hur detta går. Nu måste jag bara ta mig hem!

Det har varit en turbulent tid på sistone. Både trevliga och jobbiga saker som hänt. Det började med att exsambon var hos mig på besök i veckan för att hämta saker, och då skulle lämnat tillbaks den garage & förrådsnyckel som han lånat och som jag utförligt förklarat i mail att jag ville ha tillbaks senast den dagen. Efter att han uträttat sitt ärende så drog han dessvärre lika snabbt och fräckt ifrån mig ändå trots att jag vid samma tillfälle påmint om att jag ville ha min nyckel, och med desperation tillslut då jag märkte att han var på väg att dra ändå även varnade om att jag då skulle bli tvungen att byta lås och att det i sådant fall var han som skulle få betala. Det enda han svarade på det var ett nonchalant och surt "gör det då!" innan han snabbt drog iväg med bilen med mig ståendes i strumplästen ute i snömodden. Jag var så förtvivlad, förbannad och tillintetgjord så jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Tog luren i hand direkt jag kom in men ångrade mig direkt. Tog istället mobilen i hand och började knappa in ett surt sms, innan jag ångrade det också och raderade. Och så där höll jag på flera gånger under kvällen utan att något blev ivägskickat utan bara bortraderade. Inget blev jag nöjd med. Ena sidan av mig ville bara skälla ut honom och be honom dra dit pepparn växer, medan andra sidan ville ta det lugnt och metodiskt i ett försök att inte göra allt ännu värre. Det var en riktigt riktigt jobbig kväll. En gigantisk huvudvärk satte in nästan omedelbart efter att han varit där, och som jag fått brottats med i flera dagar efteråt med flertal värktabletter. Jag var så förkrossad av att känna mig så överkörd att jag grinade mig igenom stor del av resten av kvällen. Tur i allt eländet är ändå den stöttning jag fick och har fått i samband med allt detta, av folk runtomkring mig. Vet inte vad jag tagit mig för annars.

Dagen efter fick jag ta itu med att byta lås då jag kände att det fick vara nog, och att det ju tydligen inte fanns någon annan utväg. Men fy vad mycket ångest alltihop gav mig, och vad jobbigt det kändes att behöva gå så långt. Skrev tillslut även ihop ett mail som jag slutligen skickade. Mailet innehöll ingen hämnd till honom för alla otrevliga och osanna saker han hävt ur sig mot mig eller sitt beteende med nyckeln, utan bara en förklaring om hur saker kändes för mig, att jag bytt låset och vad jag tyckte han skulle tänka på framöver i kontakten med mig. Mitt i natten vaknade jag av att något ringde. Trodde först det var väckarklockorna och började famla runt på allt möjligt som stod på nattugsbordet, innan jag grumlig i huvudet slutligen förstod att det var telefonen som ringde. Svarade och fick en mycket uppretad exsambo i örat som inte hade annat än en massa otrevligheter att häva ur sig. Återigen fick jag höra osanna och taskiga beskyllningar, som jag inte ens visste om jag skulle skratta eller gråta åt, och hotelser om att jag bara skulle veta hur han kan bli när han blir arg =(, Det hela avslutades med att han krävde att jag satte tillbaks de gamla låsen nästa dag och dängde sedan luren i örat på mig. Jag bara satt och skakade efteråt, och var närmast i chocktillstånd, och efter det var det förstås kört med nattsömnen för den natten.

På något sätt började ändå en liten vändning komma till under den där natten. Dels skickades några sms imellan oss under nattens gång där jag trots otrevligheter ändå fortsatte hålla mig sansad och till ämnet med nyckeln. Och på väg till jobbet på morgongen i bilen ringde han ett kortare samtal där han till och med tryckte in en liten kort ursäkt. Om den var menad eller ej vet jag däremot inte, då jag i mailet dagen innan sagt att jag allt tyckte han var skyldig mig en stor ursäkt för sitt beteende. Så kanske var det bara en ursäkt som gavs för att han visste att det krävdes för fortsatt samarbete.

Efter det var det några dagar av trevligare aktiviteter, och bara tillfälliga kontakter med exsambon. Han var fortsatt lite tråkig i tonen, men hade trots allt lugnat sig betydligt. De andra aktiviteterna gjorde också att jag fick en del annat och roligare att tänka på så jag inte blev helt neddragen i dysterhet. Hade bland annat en mycket trevlig lördagkväll hos vännen T som jag inte träffat på sjukt länge, och pratade bort flera timmar i hans mysiga hus. Hade mycket att gå igenom, även om vi förvisso mailat en del under årens gång, och där också dryftat lite om vad som hänt i våra liv. Kändes i alla fall så skönt att få tillbringa en kväll i lugn och ro från alla andra stormigheter och jobbigheter. Förvisso blev det inget melodifestivaltittande som vi planerat då hans tv-sändning bråkade, men det var ändå så jättetrevligt, härligt och mysigt att sitta där uppkrupen i hans soffa i var hörna, insvept i en filt och bara få prata i lugn och ro med en kär vän.=)  Och det behövdes nog som en stärkning inför hur söndagen sedan kom att bli...

På söndagen var tanken att vara hemma och pyssla med diverse saker som behövdes göras, eftersom jag varit hemma så liten tid under helgen. Men det mesta gick om intet då exsambon skickade ett malligt sms där han bara drev om den situation han tvingat in mig i på grund av nyckeln, vilket återigen satte igång en sms-diskussion och slutligen fick mig att brista i tårar när han senare ringde. Kände mig bara så fruktansvärt lessen över hur den man jag älskat, blivit älskad av och levt med helt plötsligt bara verkade vilja göra mig illa. Har så svårt för att förstå mig på sådant beteende då jag själv aldrig betett mig så mot tidigare partners. =(  Inte ens när jag haft fulla skäl att egentligen vara svinig tillbaks. Så dagen blev istället bara fylld av massa gråt, ledsamhet och kraftlöshet och stor ångest och vånda inför att behöva träffa honom senare på dagen då han skulle komma för att hämta saker. Skulle han lämna tillbaks pengarna för låsen, eller skulle det återigen sluta på samma sätt?

Tiden närmade sig men det hela slutade på ett helt annat sätt än jag kunnat ana. Jag hade försökt avtala att ifall han ordnade med pengarna för låsen, så skulle jag förbereda och ta fram de saker han ville ta med. Sagt och gjort så höll jag som vanligt min del av avtalet, men när han kom satte han bara igång med sitt bärande ut till bilen, och jag fick sitta med min vånda över att han kanske återigen bara skulle dra iväg med bilen sedan när han var klar, utan att stå för sin del av avtalet. Nu blev det turligt nog inte så. Istället hände något jag verkligen inte förväntat eller trott skulle hända. Efter att allt var utlastat kom han in och gråtfärdig bad mig så mycket om ursäkt för den nonchalans han uppvisat på sistone. Jag blev ganska tagen, då det varit det sista jag förväntat mig höra. Samtidigt kände jag mig fortfarande så enormt nedslagen, sorgsen och totalt dränerad på energi efter de senaste dagarnas ledsamheter, så jag stod bara som fastnaglad i marken utan att kunna gå fram och bemöta hans uppenbart menade ursäkt med någon form av kram eller liknande för att visa min välvilja. Vill ju verkligen kunna vara vänner, men det sorgsna känsloläge jag hamnat i av att ha känt mig så trampad på, gjorde att jag samtidigt inte ville komma nära. Istället tog han det initiativet. Och det som följdes efter det var väl om möjligt ännu mer oväntat och kändes väldigt dubbelt ifrån min sida. Jag klarar inte riktigt av att hoppa från ena sinnestämningen till nästa hur plötsligt som helst. Så de kyssar som följdes efter säkert minst någon timmes kramande, kändes inte helt rätt, och ännu mindre det som han efter länge försökte styra oss till. Där satte jag däremot stopp, då det bara inte kändes rätt med de kaotiska känslor jag hade.  

Just det där beteendet tycker jag är rätt knepigt. Det har även tidigare hänt med denna man att han ibland har kunnat betett sig rätt illa, och när han sedan bett om ursäkt så är det som att han förväntat sig att allt ska vara borttrollat direkt efteråt som i en fingerknäppning bara på grund av en ursäkt eller ett förlåt. Men riktigt så enkelt är det åtminstone inte för mig. Har jag blivit tillräckligt lessen och besviken på någons beteende så kan det ta ett bra tag innan jag återfår fotfästet igen och fullt ut kan och vill vara nära igen. Men då har det hänt att han blivit sur och tyckt att han ju bett om ursäkt, vad mer kan han göra. =/  Men för min del är det så att det kan ta ett bra tag innan jag ordenligt kan lägga bakom mig vad han gjort. Och ibland räcker det kanske inte heller bara med en enkel ursäkt, utan krävs kanske lite mer...som att han måste arbeta lite mer på att återvinna mitt förtroende igen. Allt förstås beroende på vad som skett. Men det är lite frustrerande just det där....att allt från hans sida förväntas vara bortglömt och förlåtet så snabbt. Fullt så enkelt är det inte, och framförallt kan det bli svårt att lita på en människa som så lätt kan svänga från ena ytterligheten till nästa. Jag drar mig lätt undan då och blir mer försiktigt eftersom jag inte vet vad jag kan förvänta mig från den andra. Och det gäller oavsett om det är partners, vänner eller arbetskamrater. Jag drar mig lätt undan från den typen av människor som är alltför ombytliga i humör och beteende. Jag känner inte att jag kan lita på dom som är så. Så även om jag är lättad över den innerliga ursäkt han ändå verkade ge, så var det ändå väldigt dubbla känslor med att komma honom så nära så snabbt. Kramarna var väl en sak, men kyssarna kändes som lite för mycket. Åtminstone just då.

Pengarna fick jag för övrigt senare. Så nu är slutligen den saken avklarad. Men fy vad det frestat på. =/ Undrar om jag någonsin mer kommer att våga låna ut en nyckel till någon efter allt detta...=/

Så det har varit några riktigt känslomässigt turbulenta dagar. Har känt mig totalt dödsslut efter detta, trots att jag försökt få normalt antal timmars nattsömn på nätterna efter att detta hänt. Det är som att all extraenergi är totalt borta, och att jag måste bygga upp ett nytt lager. Blir slutkörd för minsta lilla. Det är som att ha blivit överkörd av en ångvält. Så nu hoppas jag innerligt att det inte ska hända några mer otrevligheter, utan att livet kan få vara lite lugnare framöver. Och att jag återigen kan få må bra igen, för mitt humör har inte varit detsamma sedan detta hände, utan har plötsligt blivit totalt neddragen humörmässigt.

Har som ni kanske märker, vissa svårigheter med att kunna skriva. Det är jobb, och jobb och jobb, och under den lilla tid jag har här hemma så gäller det att få mat i sig, lägga barnen, och även sig själv så att man ska orka med nästa långa dag. Under den lilla tid jag på sistone också varit hemma är jag ytterst sällan ensam. PV är nästan alltid här. Livet har förändrats en hel del, vilket jag iof huvudsakligen är glad över. Många positiva bitar finns det, även om där även förstås finns några sämre. Till de sämre bitarna hör stressen, och att jag känner att jag inte har mycket till liv just nu, då det mesta handlar om att jobba, sova och äta. Bara en sådan sak som att hinna och orka handla är ett dilemma oftast, eller att tvätta, eller att städa, eller som senast....att betala räkningar. Samtidigt är det lite skönt att ha väldigt fullt upp så jag slipper tänka för mycket på de problemområden som trots allt finns.

Vad jag ville säga med detta är att det kan bli lite sporadiskt detta med skrivande. Ibland kanske det kommer gå lite längre tid, och ibland kanske det kommer bli tätare och fler inlägg. Det får tyvärr bli efter vilken tid och ork  jag har. Idag en av få dagar då jag för stunden är ensam hemma med sovande barn. Ska ansluta mig till dom också alldeles strax, för imorgon väntar som vanligt en lång och ihärdig dag.

Hoppas ni andra har det bra! =)

Jag imponeras verkligen över hur endel bloggare hinner, orkar med och har tid att skriva i sina bloggar varje dag, eller åtminstone ett antal gånger i veckan, vecka ut och vecka in. Får ni aldrig svackor? Själv har jag fått mina svackor imellanåt av flera skäl. Ibland är det för mycket annat att göra. Ibland begränsas jag också av rent praktiska skäl från att kunna blogga, pga att mitt bloggande och läsande av bloggvänner är hemligt för mina närstående. När jag då har andra människor runtomkring mig hela tiden, som jag har ibland, så blir det ju omöjligt att kunna blogga. Sedan har jag de där dagarna och perioderna då jag känner mig tom i skallen, och inte har något direkt att blogga om. Eller att jag mår sämre en period och inte känner att jag vill vräka ur mig det på bloggen. Eller så kan det vara stunder, eller som nu en längre period, då jag har varit sjuk, och har noll och ingen ork att blogga, eller något annat heller för den delen, utan är tvungen att mest bara ta hand om mig själv och det jag är så illa tvungen att göra.

Så ibland undrar jag verkligen hur det är för de bloggare som håller igång hela tiden. Är verkligen imponerad, och avundsjuk. Jag ville bli en sådan som skulle blogga ofta. Vet själv att det kan vara trist ibland när man periodvis har haft tid, och varit fästad vid någon blogg, och denne sedan plötsligt försvinner imellanåt. Man har ju närmast fått abstinens  av att inte kunna läsa hur det går för personen ! ;) Men trots att jag önskar att jag kunde hålla igång hela tiden, och i en jämn ström, på det sättet som endel andra gör, så är det inte så lätt att leva upp till. Hoppas ni förstår.

I söndags var jag fylld med ny energi, och fick en jättestor förhoppning om att den nya veckan äntligen kanske skulle vända på det tråkiga dödläge som har varit rent energimässigt. Men icke. Veckan har inte alls blivit som jag tänkt. Förvisso har det funnits andra höjdpunkter än just energimässigt, men kraften har inte återkommit som jag tycker den borde. Vet inte vad det beror på. Trött är bara förnamet på vad jag känner över mig själv och min orkeslöshet. Igår var det närmast omöjilgt att kunna ta sig för något. Efter varje liten småsak som jag tog mig för, så var jag tvungen att uppsöka sängen för en stunds vill eller sömn. Hopplöst läge. Hur långt kommer man då liksom. Nej just det...inte långt. Träningen ligger på is som tidigare.

Kanske kan dagens läge, ändå kanske ge en något större förhoppning, för idag har jag känt mig en aningens aningens bättre, och har till och med städat, trots att jag till och med hade kompisar till bägge barnen här samtidigt. Och nu tar jag igen mig lite inför bragden att orka att fixa lite gott inför kvällens melodifestival. Planen är en god kasslerrätt som jag inte lagat på säkert nåt år, och om orken finns,så hoppas jag även orka fixa någon god efterrätt till. Men det är orken som dessvärre får bestämma. Känner att jag behöver lyssna på kroppen.

Den senaste förkylningen har äntligen lite gradvis börjat släppa sitt benhårda grepp. Jag är inte täppt i näsan hela dan längre, utan bara vissa stunder, och inte lika fullständigt. Jag har inte ont i halsen längre. Jag har inte ont i kroppen längre, och jag har,  kors i taket, äntligen lite försiktigt börjat återfå litegrann av mina krafter. Inte fullt ut som jag hade förut. Men åtminstone lite mer än jag hade nyss. Åh så skönt! Får bara hoppas det fortsätter åt detta håll.

Var på dans i söndags. Skönt att komma ut en sväng. Skönt att träffa några fler än bara min lilla familj. Ännu mer skönt efter att man dessutom varit så instängd som man blivit under barnens sportlov, och min samtidiga sjuka. Nästan så man har känt att man behövt semester efter så mycket tid med barnen. De vet verkligen hur man kan driva mamma till vansinne ;).

Längtar ut och efter att få ta itu med mitt liv igen. Är så mycket jag vill göra, och så mycket som jag vill ha förändrat. Får hoppas att jag kan få börja göra det snart.

Lite sen summering, men men....

0 promenader.
0 träningar.

Tråkig sammanställning denna gång. Förvisso finns en vettig förklaring, och det är att jag har varit gräsligt förkyld. Har fått en ny omgång, som bara tog över efter den föregående. Har nog varit konstant kraftigt förkyld sedan strax före jul! Kan inte vara riktigt normalt detta...

Återigen en frånvarovecka. Har läst väldigt mycket. Och varit sjuk. Den ena kraftiga förkylningen efter den andra har tagit över min kropp. Har försökt att imellanåt tänka på att försöka stärka mitt immunförsvar med omega-3 och multivitamintabletter. Vet att det brukar hjälpa. Men det funkar bara några dagar, sedan glöms det bort igen. Förbannar mitt dåliga minne. Kom-ihåg-lappar går inte heller att sätta upp, för det skulle barnen dra ner snabbare än jag hinner blinka. Vet snart inte hur jag ska bära mig åt för att bli frisk. Känner mig instängd i min egen kropp. Vill bryta mig ur. Vill bli frisk, och orka saker och ting igen. Har känt mig så trött så länge nu. Och jag är evinnerligt trött på att vara trött, och evinnerligt trött på att vara deprimerad som jag blivit pga min trötthet och min sjuka kropp. En ond cirkel helt enkelt.

Har för övrigt fått ett nytt intresse också. Eller en ny fascination kanske man ska säga. Men jag tror jag väntar lite med att berätta vad. Får se om jag gör det senare. Har iallafall en mycket intressant sak som jag ska göra nästa vecka som har med detta att göra. Är mycket nyfiken!