Mitt liv här och nu...

En märklig sak som inträffat som följd av vår separation är hans plötsliga habegär och köpbenägenhet. Fån att ha varit relativt sparsam och inte visat något intresse av att vilja byta knappt några av hans gamla möbler, så ska han helt plötsligt köpa ny bil, ny bilstereo, nytt headset, ny tv, ny tvättmaskin, ny torktumlare, ny soffa, nya bokhyllor, nytt soffbord, nytt tvbord, ny byrå, ny dubbelsäng med tillbehör, ny dator. Detta bara vad jag snabbt kom ihåg. Jag bara baxnar. Till en början blev jag lite ledsen över hur han närmast verkade glad över den bostad han fått tag i och hur han ska göra iordning. Det tog ett antal dagar innan det slog mig. Kanske är det bara hans sätt att ha något annat att positivt att koncentrera sig på, och glädjas över än det faktum att vi ska gå isär. Och med det i åtanke kanske det blev en aningens mer förståeligt. Inte att det är konstigt att köpa nya saker. Det märkliga är bara att han nyligen när vi planerade vår egen ihopflyttning inte visade särskilt stort intresse av att göra sig av med det mesta av hans möbler, utan lade ner stor energi på att köra alla dessa viktiga möbler ett 20-tal mil bort till en släkting där han kunde ställa dom för förvaring tills vi skulle hitta något gemensamt att flytta till. Med alla dessa nya möbler kommer han få göra sig av med i stort sätt alla gamla, om han inte ska fortsätta förvara dom därborta tills.....ja närdå? 

Lite märkligt tycker jag det därför ändå är. Framförallt de stora proportioner hans köpande tagit sig. Och en aningens jobbigt är det med allt pratande om den ena prylen efter den andra. Undrar om han kommer bli lyckligare med dom...

Tiden har rusat vidare. Mycket att fixa innan jul, och därefter har sambons närhet i hemmet gjort det omöjligt att hinna skriva.

Jul och nyår gick över förväntan. Trodde ett tag det skulle köra sig med jul då det uppstod en besvärlig situation kring hur vi skulle ta oss till och från min familj. Senast vi var iväg var han så otrevlig mot barnen i bilen att jag omedelbart efteråt sa mig vägra åka med barnen i hans bil. När jag sa på julafton att jag inte vågade riskera att det hände en sådan sak igen, så hävde sambon snabbt ur sig att han isåfall kunde strunta i att följa med. Troligtvis trodde han det skulle ta skruv. Men då jag inte hade bett honom om att komma med utan bara sagt att han får om han vill eftersom jag visste att han inte hade mycket till firande på annat håll, och min avsky för att en liknande situation skulle hända igen var alltför stor, så sa jag att det var upp till honom. Jag vill i alla fall inte behöva vara med om något sådant igen. Tillslut löste det sig ganska enkelt genom att jag körde oss i min bil. Även om inte jag heller accepterar vad som helst från barnen, så har jag inte alls i närheten av lika kort stubin som honom, och hanterar oftast problemen på ett annat sätt.

Problemet löste sig i alla fall och det blev en bra jul och likaså nyårsafton, liksom övriga dagar där i mellan. Med detta menat att ingen dag helt igenom bestått av dispyter, även om där stundvis förekommit. Orken varierar verkligen, för det är det som det huvudsakligen hänger på åtminstone från min sida, hur pass jag orkar att undvika att säga min mening och hålla tyst. I mellan åt är det riktigt nervpåfrestande. Han har onekligen en handfull av rätt enerverande personlighetsdrag. Säkert tycker han jag är irriterande också. Så min strategi har blivit att alltmer försöka undvika för mycket samtal med honom. Mer påtagligt blir det dessutom då bägge är hemma under så pass lång period. Så ett ständigt flyende till tvättstuga, toalettbesök, diskning har följden blivit, vilket nog ger en större spändhet än man inser. Idag när han gav sig iväg på lite ärenden, har jag känt mig mer avspänd än på ett bra tag och när jag återigen hörde bilen komma så kom återigen samma spändhet och irritation tillbaks när några av de första saker jag hör då han kommit hem är beklagande över några få leksaker som den yngsta tydligen slängt på golvet.

Nåväl. Flytten närmar sig, vilket jag mestadels känner en lättnad inför. Inte själva flyttögonblicket i sig, men tiden efter. Förvisso inser jag att jag säkert kommer känna mig grymt ensam när väl den stunden är kommen, då jag sitter här ensam med barnen. Men samtidigt blir det inte bättre av att vara med någon som man mestadels börjat irritera sig på och undviker av rädsla för att man inte ska klara av att  hålla munnen inför. Troligtvis då bättre att vara avslappnad men utan förhållande.

Måndag den 8 december

Det dröjde inte förrän det jag befarat inträffade. Vi kom till resmålet, hittade en passande restaurang och högg in på den goda maten. Under tiden vi väntat hade han dragit upp ett samtalsämne som naturligtvis spårade ur. Eftersom det hänt så otaliga gånger att jag spelat med, låtsats hålla med honom, låtsats som att jag inte haft så mycket att säga och bytt samtalsämne så fort som möjligt...allt för att undvika

att det spårar ur, eftersom han aldrig vill ge sig förrän han vunnit över mig över mig till sin sida, så gjorde jag motsatsen denna gång. Jag stod upp för mina åsikter, och det klarade han inte av. Han kan aldrig visa någon respekt för de åsikter och känslor jag har kring saker. I detta fall hade jag även en hel del erfarenheter av det vi diskuterade, men det var ändå inget värt. Allt kring vad jag anser är bara fel enligt honom. Tillslut slutade han bara helt sonika att prata, så där satt vi tysta mot varann i våra olika tankar. Jag försökte några gånger att få allt på spår igen men det var totalt meningslöst. Han hade bestämt sig för att han tydligen inte brydde sig om att resan blev förstörd.  Usch vad less jag blev. Förbannade min dumhet med att fråga med honom. Hade varit klart bättre att åka själv. Ensamt förvisso men klart bättre med mitt egna trevliga ensamma sällskap, än ett sällskap som det blev sådär med. Eller så hade jag förvisso kunnat spela med i samtalet som så oändligt många gånger förr.  Men jag har funnit att det blivit allt svårare att hålla tyst om mina åsikter. Att behöva känna sig förintad som person. Som en nickedocka, som bara håller med fast jag inombords har helt andra åsikter.

Tillbaks på hotellrummet fortsatte jag att försöka få det på spår. Försökte få honom att förstå mina tankar och känslor också. Av någon anledning drog han då upp ämnet vem som hade det värst med vår separation. Hur han kom in på det ämnet begriper jag inte, och ännu mindre vad det finns för poäng med att mäta det. Inte heller går det att mäta då vi bara har våra vardera subjektiva känslor att gå på. Han hävdade dock bestämt och ganska hårdtonat att han hade det värst, eftersom han skiljer sig från både mig och barnen. Pust. Mjukt försökte jag förklara att det inte är någon tävling mellan oss, och att jag tror att vi bägge har det jobbigt på olika sätt. Han har det på ett sätt jobbigare eftersom han skiljer sig från tre personer och inte bara en. Medan jag på ett annat sätt har det jobbigare då jag av flera anledningar inte har kontakt med en enda vän för stunden. Några är tappade sedan länge, och några har jag inte kunnat träffa pga honom. Så kortfattat har jag mina barn medan han har sina vänner. Andra aspekter man kan titta på är hur man kan spendera den lediga tid man har efter när vi flyttat isär, där han utan barn har full frihet att spendera sin tid hur han vill, oavsett om detta innebär att tillbringa varje ledig tid på krogen, hemma hos vänner, i sin bostad, på kurser, träning, eller vad han nu vill och dessutom valet att vara med vännerna eller tillbringa tiden ensam. I motsats till hans situation kommer det finns väldigt ringa möjligheter för mig att välja min lediga tid (då menat tiden utanför arbetet), då jag är fastlåst med barnen den mesta tiden oavsett om jag tycker det är roligt eller inte. Sedan är det självklart så att jag älskar mina barn och att jag finner stor tröst i dom, och därmed givetvis gärna vill vara mycket med dom. Men i ärlighetens namn så är det samtidigt något som i allra högsta grad ändå blir väldigt kluvet vid tillfällen/perioder då jag mår dåligt och är deprimerad, då omhändertagandet av barnen samtidigt kräver enormt mycket och kan bli något som närmast kan kännas övermäktigt jobbigt vid tider när jag knappt orkar med mig själv. Så samtidigt som jag vill träffa dom, så kan det på samma gång bli väldigt jobbigt. Och det behov jag även kan känna av att träffa andra än bara barnen, finns det tyvärr små möjligheter att göra något med, då tiden utan barnen är kort, och jag då har så mycket jag samtidigt måste hinna med .

Nu har jag förvisso haft en del föreberedande tankar och planer på hur jag ska försöka göra när väl den dagen kommer då han har flyttat ut. Både för att kunna ha något att se fram emot för att mildra ledsamheten som jag känner nu under väntan på vår isärflyttning, och som en handlingsplan att kunna ta till när det kommer bli extra jobbigt. Men detta har jag även sett att han gjort. Bland annat på det sätt som han verkat bli närmast ivrig vid tittandet och pratandet om vissa av de bostäder han tittat på och satt igång funderingar på hur han ska möblera och ordna i sitt nya hem. Att ha mer tid för sina vänner är ju även något han länge längtat till och nu kommer få gott med tid till. Detta med frånvaron av barnen är även ett område jag tyvärr även är närmast övertygad om att han på samma gång kommer att känna sig lättad över att inte längre ha något delat ansvar och arbete med, vilket ligger bakom en stor del till vår separation. Nog för att jag förstår att en ny partner inte kan krävas att börja älska den andras barn. Men det sätt som han under vårt förhållande har beklagat deras sätt att bara vara barn på, och många av de jobb det finns med att ta hand om barn gör inte direkt att jag tror att han kommer att sitta och längta ihjäl sig efter dom, utan tvärtom troligtvis kommer bli lättad över att återigen ha en kontrollerande vardag och ordnat hem där inga störande moment ingår. Men nu har jag nog skrivit klart om det för det här tillfället i alla fall, innan för mycket bitterhet pyr ut. En bragd till mig själv från det där samtalsämnet vi hade, var i alla fall att jag knep käft om den lättnad jag trots allt är ganska övertygad om att han kommer känna när barnen inte finns att tas om hand längre. Lika bra att vara tyst om det, precis som med mycket annat jag blivit besviken med.

Resten av resan ,som ju egentligen skulle berätta om, blev ändå bra. Framåt morgonkvisten hade han ändå kurage nog att komma och krypa ner i min säng för att försöka bli sams igen. Eller om det var annat han hade i baktankarna....who knows (?)

Sams var vi iallafalll sedan resten av resan, även om det fanns stunder då jag retades av många av han sidor. Har uppmärksammat en sak hos mig själv under den här tiden sedan jag först gjorde slut, nämligen att jag retar mig på sidor hos honom i mycket högre grad än förr. Till viss del hade det förvisso ökat även i slutet av vårt förhållande, men nu är det som att det stigit 10 faldigt. Det är som att jag bara inte står ut längre med vissa sidor av honom, utan vill närmast bara skrika rätt ut när de visar sitt fula tryne. Som hans gnällighet som kan göra mig tokuppretad nuförtiden även om jag inte visar det till honom. Eller hans ständiga kommenterande om vissa saker som han absolut vill att jag ska lägga märke till, vilket kan leda till att han säger det ett antal gånger tills han får något svar, vilket oftast resulterar i att jag bara ger ett vilket-svar-som-helst tillslut enbart för att få tyst på det. Eller hans ständiga klaganden på det ena efter det andra. 

Ja jag har alltmer lagt märke till att han är riktig gnäll och klag människa. Hur kunde jag inte se det tidigare?  Eller gjorde jag det vid någon tidpunkt ? Måste börja rannsaka mig själv om det med.  

Idag, kl 12.50 torsdag den 4 dec.

Arbetslusten är inte som den ska, och koncentrationen borta. Tankarna går hela tiden till separationen, och känslor kring det och kring livet efter separation. Och även till julen och den ledighet jag tänkt att skänka mig och barnen då, samt en liten resa jag och Pv (exet) kommer att ha snart. Låter förmodligen rätt märkligt det där, att planera och åka på resa med den partner man just ligger i separation med. Jag ska erkänna att det inte var ett självklart val för mig heller. Men efter att jag stått i valet och kvalet mellan att åka själv, eller att åka med honom, så valde jag tillslut det sistnämnda. Får hoppas det visar sig vara ett bra beslut. Men det visar sig..

Skrivet idag torsdag 4 december.

På sistone har jag haft dåligt med möjligheter att sätta in skrivna inlägg, så ni får ursäkta att de inlägg jag skrivit sedan sist, inte blivit inlagda förrän nu. Ville ändå sätt in dom för att minnas hur jag tänkt och känt. Hur känslorna ständigt går upp och ner.

En stor sak har hänt sedan sist. Pv (exet) har äntligen fått tag på bostad. Äntligen skriver jag därför att det tillslut blev en väldigt jobbig väntan, även om det samtidigt känns sorgligt och jobbigt. Men allra jobbigast är det att leva med att inte ens veta hur länge detta tillstånd kommer vara. Att bara gå och vänta och inte veta om det blir flytt om några dagar (inte så troligt kanske, men inte totalt omöjligt ifall han hittat något som varit ledigt nu), eller om det inte skulle ske förrän ett bra antal månader bort. I värsta fall kanske inte förren i slutet av våren, eller kanske t.om till sommaren. Det blir väldigt påfrestande att gå omkring såhär. För mig har det alltid varit så att jag kan kämpa länge och väl på ett förhållande, när jag väl har de rätta känslorna. Men när jag väl gett upp, och gjort slut, så är det som att hela kroppen och sinnet ställer om sig och bara går åt ett håll. Även i situationer där jag faktiskt gett fler chanser, så har jag ändå inombords gett upp. Likadant känner jag denna gång. Visst kan jag sitta och undra gång på gång om jag verkligen tagit rätt beslut, men nu när jag väl gjort det så är det som att känslorna nu undan för undan håller på att lägga sig, och det är totalt opåverkat av mig. Det är inget jag rent medvetet gör. Det sker inombords.

Skrivet söndag den 30 nov

Usch, fy och blä. Just nu känns det inte ambivalent alls. Just nu skulle jag bara önska ut med karln. Långt bort. Så kan han gå och gruffa och gnälla för sig själv. 

Varför frågar han om mina åsikter när han ändå bara tycker dom är fel. Varför finns det aldrig någonting någonsin av mina åsikter som han kan hålla med om. Varför ska han hela tiden dumförklara mig. Prata nedlåtande om mina åsikter och tankar. Vart vill han komma med det? Är det något som ska stärka mig ??!! Knappast... Är det något som stärker kontakten mellan oss??!! Knappast.... Är det något som gör att det blir trevlig stämning här??!! Knappast...

Skrivet fredag den 28 nov

Känner lite smått frustration för att jag ständigt måste påminna mig själv om varför jag vill gå isär, och varför det inte är någon idé att gå vidare. Jag har ju ältat detta tillräckligt. Och egentligen t.om insett att detta bara kan sluta på ett sätt, långt innan jag gjorde slut. Så varför kommer denna tvekan upp ständigt och jämt? Varför denna ångest över ifall jag gör fel val?

En skön helg passerad. Lät helgen gå till fixande i hus och hem. Strök upp alla julgardiner, städade, tvättade, plockade och donade. Enda felet var att inte ens hälften av det planerade hanns med. Att man är så urkass på att beräkna tidsåtgång. Alltid tror man allt ska ta så mycket kortare tid än det i själva verket gör.

Det var en skön helg i alla fall där jag fick lite mer möjlighet att återfå lite energi inför den nya veckan. Det är sådant jag verkligen behöver. Jätteskönt! Behöver se till att få mer tid i hemmet, för det har jag verkligen ett stort behov av. Och mer tid till att städa, pyssla och dona. Vet ju så väl med mig att jag så lätt blir sänkt när det blir för stökigt och jag inte hinner med hemgöromålen. Det måste bli mer frekvent. Helst att där finns tid varje helg, och allra helst även någon liten stund på vardagkvällarna också.

Det var även en bättre helg, för relationen mellan PV och mig.  Vi kom närmre varann, även om inga planer om isärflyttning på något sätt ändrats. Känslorna finns ju där, men samtidigt vet vi vilka problem och olikheter som finns. Så det var inget som diskuterades, eller ens kom upp. Vi har nog bägge gett upp hoppet, även vi nog bägge två många gånger tycker det känns väldigt jobbigt och undrar vad man håller på med.

Under det evinnerliga gardinstrykandet i helgen, tog jag även tillfället i akt att titta igenom en serie jag tidigare tänkt följa, men inte hunnit med. "Ensam mamma söker". Intresset för serien har däremot inget som helst med vår isärflyttning och singelskap att göra. Det råkar bara vara den typen av serier som jag finner intressanta. Efter att jag börjat titta fann jag det dessutom extra tankeväckande. Mellan träffarna med killarna, uppkom nämligen mycket prat från tjejerna om vad de sökte och ville ha. Jag fann det väldigt intressant, och lite smått fascinerande, att jag kände igen mig i så mycket av det som framkom. Mycket sådant som jag och PV gått igenom. Flera var stunderna då jag knappt vågade andas för att de tog upp ämnen som vi haft olika åsikter eller viljor om. Vågade inte ens titta på PV. Funderade på vad han tänkte. Om han nu tänkte. När de tog upp många av våra problemämnen, insåg han då att de många gånger hade liknande åsikter och erfarenheter som mig?  Förvisso gör det inte problemet mindre. Har han de känslorna och åsikterna så har han ju. Det var väl bara så att det var stärkande för mig att höra att jag inte är ensam om många av mina känslor och tankar.

Kall helg har det annars varit. Precis som det är idag. Mysigt ändå med vinterlandskapet som framträtt. Då känns julens närhet mer verklig. Och ljuset som snön ger skapar så mycket mer ork i de annars så mörka dagarna.

Sitter nu på jobbet och ser hur snön yr utanför fönstret. Myser inombords av detta enkla. Av de singlande flingorna. Tänk vad mysigt det också skulle vara om det kunde hålla i sig till jul. Chansen lär väl dessvärre vara försvinnande liten.

Skrivet igår, fredag

Återigen en helg som närmar sig. Läget har förbättrats en del sedan sist, och jag hoppas det består under helgen. Sorgen har legat nära hela veckan, över det vi hade, och det vi förlorat. Förvisso var det väl en illusion måhända. Där vi förmodligen bägge två trodde något om den andra som inte stämde. Där vi förmodligen trodde att vi stämde bättre överens än vi gjorde. I början är det ju aldrig lätt att veta exakt hur den andra personen är. Såvida man inte varit vänner sedan förr, och haft tid att lära känna varann. Det gör bara så ofattbart ont att förlora det jag trodde att jag hade. Den partner jag trodde att jag hade och det förhållande jag trodde att det var. Ser jag däremot på fakta över hur han verkligen är, och hur vårt förhållande verkligen blivit, så känns det som det ända rätta att gå isär. Jag kommer inte bli tillfredsställd med honom, och han kommer inte bli tillfredsställd med mig. Vi har för olika behov. Vi tänker för olika. Har för olika åsikter och värderingar på saker. Visst finns det även likheter. Men de är klart färre än olikheterna. För vissa kanske det fungerar bra med en hel del olikheter. Troligtvis beror det väl på vari olikheterna ligger. Och hur man är som personer. I mitt fall vet jag av alla mina erfarenheter, att jag passar bäst med någon som är så lik mig som möjligt. För vissa andra kanske det är motsatsen som passar bäst.

Läget har ändå förbättrats, trots all sorg. Vi har börjat kramats igen, och visat varann respekt, och längtan och behov av varann. Jag kan inte säga om det gör saken bättre eller sämre att vara varann nära. Tidigare kunde jag inte vara honom nära då jag kände mig så sviken. Men nu har det gått ett tag sedan dess, och så länge jag inte tänker på det som hände så fungerar det, och har oftast känts bättre än att vara ifrån varann. Det är enormt bitterljuvt. Att hålla om varann och veta att vi samlar styrka inför att orka med att gå ifrån varann för att förnuftet säger att det är bäst. Inte för att känslorna säger det. Så sorligt att det ska behöva vara så.

Skrivet i måndags.

Ännu en helg passerad. På fredagkvällen gjorde jag efter lite tveksamheter den där planerade middagen. Inget blev dock som planerat. Först glömde jag bort löken efter att första lagret i potatisgratängen var lagd. Sedan glömdes saltet så jag fick häva på den längst upp, och hålla tummarna för att den skulle rinna ner när jag hällde på grädden. Och som pricken över i:et så tog jag fel ugnstemperatur, trots att jag mycket väl visste vilken temp det skulle vara.  Maten blev väl sådär. Inte så god som jag naturligtvis hoppats. Lite besviket när jag ändå ställt mig och gjort maten samtidigt som jag hade världens huvudvärk, och samtidigt som jag inte direkt var upplagd för att göra något snällt. 

Lördagen följde i samma spår. Vi kom försent iväg på resan, så vi tog en genväg som dessvärre är extremt kringelikrokig. Utöver detta svarade jag dumt nog ja till att PV (exet) kunde köra. Och eftersom han inte kör min bil så ofta så blev det därefter -tämligen  ryckigt. Detta fick både mig och sonen att må illa. Inte ovanligt för mig, men mer ovanligt för sonen. Trots förmaningar om att han fick hålla blicken på vägen, så fungerade inte detta, utan slutade med att han kräktes rakt ut i bilen lagom framme vid målet. Jag blev närmast chockad när jag såg förödelsen. Eftersom vi hade stannat bilen, och barnen tagit loss sig och krälat runt lite i bilen, så hamnade kräkset både på förarsätet och mellan förar och passagerarsäte. Ska inte gå djupare in på detaljer, men jag stod totalt handfallen och visste knappt var jag skulle börja när jag såg förödelsen. Efter mycket om och men blev det ändå rent och vi kunde fortsätta med det vi planerat. Så resten av dagen blev hyfsad.

Söndagen var av det sämre slaget. Missuppfattningar, återigen en försenad resa, tjurigeter och jag som slutligen kokade över.  Inte en dag jag vill minnas eller beskriva ytterligare. Ledsen lade jag mig att sova vid dagens slut. Ledsen över allt som blivit. Ledsen över sidor hos PV (exet) som jag inte kan begripa mig på. Och bitter för saker jag verkligen försökt undvikit ,men där jag lät mig övertalas. Har lärt mig ytterligare några läxor i livets hårda skola.

På väg till jobbet funderade jag en del på vad jag lärt mig från denna relation, och hur jag kan göra för att undvika samma misstag igen. Kunde konstatera att där trots allt fanns en del tecken redan innan vi blev ett par. Tecken på saker jag nu lärt mig att se upp med. Bra åtminstone när det finns sådant. De flesta problemområden går väl annars inte att se förren man tyvärr blivit för djupt involverad.

Och nu sitter jag här på jobbet. PV besvärade sig inte ens med att säga hej då när han åkte i morse. Känslokallt. Trevlig dag på dig du med! Vad vinner han på att göra så?  Vet inte ens vad han skulle vara sur på? Vi hade en diskussion igår kväll som slutade med att endel av den besvikelse som jag känt inombords bubblade upp och vällde fram. Besvikelse bland annat över att barnen bara verkar ha varit något som från hans sida enbart är till besvär. Visst förstår jag att det varit en stor omställning för honom att gå från singelskap och ungkarlsliv, till att plötsligt få en hel familj med två barn. Det har väl bara börjat stå mig upp i halsen av att aldrig höra något positivt med mina barn. Visst vet jag att han tycker om åtminstone den ena. Men det känns ändå inte som att han ser något positivt med att hon finns, och framförallt inte att sonen finns. Utan från min sida så uppfattar jag det som att ifall han fick en önskan, så skulle han säkerligen gladeligen önska bort dom bägge två.

Jag kan inte styra över vad han ska känna. Jag är bara lessen över att han verkar känna som han känner. (Alternativt att han inte säger det positiva han känner). Det är lite skillnad mot det mitt ex sa när vi var tillsammans. Inte heller han hade barn. Men trots det så såg han mina barn som en stor bonus, och hade en poäng som jag aldrig tänkt på förut. Han som känt att han kommit så långt på efterkälken mot vänner och andra som skaffat flickvän och barn, fick känna att han helt plötsligt kommit i fas igen. Han fick inte bara en flickvän, utan en hel familj i ett slag. Det tyckte han var perfekt. Han hade ett helt annat intresse för barnen än vad PV (nuv ex) har. Frågade ständigt om barnen när vi var ifrån varann och skrev eller pratade i telefon med varann (vi bodde en bit från varann). Och när han träffade dom hade han bara positivt att säga. Det märktes från bägge håll att de tyckte om varann, både att den äldsta tyckte om exet, och att exet tyckte om sonen. (Dottern var för liten då för att komma med åsikter ;)). Sonen tom sade det rakt ut till honom att han tyckte om honom. Det gjorde verkligen mitt hjärta varmt.

Nu är det inte så att barnen inte tycker om PV. Men inte lika lätt som med exet. Och det kan jag mycket väl förstå, eftersom han inte själv visar något sådant mot dom. Visst busar han med dom, pratar med dom osv. Men att ge dom en kram, säga att han tycker om dom eller visa känslor mer tydligt, har jag aldrig sett. Nu vet jag dock idag efter att jag haft min tid att lära känna honom, att det är sådan han är. Han visar inte sina känslor vidare tydligt helt enkelt. Inte heller till mig. Och detta är en av flera jobbiga sidor hos honom, som jag nog aldrig kommer kunna bli tillfredsställd med. Det hjälper tyvärr inte att jag inser att det nog finns vissa orsaker i hans uppväxt som kan ge förklaringar till att han blivit sådan. Det gör inte mitt behov av att få se, känna och höra hans känslor mot mig och barnen mindre.Tyvärr. Inte så att han aldrig visar mig känslor, men inte alls på samma nivå som jag är van vid från andra förhållanden.

Åkte mycket motvilligt iväg till "den där" sysselsättningen igår som jag satt igång med bara för pojkvännens skull. Skrev om det här. Motvilligheten låg dock inte i ointresse, utan pga mycket stress på sistone, och stort behov av att få vara hemma mer.  Lektionen gick bra. Det som var mer minnesvärt var det som sades i samband med den. Kortfattat var det så att ett samtal med läraren ledde till att både läraren och en elev som stod och hörde på, uttryckte att de tyckte att jag var duktig på detta, och att det gick väldigt bra för mig. Detta framkom helt spontant utan att jag frågat eller sagt något om det. Det var närmast så jag ville börja lipa efteråt. Ja det gjorde jag ärligt talat i bilen hem sedan, Efter historien med min pojkvän där jag kommit att känna mig så värdelös och otillräcklig på detta, så har självförtroendet fått sig en ordenlig törn och gett sig till känna även på dessa lektioner. Har därför fått en ständig rädsla för att andra ska tycka jag är dålig. Så dessa ord som sades kändes otroligt stärkande och glädjande att höra. Har nästan fått tankar om att sluta eftersom det ändå kändes som det gick så dåligt. Men efter detta återkom ändå viljan att fortsätta. Måste bara försöka komma förbi det PV (exet) tidigare också sagt. Även om han efter den tidigare händelsen har ändrat lite på det som sagts, så går det aldrig att få ogjort. Det gör fortfarande väldigt ont. Lättare kanske sedan när vi gått isär. Skulle vi fortsatt skulle det däremot bli väldigt svårt att inte tänka på det vid olika tillfällen. Skulle ständigt ha ifrågasatt i mina tankar att han inte känner att jag "duger" för honom. Att jag inte är bra nog. Att han hellre "gör" detta med någon annan.

Senare på kvällen var det en annan sorts människa jag mötte. Under senaste tiden har det känts som att jag kanske behövde ta ett litet samtal med PV (exet). Samtalet skulle gälla hans sökande av bostad, eller mer specifikt hans krav på den bostad han söker efter. Rädslan hade uppkommit att detta kanske skulle bli enormt utdraget, eftersom kraven var som de var. Ämnet är känsligt. Självfallet vill vi bägge att han ska bli nöjd med sin bostad, men samtidigt är det ett läge där det inte direkt finns tid att leta drömbostad. Att ligga i en separation är påfrestande på många sätt. Man står i ett ingenmansland, där man varken kan vidare eller stå kvar. Det blir bara som en väntan på att få ta nästa steg. Som att sitta i en väntesal och bara se tiden ticka på. Under tiden svajar känslorna. Man kämpar med ångest över att ha tagit fel beslut och imellanåt en känsla av att vilja backa allting. Låtsas som inget har hänt. Samtidigt som man andra stunder knappt kan vänta tills den dagen kommer då man ska dela sig och inte ens knappt vill se den andra partern mer. Därmed är det en tid som oftast känns tillräckligt påfrestande som den är, utan att det ska behöva dras ut mer än absolut nödvändigt i tid.

Tillslut tog jag mod till mig. Tog upp ämnet på ett så försiktigt sätt jag kunde. Han låtsades spela dum, och hävde grinigt ur sig rappa svar på sådant jag inte frågat om. Jag återtog tråden med en större tydlighet men fick samma griniga svar på det jag inte frågat om. Samma sak återupprepade sig igen och igen tills jag hade en sådan tydlighet att tom en treåring skulle förstå, men inte heller det gav något. När jag suttit en stund och försökt få detta tjuriga barn (som det kändes) att vilja ge ett normalt svar så tappade jag orken tillslut jag också. Kände att detta är ju bara sanslöst. Det går inte att föra ett samtal till denna vuxna man. Ämnet må vara känsligt, men det är även en känslig situation för mig med. Jag tycker också detta är jobbigt. Och nog måste det vara normalt att vilja veta dels hur bostadssökandet går för den separerade parten som letar bostad, samt ifrågasättanden om kraven som ställts på bostaden, under sådana omständigheter, är rimliga?!

Efter samtalet kände jag både ledsamhet och ilska. Ledsamhet för att jag trots allt dragit mig för att dra upp detta samtal ett bra tag, och när jag tillslut tagit mod till mig och fört fram det på ett så försiktigt sätt som jag kunde, så hjälpte det ändå inte. Ilska för att det gång på gång visat sig totalt omöjligt att ha normala samtal med den mannan. Har aldrig varit med om maken till person som kan vara så totalt oförstående. Det är många gånger jag undrat om han är rent korkad. Och viljan att förstå det man i olika stunder försöker föra fram, finns där definitivt inte. Han besvärar sig helt enkelt inte med att försöka förstå. I detta fall inte ens något som går att beskylla på att det inte gick att förstå. 

Så igår var det en sådan kväll när jag bara önskade han kunde försvinna. Dunsta. Dra dit pepparn växer. =(

Låg sömnlös en lång tid. Glad för att det finns snälla och trevliga människor trots allt, men lessen och arg över den griniga och otrevliga människa som levde i mitt eget hem.

Undrar hur det går ikväll. Planen och tanken som jag haft om att laga lite extra god mat ikväll, kändes inte alls lika angenäm igår kväll. Hann tänka att det är lika bra jag går och slänger den inhandlade fläskfilén i frysen, för lusten att anstränga sig och bjuda honom på något gott hade totalt förstörts.

Vet inte om det beror på måendet, eller allmän trötthet, men känner varje vecka en ständig längtan efter att fredagen ska närma sig. Då tar helgen äntligen vid. Finns ingen underbarare stund just nu än att hemkommen på fredagarna sätta sig med en massa tända ljus och gosa ner sig i soffan. Något gott att äta och något gott att dricka. Och så något mysigt att se på. Längtar som en tok just nu. Men det är bara tisdag och en hel evighet till fredag. Bara att bita ihop. Önskar jag bara kunde få lägga mig och sova när jag kommer hem. Men det går ju inte. Barn ska hämtas. Mat ska lagas. Läxor ses till att sonen gör. Tänder att borstas. Avklädningar och nattningar. Undrar just nu hur jag ska orka. Är så trött. Känner en konstant trötthet. Som att jag ligger minst en vecka efter i sömn. Skulle bara vilja gosa ner mig under täcket och sova, sova, sova och drömma mig bort. Till ett enklare och mer problemfritt liv. Ett liv där drömmarna slå in. Ett liv där man mår gott.

Tillbaks till verkligheten. Det är bara tisdag, och jag måste fundera på vad vi ska äta idag. Ska ta en titt på en favoritblogg (Matplatsen) och se om jag hittar något gott att laga för dagen. Något som jag orkar laga, och där jag helst har alla ingredienser hemma. Och inte att förglömma, som går snabbt att laga.

PV borta under kvällen, och själv satt jag nyss vid köksbordet med barnen och åt. Bredvid alla tankar som ständigt kretsar kring vår separation och mitt mående och livsleda på grund av detta, hörde jag ändå deras tjatter och såg deras glada miner.  OCh det slår mig som så många gånger förr, hur oändligt och intensivt mycket jag älskar dom! Vad skulle jag göra utan dom?!  Jag tänker på hur jag sedan, när han har flyttat ut, skulle vilja flytta in barnen i dubbelsängen bredvid mig. En på var sida kanske vore lösningen på ensamheten och tomheten.

Minnet kommer över mig hur det var en annan gång. En annan period i mitt liv, då jag var rätt under isen. Eller deprimerad med andra ord. Jag minns hur jag varje kväll när barnen skulle sova, lade mig på en madrass inne i deras rum. Egentligen var det en önskan ifrån dom. För att de skulle kunna somna lättare. Men det visade sig tillfredsställa ett lika stort behov hos mig. Jag låg där på golvet, mellan deras sängar, och hörde deras andetag i det dunkla rummet. Sömnen svepte då alltid över mig på bara några få minuter. Sedan vaknade jag lite senare och kunde släpa mig in till mitt rum. Till min egen säng. Det var en ren överlevnad kändes det som.

Ja jag är verkligen tacksam. Enormt tacksam över mina älskade barn! inte bara för den trygghet jag känner med dom, och den gemenskap jag ingår med dom, utan även för att jag älskar dom så fullständigt. Älskar deras små ansikten. Älskar deras roliga miner. Älskar deras tokigheter. Ja inte alla kanske men....;).  Ja jag älskar dom verkligen, och är så fruktansvärt glad för att dom finns i mitt liv!

                                                               

                      
  

Så har ytterligare en helg passerat. Den var helt okey. Inga jobbiga diskussioner. Ingen tryckande tystnad. Däremot en stunds ledsamhet över det oundvikliga slutet som vi bägge två har så ambivalenta känslor kring. Beroende på hur man definierar ett par, så kan man nästan för stunden kalla oss ett sådant. Men även om vi så skulle fortsätta som det fram tills den dag då han flyttar ut, så lär det troligtvis sluta ganska snart efter det. Ingen av oss ser någon framtid som särbos. Det är inte vad jag önskar eller ens skulle stå ut med. Och tydligen inte vad han vill heller. Tidigare blev jag lite osäker på vad han hade för tankar kring det. Han uttryckte vid något tillfälle att det stora problemet med hans hanterande med barnen troligtvis skulle försvinna och funka så mycket bättre efter isärflytt. Jag blev då lite orolig inför att han kanske såg en lösning mellan oss ifall vi fortsatte som särbos istället. Efter att han sluppit ha den dagliga kontakten med barnen. För mig blir det nämligen aldrig en lösning. Det är ungefär detsamma för mig som att säga att man löser sexproblem genom att sluta ha sex med varann. Att leva som särbos är för mig bara något jag står ut med under den inledande period som alla har när de träffar någon ny. Innan man vet om man är rätt för varann, och beredda att flytta ihop. Det skulle möjligtvis också på sin höjd vara en tillfällig lösning ifall man för stunden behöver komma ifrån varann. För att ta en paus om det krisar rejält och man behöver se vad man vill. Men annars är det inte det. Att det är en form som numera blivit allt vanligare för "moderna" människor att välja, gör ingen skillnad för mig. Det må passa en del andra, men det passar inte mig. Därmed var det så kluvna känslor för oss bägge när han tittade runt på olika bostäder. Att sitta där och hålla varandras händer och vara kärvänliga, medan vi bägge planerade inför tiden efter "oss". Fullt medvetna om att det där steget troligtvis är slutet. Samtidigt som det inte går att säga att vi ska fortsätta efter isärflyttning, för ingen av oss vill ju det heller. Och på samma gång kan vi inte fortsätta som vi gör nu heller.

Svårt sådant här. Oändligt svårt. Att gå isär när man fortfarande har så mycket känslor för varann. Hans hållande med sina händer runt mitt ansikte, och smekande över håret, medan han beskrev hur omöjligt han känner inför att lämna mig, sitter kvar på näthinnan. Hans förklarande av att ifall han inte kan ge upp mig sedan, så bara måste han få detta att fungera. Hur svårt det än må vara. Då tyckte han att vi skulle flytta till gemensam villa och satsa järnet.

Jag hörde orden. Kände trösten. Men ändå kan jag inte se det scenariot. För mig går det inte bara att blunda och köra. Jag behöver se att det fungerar först, och det kommer jag aldrig se ifall vi bor som särbos. Därför ser jag tyvärr bara att särboskapet kommer sluta på ett sätt. Och det blir med ett adjö. Men det har jag inte sagt högt. Det har jag bara tänkt. Högt säger jag istället att vi får flytta och se tiden an. Vem vet vad som händer. Säkert kan man förstås aldrig veta. Det tröstar onekligen att tänka så, även om jag innerst inne har svårt att tro att det blir någon annan utgång än ett adjö.

Var börjar man. Saker har hänt. Kände det komma långt innan det skedde. Föll alltså dit trots allt. Kunde man iof kanske gissa med tanke på min tveksamhet. Däremot är troligtvis inte framtiden förändrad. Vi har pratat en del och bägge två kommit fram till att våra behov nog ligger för långt från varandra. Vi är för olika. Har för olika syn på saker. Har bägge två funderat på alternativet med familjerådgivning, men nog bägge två insett att vi inte tror det leder något till. Från min sida känns det som att det är för många problem.

Förnuftet säger att det inte är någon idé att fortsätta detta förhållande längre. Och sedan jag gjorde slut, har även mina känslor många stunder känt detsamma. Det är som att jag känslomässigt har gett upp. Samtidigt som de ändå finns där. Svårt att förklara. Såg en beskrivning en dag som jag kände mig så träffad av.

"När allt känns BRA och RÄTT så kan man inte begripa varför man höll på och ödslade en massa tid med där krångelpettrarna som man försökte ha förhållanden med, i förhoppningen att det var Den Stora Kärleken.

Och när det kanns BRA och RÄTT har man inget som helst behov av att grubbla och vrida och vända på och älta med sina vänner frågor om vad han vill och tänker och menar. Man bara VET."

Det är precis sådär det har känts. Sedan säkert 1,5 år tillbaks så har det varit ett evinnerligt grubblande kring vårat förhållandes vara eller icke vara. Vad man skulle göra åt problemen, och vad jag borde kunna stå ut med och inte. Förvisso syftade skribenten i detta fall till osäkerhet kring känslor, och då kanske allra främst i början av ett förhållande. Men det stämde ändå in så exakt på de problem jag haft också. För det är ju precis sådär det ska vara när det känns rätt, att då känns det bara bra, och där finns inget behov av att älta och grubbla.

Jag tror det iallalfall. Det är så jag vill ha det i alla fall.  

Nu väntas bara besked om bostad. Undrar hur lång tid det tar. Har väldigt dubbla känslor. Ibland längtan, och ibland fasa. Hade ju så innerligt gärna önskat att detta hade fungerat och varit rätt för oss bägge. Känslorna för honom var så enormt starka och speciella när vi träffades. Och jag ändrar inte på något sätt det jag tidigare vid tillfällen skrivit om starten av vårt förhållande. Det var enormt speciellt. På ett sätt jag aldrig varit med om förut. Och jag tror även detsamma gäller för honom, ännu idag. Men tyvärr gick det såhär. Och det är ju inte såhär vi vill må tillsammans. Så hur bra och rätt det än kändes i början så var väl ändå inte menade för varann trots allt.

Efter helgen var jag mycket vankelmodig. Den tidigare säkerheten kring att detta var rätt beslut, hade stött på inre funderingar. Och detta i kombination med känslor som inte vill följa förnuftet, gjorde att jag inte visste vilket ben jag skulle stå på.

Trots detta hade helgen börjat med en trist lördag. Killen som tidigare varit så varm under dessa veckor, betedde sig efter nattens samtal kyligt och korthugget. Det kändes trist. Jag hade ju bara påmint honom om att jag gjort slut pga jag kände mig borvald, ratad, och inte duglig. Och ihop med detta insåg jag att vi inte hade samma syn och värderingar kring hur man bör vara mot varann i ett förhållande, samt behov som inte verkade gå att sammanföra. Är det så konstigt att jag inte orkade vidare då, och tyckte det vore bättre för oss bägge att gå isär?

Lite senare på dagen åkte vi åt varsitt håll på olika ärenden. Den tysta och kyliga förmiddagen hade slutligen ändå lättats upp något, så vi innan avfärd ändå betedde oss respektfullt mot varann. Lite försiktigt sådär, som att vi var rädda för att råka trampa varann på tårna.

Jag åkte iväg och hade fullt upp hela dagen av att springa runt i affärer, och var totalt dödsslut när jag kom innanför dörren igen. Han var inte väntad hem ännu på ett tag, då han från sitt ärende åkt vidare till någon/några kompisar. (Ja mer än så vet inte jag heller). Hans hemfärd lät sig dock vänta på ända till efter midnatt. Ingen vidare kul lördagkväll med andra ord. Satt och kände mig enormt ensam, och tråkad så till den milda grad. Kände inte för att göra någonting, vilket inte är vanligt för mig, och var allmänt stött på att inte killen kunde ha sagt till tidigare att det var detta som skulle hända, så att även jag eventuellt hade kunnat hitta på något. =/  Mina tankar kring hans beteende mot mig sjönk ännu mer.  Så det var detta han tyckte jag var värd. Var det något han ville bevisa?

Söndagen blev dock vändpunkten. Efter en stunds undvikande av varann på förmiddagen, så tog jag modet till mig och tog försiktigt upp att jag dels önskade att han skulle försöka hitta en bostad så fort som möjligt, och att jag hoppades att vi under den tid som återstod skulle försöka undvika att göra separationen jobbigare än den redan var för varann.  Som vanligt hade han saker att invända.  Märkligt tycker jag. Jag begär inget annat än att visa varann lite förståelse och respekt. Blev tillslut så trött på hans ifrågasättningar så jag tog allt tålamod jag kunde uppbringa och förklarade lika försiktigt och lugnt att det annars kanske vore bättre om han bodde någon annanstans den tid som var kvar.

Senare efter detta samtal var det som att något hände. Vet inte om det var på grund av detta samtal, eller något som kanske bara tagit lite tid för honom att inse och /eller få ur sig. Who knows. Han sökte upp mig i mitt rum där jag mycket lessen satt och undrade hur i hela friden jag någonsin hade kunnat bli ihop med denna okänsliga man, när han plötsligt kom in. Satte sig och strök med sin hand på mig, och började ta upp det där ämnet han tidigare bara nonchalerat. Berättade bland annat att det inte alls var som jag trodde, och hur han egentligen kände. Erkände att han är väldigt dålig på att ge positiv feedback och förstod varför jag blivit lessen av det han gjorde då för några veckor sen.

Efter detta var jag allmänt förvirrad. Hans samtal hade gett mycket mer än jag trodde att han kunde ge, men ändå, ändå är det inte som att bara knäppa med fingrarna så ska allt vara bortglömt. Det som hänt har ju tyvärr hänt, och även om han nu förklarat mycket, så återstår att detta ändå sårat mig mycket och att hans kontakt med den kvinnan efter denna incident nu känns väldigt olustig. Utöver detta ligger vi troligtvis också väldigt långt från varann i synsätt, vilket jag inte tror att vi kan hitta en kompromiss på.  Vissa saker som jag tror att han har behov av och inte vill vara utan, skulle jag må för dåligt av, och inte vilja leva med i ett förhållande.

Det jobbiga är också att han efter detta samtal har betett sig som att han tror att allt nu är överstökat. Att allt nu är bra igen. Han har försökt komma intill för att kramas, medan jag känner att jag behöver tid att tänka och inte göra några drastiska beslut. Samtidigt sliter känslorna i mig. Vill inte vara själv och det är ju hos honom mina känslor finns.

Helgen kom. Våndan och ångesten som funnits sedan ett par veckor tillbaks satt som en klump i magen. Tiden var inne för att ha vårt samtal. Samtalet som vi fått vänta så länge med, på grund av närvarande barn, och på grund av att han verkade tro att frågorna som hängde i luften skulle försvinna av sig självt. Bägge var vi spända.

Det gick sämre än till och med väntat. I denna relation har det tyvärr alltid funnits kommunikationsproblem, och detta samtal var inget undantag. Från honom får man aldrig någonsin höra att han gjort fel. Från honom får man aldrig höra "du har rätt" , "jo det är sant", och det är ytterst sällan man får höra ett förlåt. Det spelar ingen roll vad samtalen gäller. Ändå alltid samma sak, och vid detta tillfälle likadant. 

Under samtalets gång togs ett ämne upp som var allra högst känsligt för mig. Som jag redan skrivit i ett brev till honom om, och som han därmed fått möjlighet att betänka. Det handlade om hur ledsen jag var över ett specifikt område i vårt förhållande, där jag bara blivit kritiserad men aldrig fått någon uppmuntran. Aldrig fått höra några bra ord om. Trots att det är ett område jag börjat med enbart för hans skull. Eller för vår skull. Eftrersom det var en så stor del av hans liv, så gav jag det en chans att själv bli involerad. Att själv lära mig. Men vad fick jag för det. Inget annat än att bli nedtryckt som det kändes. Inget annat än att få känna att det inte var något han ville göra med mig.

Som om detta inte redan sårat mig tillräckligt, så kom dolkstöten när han åkte till en gammal tjejkompis för att ägna sig åt detta med henne. Det var som en spark i magen. Som att bli ratad och bortvald, av min egen kille.

Där var gränsen nådd för mig. Där räckte det för mig. De där orden som jag stoppat så många gånger förr på grund av alla bekymmer, lät jag nu falla: "Jag orkar inte mer". Sedan grät vi bägge två.

Jag kan inte nog beskriva hur lessen jag känner mig. Kränkt och förödmjukad. Har gråtit mig igenom hela helgen.



Detta var nästan tre veckor sen, men hann aldrig att postas.